Kahla i Thüringen är en idyll av vinfält och medeltida kyrktorn där nynazismen länge haft sin fristad, och förlaga till Nobelpristagaren László Krasznahorkais roman ”Herscht 07769”. Men när Flamman reser dit vill ingen kännas vid boken – eller nazismen.
Det första man ser när man anländer till Kahla är den med byggstaket inramade rivningsplatsen. Två stora grävskopor häller jord i den gamla källaren. Kvar finns bara fundamentets skelett. Själva järnvägsstationen från 1874 är borta. Här, på centralstationen, står Florian Herscht dag ut och dag in med skylten ”Merkel”, så att hon vet vart hon ska ta vägen.
Landskapet i Thüringen är vackert. Kullar, små vattendrag och överallt sträcker sig medeltida kyrktorn mot himlen i detta kulturlandskap av vinodlingar och fritt betande kor.
Staden Kana med postnummer 07769 – känd från ungraren László Krasznahorkais roman Herscht 07769 – existerar inte, men den är inte helt påhittad. Den uppvisar en rad likheter med en annan stad i Thüringen: Kahla, med postnummer 07768. Liksom Kana ligger Kahla vid floden Saale, inte långt från den litterära romantikens huvudstad Jena, och är en ökänd högborg för nynazister.
Nazismen utgör en central tematik i romanen. Florian jobbar på ”Bossens” saneringsfirma med det talande namnet ALLES WIRD REIN, allt blir rent. Bossen är nynazisternas koleriska och Bach-älskande ledare. Han håller hov på ”Burg 19”, ett nedgånget nazifäste mitt i den medeltida stadskärnan, och han gör allt för att få med romanens hjälte, den godtrogne, vrålstarke jätten Florian i sin fantasi om nationell resning. Någon klottrar mystiska budskap, en bensinstation flyger i luften, nazister hittas mördade, och till slut går Florian under jorden.
Man kan inte klaga på att inget händer i romanen, som kom ut på svenska 2023 i Daniel Gustavssons översättning (Norstedts, 2023). Med sitt vindlande, fantasifulla och språkligt rika berättande är den en utmanande läsfest.
Kahla hade kunnat vara en idyllisk liten stad med sin medeltida stadskärna. Högst upp på ett berg av sandsten står den sengotiska St. Margarethen-kyrkan, där Martin Luther ska ha predikat den 23 augusti 1524. Härifrån ser man ned på den strömmande Saale, och på andra sidan floden reser sig kalkstensberget Dohlenstein och borgen Leuchtenburg med sitt höga torn och yttre befästningsverk. Det tar inte lång tid att gå igenom det historiska centrumet, inneslutet av sina gamla försvarsmurar: drygt tio minuter från stadsporten vid hotellet Zum Stadttor och tillbaka igen. I mitten ligger marknadsplatsen – numera omvandlad till parkeringsplats – med sitt stadshus, sin billiga pizzeria och en något dyrare grekisk restaurang.
Mitt framför hotellet, och strax intill kyrkan och förskolan, ligger ett nedgånget, senapsgult tvåvåningshus – Burg 19. Fönstren är igenbommade, dörrarna spärrade med en järnport. På brevlådorna sitter ett klistermärke: ”Protected by extreme violence”. Härifrån säljs vit makt-musik och högerextrem litteratur. Invånarna kallar det för ”das braune Haus”, det bruna huset.
Burg 19, tillsammans med ett dussin andra fastigheter köptes efter återföreningen av nynazisten Karl-Heinz Hoffmann, som växte upp i Kahla. Hoffmann grundade på 70-talet Wehrsportgruppe Hoffmann i Västtyskland, en högerextrem organisation som räknade flera hundra medlemmar innan den förbjöds 1980 och hann förlägga sin verksamhet till ett palestinskt flyktingläger i Libanon. Hoffmann själv arresterades 1981 och organisationen upplöstes i inbördes konflikter och ouppklarade dödsfall. Efter att Hoffmann släpptes återvände han till sin hemstad och gjorde den till en fristad för högerextrema i hela Tyskland.
