I hennes kyrka möts kristen tro, popband och danskt kulturkrig. Frågan är vad som händer när predikstolen blir en plats för migrationspolitik – och när dessa tankegångar når svenska kyrkor. Marcus Hägglund går på söndagspredikan med Sørine Gotfredsen.
”Det är lite chict att kunna säga på brunchen att man varit och lyssnat på Sørine Gotfredsen predika.”
Jag vet inte om min danska släkting är seriös, för i sådana fall måste ordet chict ha en helt annan laddning i Danmark. Det som gjort Gotfredsen till landets kanske kändaste präst är nämligen hennes nationalkonservativa samhällsdebatterande, och då inte minst hennes invandringsmotstånd och islamofobi.
I 25 år har hon debatterat i tidningar, radio, poddar och på tv, och även om hon ofta väcker ilska, inte minst efter att hon efter terrorattentatet i Utøya skrev att extremism uppstår när folk upplever sig hotade på grund av invandring, har hon fortsatt att ges utrymme. I dansk radio och Kristeligt Dagblad får hon egna radioprogram och i landets största tidningar porträtteras hon i långa reportage med just chic snarare än kritisk inramning.
För att fatta grejen besöker jag en av hennes söndagsgudstjänster i Valby, en välmående stadsdel i Köpenhamn. Den första chocken är att kyrkan är smockfull. Jag kommer i god tid men får bara plats uppe på läktaren (varifrån man i och för sig har god överblick över de propra och kärnfriska etniska danskarna i församlingen).
Kristna väljare verkar inte heller riktigt flytta med partierna när de anammar inhuman politik.
Evangelietexten som Gotfredsen utgår från den här dagen är den om hur Jesus säger åt lärjungarna att inte stöta bort barnen: ”Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Mark 10:14-15.)
Det är som att tiden stannar i kyrksalen när hon med sin genomträngande gröna blick och trollbindande mix av värme och auktoritet framför predikan. Församlingen lyssnar andlöst. Hennes huvudpoäng är att vi bör ha en ”enfaldig” barnatro gentemot Gud, men vara krasst realistiska i det jordiska: ”Känslan av optimism måste hela tiden, mitt i den moderna maniska strömmen av nyheter, upprätthållas av egen kraft, och det är i längden för utmattande. Tron, däremot, står och faller med Guds styrka och vilja att upprätthålla mig.”
Så långt hänger jag med. Men sedan tar predikan en överraskande vändning. Ondskan och motsatsen till den moraliska hållning hon just salufört, återfinner hon i hippa och omåttligt populära popgruppen Aphaca, eftersom de hörts skanderat ”öppna hjärtan, öppna gränser” på radio några dagar tidigare.
”Världsligt enfaldig framtidstro” är hennes dom. En tro som inte tar hänsyn till människans fallna natur, och dessutom, förmanar hon, ska man ju ”vara försiktig med att öppna ett lands gränser, eftersom det behövs trygghet och harmoni i de egna leden.”
Så fick hon in det också, i en predikan om att Guds rike tillhör barnen. Jag häpnar och ser mig om. Jag tittar för att se om jag kan hitta något rynkat ögonbryn. Men nej, församlingens odelade uppmärksamhet mot Gotfredsen förblir obruten. Det gör mig ärligt talat rädd.
Att avfärda Gotfredsen som en populistisk demagog av amerikanskt snitt skulle dock vara ett misstag. I klarhet och uttrycksförmåga överglänser hon tveklöst de flesta svenska konservativa skribenter. På gott och ont har hon en förmåga att hitta vår kulturs ömmaste smärtpunkter, om det så är moral, vår ovilja att växa upp eller samtidens falska frihetssyn.
Ingen i Sverige hade till exempel skrivit en krönika med rubriken ”Även konfirmanden rymmer det onda” (Berlingske, 26/4). I den menar hon att barn i dag blir uppfostrade med budskapet att de är vidunderliga och därför värdefulla – men att de i kyrkan i stället bör få del i den förlösande insikten att de är värda att älska trots att de inte endast är vidunderliga, utan även rymmer synd och mörker. Kyrkan måste våga möta de unga med det allvar som samtidskulturen annars saknar.
Men även om hon ibland skriver verkligt bra och uppfriskande så går det bara inte att särskilja hennes teologiska tankegångar från kulturkrigandet och nationalismen – hon själv gör ju inte en sådan åtskillnad.
I en predikan (vilka samtliga, såklart, finns uppladdade på hennes hemsida soerine.dk) från den 29 mars beklagar Gotfredsen rentav hur de medeltida korstågen, då lokalbefolkningen utsattes för tvångsfördrivningar och massakrer, brukar ”tolkas entydigt negativt”. Och i en krönika från förra året hävdar hon på fullt allvar att det är ”sannolikt att Folkekirken långsamt kommer dö ut på grund av invandring” (Berlingske 22/6 2025).
Som tur är låter de allra flesta kyrkoledare i Sverige inte som Sørine Gotfredsen. Den som kommer närmast en svensk version är kanske den tidigare pingstpastorn Josef Barkenbom på SD-kopplade Riks, med de tre stora skillnaderna att han verkar tämligen obegåvad, att han blev uppsagd från sin tjänst i kyrkan och att han är mycket långt från att tas på allvar i mainstreamsammanhang.
Kyrkosamfunden är också i regel tydliga i de här frågorna, där till exempel ärkebiskop Martin Modéus i vintras skrev en debattartikel med rubriken ”Det är dags att göra motstånd mot den kristna nationalismen”, där han redogör för hur nationalism inte går att förena teologiskt med en Jesus som levde, dog och uppstod för den gränslösa, utgivande kärlekens skull och inte för att bringa ”trygghet och harmoni i de egna leden”.
Kristna väljare verkar inte heller riktigt flytta med partierna när de anammar omänsklig politik. Enligt SVT:s vallokalsundersökning var det en fyraprocentig lutning mot Tidöpartierna i valet 2022 bland gudstjänstbesökare, vilket i detta val skiftat till en övervikt för vänstersidan med 52 mot 45. Särskilt har stödet för Kristdemokraterna kollapsat de senaste valen.
Även om allt detta är betryggande så är det naivt att tro att Gotfredsen-teologin inte kan få genomslag också här, precis som att den danska migrationspolitiken gått hit på export. Kommer kyrkan i sådana fall ha självförtroende och mod till verkligt motstånd? Kommer man börja våga kritisera utvisningarna, eller rasismen med samma ihärdighet som Gotfredsen hetsar mot muslimer?
Det vore väl ändå chict på riktigt.
