Na’vi-folket är hotade och denna gång kommer faran inte enbart från människorna på planeten Jorden. I den tredje delen av James Camerons Avatar uppstår en ohelig allians mellan kolonisatörerna och den eldsdyrkande Mangkwan-klanen. Deras annars blå kroppar är täckta av aska från den vulkan de flyttat in i efter att ha vänt urmodern Ewyas hav och skogar ryggen. Askfolket predikar inget kumbaya med naturen, bara våld och dominans. Perfekt för människorna, som återigen tvingas slåss mot Na’vis hemmasnickrade pilbågar och skvadroner av vilda djur i jakten på Pandoras naturresurser.
För 400 miljoner dollar hade man önskat mer fokus på de existentiella frågorna i stället för att förfalla till familjegnissel.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Avatar: Fire and ash tar vid där den förra filmen slutade. Den tidigare marinsoldaten Jake Sully (Sam Worthington) och infödingen Neytiri (Zoe Saldaña) försöker att återgå till en vardag med kidsen men tillvaron tyngs av sorgen efter förlusten av en son. Familjen Sully tar även hand om ett mänskligt föräldralöst barn, Spider. Som dagjobb dyker Jake efter vapen som människorna lämnat efter den senaste sammandrabbningen. Makan Neytiri ser missnöjt på den växande samlingen. Den som dras till metalliska vapen får sitt hjärta förgiftat, det vet Ewya. Men Jake vet att när människorna kommer tillbaka är det inte en pilbåge i trä som stoppar dem. Ja, vi vet: modernitet kontra tradition.
Askfolket, filmens eldigaste tillskott, livnär sig genom plundring och har spejsade ritualer där de trippar på syra, har hett sex och älskar när det smäller och deras ledare Varang (Oona Chaplin) njuter av att meja ner allt i sin väg med automatvapen. Att Mangkwan är blodtörstiga vildar känns lite osmakligt och rimmar dåligt med det pk-manifest Avatar blev känt för, men fräsigt är det. De vittnar också om att ondska existerade även innan människornas ankomst. Synd att regissören inte tar det spåret vidare.
Avatar: Fire and ash är en storslagen berättelse med ett sidospår som snart tar över hela berättelsen, när barnen mobiliserar ett uppror mot sina föräldrar och, i sann Greenpeace-anda, ger sig iväg från byn för att rädda valar. Framför Imaxskärmen och iklädd 3D-glasögon är det lätt att bli förtrollad. Den neonupplysta stjärnhimlen, det solglittrande havet och de förunderliga växterna och djuren är bedårande. Men för 400 miljoner dollar hade man önskat mer fokus på de existentiella frågorna i stället för att förfalla till familjegnissel. Jake blir till en biblisk Abraham vars söner ställer honom inför moraliska frågor. Ska Spider ses som människa eller Na’vi? Daddy issues är, utan tvekan, en av filmens bärande pelare.
Kritiken mot militarisering och rovkapitalismens miljöförstöring är underförstådd. Hur långt bör man gå för att säkra den egna artens överlevnad? Är det rätt att döda en människa för att rädda flera? Bör uråldriga seder och traditioner överges för att avvärja en existentiell kris? Tyvärr överträffar filosoferingarna aldrig en högre nivå än Disneys Pocahontas. Vi fattar. Kolonialism är dåligt.
Tre timmar och en spektakulär slutstrid senare ror filmen i land berättelsen om att barnen är vårt hopp om framtiden. Sensmoralen må flörta med behovet att se en ljusning i vår tids kriser, vare sig det gäller miljardärer som tävlar om att exploatera rymden eller bosättarkolonialism, men filmen blir aldrig mer än CGI-genererad eskapism.
Men det är vackert att se på.
