Jag skriver till er som ingår i den breda Palestinarörelsen – riksdagspartier, propalestinska föreningar, fackförbund, aktivister, religiösa samfund och människorättsorganisationer. Vi har olika bakgrunder men förenas i kampen för palestiniernas rätt till liv, frihet och värdighet. Det är en kamp för mänskliga rättigheter – och vi ska vara stolta över den.
För att stärka vår rörelse måste vi klara av att självkritiskt blicka inåt och våga hantera svåra frågor. Jag vänder mig till er i hopp om större medvetenhet och handlingskraft mot antisemitismen inom Palestinarörelsen. Jag vet att ämnet lätt väcker irritation hos en del. Många upplever att begreppet antisemitism används som politiskt slagträ mot vår rörelse och mot svenska muslimer. Och ja – ibland stämmer det. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har kallat både FN och Internationella brottmålsdomstolen antisemitiska, och Sverigedemokraterna har använt frågan för att rentvå sin egen historia. Men att andra missbrukar begreppet betyder inte att antisemitismen upphört att existera. Det är ett verkligt och växande problem – ett hot mot svenska judars trygghet och frihet.
För tio år sedan skrev jag en debattartikel i Sydsvenskan där jag uppmanade Palestinarörelsen att ta itu med de antisemitiska elementen. Mig veterligen var det första gången någon inom Palestinarörelsen väckte frågan. Reaktionerna var blandade, en del såg detta som en anti-palestinsk linje, medan andra förstod att det handlade om att vara konsekvent antirasist och stärka vår rörelse.
Att bekämpa antisemitismen är inte att svika Palestina.
Sedan dess har mycket gått framåt – fram till Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Efter den har antisemitismen ökat kraftigt i Sverige. Enligt Brottsförebyggande rådet femdubblades anmälningarna om antisemitiska hatbrott de sista månaderna 2023. När rapporteringen om Israel-Palestina ökar, växer också antisemitismen här hemma. Det bygger på den farliga idén om kollektiv skuld.
Även inom vår rörelse har problemen vuxit. Vi har exempelvis hört tal med rasistiska påhopp mot judiska företrädare. Men den vanligaste antisemitismen är mer subtil: ifrågasättanden av definitionen av antisemitism, påståenden om att problemet överdrivs eller att man borde tala om något annat. Sådana strategier – förminskning, relativisering och whataboutism – bromsar det antirasistiska arbetet.
Vi som tror på demokrati, frihet och mänskliga rättigheter måste tydligt ta avstånd från antisemitismen i våra egna led. Det handlar inte bara om moral, utan om vår rörelses framtid. Våra motståndare försöker redan utmåla Palestinarörelsen som antisemitisk. Varje gång vi låter hat eller fördomar passera, ger vi dem rätt.
Ja, bland de antisemitiska rösterna finns engagerade personer som brinner för Palestina. Men vi delar inte deras värderingar eller mål. Om vi inte drar en tydlig gräns riskerar rörelsen att förlora förtroende och kraft.
Palestinarörelsen har ett avgörande uppdrag. När världens ledare tiger om Israels övergrepp är det vi som kräver rättvisa. För många palestinier är vi en källa till hopp. Därför måste vi vara trovärdiga, principfasta och konsekvent antirasistiska. Vi behöver utbildning om antisemitism inom våra organisationer, tydliga etiska riktlinjer för tal och demonstrationer samt ett gemensamt språk för att markera mot hat. Att bekämpa antisemitismen är inte att svika Palestina. Det är att stå upp för mänskligheten – och stärka vår gemensamma kamp för rättvisa och fred.