Den historiska stadskärnan är närapå övergiven denna tisdagsförmiddag i november. Tomma lokaler och folktomma gator. Mer liv är det vid köpcentrumet vid stationen, med sina butikskedjor i den lägre prisklassen. Här finns också bageriet Czech och gymmet Balance, där ”Bossen” tränar för att stärka sin tyska kropp.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Går man utmed järnvägen ser man snart Kahlas enda plattenbau – höghuset där Florian Herscht bor på sjunde våningen. På vänster sida ligger byggvaruhuset där grillen låg. Den är borta. Fortsätter man kommer man till porslinsfabriken, och ännu lite längre fram till bensinstationen Aral, som ligger direkt vid riksväg 88, även kallad ”Heil-Hitler-Straße”.
Kvinnan bakom kassan på macken Aral har aldrig hört talas om Herscht 07769. När jag berättar att bensinstationen sprängs i romanen tycker hon att det låter spännande. Vad gäller politiken i Kahla vill hon ogärna yttra sig.
Jag testar kaffet, som i romanen höjs till skyarna, men märker snabbt att här har Krasznahorkai blandat verklighet med fiktion.
Man klagar inte på Alternativ för Tyskland. Så länge allting är lugnt är allting bra.
Fortfarande kaffesugen denna gråa novemberdag tar jag mig till Café Blume, som möjligen utgör förlagan till Herbstcafé i romanen, dit Florian kommer med sin laptop och sjunker ned i Johann Sebastian Bachs musik eller hjälper tant Uta att bära in leveranser. Här serveras den lilla lyckan: äppelkakor, körsbärspajer och munkar. Själv beställer jag en citronrulle, ett lätt och krämigt bakverk. Konditoriet är välbesökt med en strid ström gäster vid tretiden. På borden står orangea och röda plastblommor, på disken en namninsamling för att bevara kontantbetalning i EU.
När jag frågar dem blir de förvånade över att konditoriet figurerar i boken. Här har ingen läst Herscht 07769, och ingen känner till författaren som fått Nobelpriset. Inte heller här vill man gärna prata om politiken. Det finns också andra krafter i staden, som ändå är så vacker. Men man gläds:
–Vi är berömda! Vi är med i en bok, säger kvinnan bakom disken. En gäst i 60-årsåldern utropar:
– Men en bok som ingen känner till!
Mönstret upprepar sig. Jag känner mig som en handelsresande försäljare när jag berättar om Herscht 07769 och László Krasznahorkai. Men man glädjer sig. Är rentav stolt över att Kahla, under ett tunt täcknamn, fått en plats på världslitteraturens karta. Men med stoltheten följer också en bitter eftersmak. Invånarna är uppenbart trötta på att förknippas med nynazister. Här njuter man av sin postsocialistiska lilla lycka; man tänker på romanens fru Hopf:
[N]i ska veta, log fru Hopf, att Kana är mitt hem, här är jag född och här ska jag begravas intill min man och mina barn, till skillnad från så många andra ser jag inte att det här skulle vara något slags nazinäste, jag ser en liten pärla som i århundraden har brett ut sig mellan bergen.
Det högerextrema NPD (Nationaldemokratische Partei Deutschlands) sitter inte längre i kommunfullmäktige. 2023 bytte de namn till Die Heimat. Men Alternativ för Tyskland fick 38 procent i senaste valet. Det är en bra bit över snittet. Och ingen annanstans är gränsen mellan den parlamentariska högern och den utomparlamentariska extremhögern så uppluckrad som i Thüringen, där fascisten Björn Höcke är partichef.
Vad engagerar invånarna? Stigande priser, inflation, energi, politiker som lägger sig i, Bryssel som vill förbjuda kontanter, invandrare (som knappast syns till), vandaler i Berlin, knivattacker, terrordåd, stadsbilden.
Burg 19 då?, frågar jag en 80-årig dam som ursprungligen kommer från Pommern i nuvarande Polen.
– De ställer inte till några problem. Mig har de inte gjort något ont.
Man klagar inte på Burg 19, man klagar inte på nazisterna, man klagar inte på Alternativ för Tyskland. Så länge allting är lugnt är allting bra. Så länge den fridsamma, småborgerliga fasaden kan vårdas och skänka trygghet och stabilitet så blir det i stället de andra – de som uppfattas hota friden och provocera – som är problemet: vänstern, invandrarna. I den meningen är de högerextrema de som svarar på ordning, som upprätthåller den, återskapar den. Med våld, om så krävs.
Stadens bibliotek är en liten pärla. Utbudet är inte stort, men här hittar man Umberto Eco och Lars Kepler bredvid varandra. Och i bakre delen finns en rymlig barnavdelning som många städer kan vara avundsjuka på. 2019 ska László Krasznahorkai ha besökt Kahla, tittat in på biblioteket och avslöjat att han funderade på att skriva en bok om staden.
Fru Rosenkranz minns tydligt författaren som en trevlig, anspråkslös man, inte alls så arrogant som vissa författare kan vara. I romanen är hon odödliggjord som fru Ringer, vars man är den storvuxne antifascisten som till och med skrämmer ”Bossen”.
Just nu är bibliotekets enda exemplar utlånat. Hon själv har inte läst hela romanen, inte heller hennes kollega fru Hoffmann. Den är svårt skriven, menar de, med sina många berättarperspektiv som vävs samman i en oavbruten ordström utan punkt.
Fru Rosenkranz är hitflyttad och trivs bra i Kahla:
– Visst, det finns nazister här – det kan man inte förneka, säger hon – men här märker vi dem inte, vi frågar ju inte heller besökarna om deras åsikter.
De tycker att medierna snackar upp ämnet och gör problemet större än det är. 2018 publicerade veckotidningen Der Spiegel ett stort reportage om nynazister i staden. Det finns också bra saker i staden, påtalar hon. Goda krafter.
– Det är synd att staden har fått ett så dåligt rykte.
Demokratieladen, som har funnits sedan 2013, är en sådan god kraft som fru Rosenkranz talade om. I deras skyltfönster står Herscht 07769:s tyska gula omslag och några citat från boken. ”Vi har läst delar av boken, men har hittills inte integrerat den direkt i vårt arbete”, skriver Isabella Graf i ett mejl. Hon tycker det är spännande att staden blivit en världslitteratur. ”Men det är märkligt att man knappt vill kännas vid boken här, eller i alla fall inte romanens skildring av Burg 19 och de högerextrema nätverken.”
”Jag tror att det i många delar av befolkningen fanns och fortfarande finns en blandning av förträngning, tystnad och – åtminstone latent – sympati eller tolerans”, menar hon. ”Men det är viktigt att inte glömma bort de många fantastiska initiativen som arbetar för demokrati, mångfald och tolerans i staden.”
Förutom att informera, stötta, erbjuda lokaler och skapa nätverk, jobbar de med minnesarbete: Sköter om de snubbelstenar som påminner om Förintelsens offer och arrangerar minnesstunder. Detta arbete väcker stark genklang i samhället – men organisationen uppfattas uppenbarligen också som hot: de har fått rutor inslagna, hakkors sprayade på fasaden, och för några år sedan antändes en brandbomb rätt framför dörren. Men de har inte låtit sig jagas bort, och på senare år har det öppna våldet minskat.
Det är synd att staden har fått ett så dåligt rykte.
Det betyder inte att man kan andas ut. För ett större hot mot projektet än inslagna rutor är nog indragna medel. I slutet av maj 2025 avslog distriktskommittén i regionen Demokratieladens ansökan om anslag. Summan är inte stor – bara en delfinansiering som kunde vägas upp av en Gofundme-kampanj. Men för organisationer som Demokratieladen är framtiden oviss när stämningar i landet ändras.
Det stora hotet mot det öppna samhället är som ofta inte mindre grupper nynazister, utan en normalisering av högerextremt tankegods i parlamenten. I Thüringen fortsätter Alternativ för Tyskland att vinna stöd och fortsätter att radikaliseras. Samtidigt kan de andra partierna inte enas om att inleda en förbudsprocess mot partiet, varken nationellt eller regionalt.
”Mut für Deutschland”, mod till Tyskland, står det på skylten som en trädgårdstomte håller upp i Alternativ för Tysklands skyltfönster, mitt i Kahlas gamla stadskärna. Härifrån kan man se Burg 19:s trista fasad. Klockan är elva och mitt tåg går först om fem timmar. En känsla drabbar mig: instängdhet, som att luften blir tunn. Jag beslutar mig att lämna i förväg. När jag väl sitter på tåget bort känner jag en lättnad.
