Irans kvinnor har i decennier kämpat för frihet och jämställdhet: rätten att själva välja klädsel, utbildning och yrke, rätten till sin kropp, sina barn och sin framtid. De har kämpat för lika arvsrätt, lika vittnesrätt och juridisk jämlikhet i ett system där den islamiska könsapartheidregimen betraktar kvinnor som ”halva” människor – där två kvinnors vittnesmål väger lika tungt som en mans.
Hur kan man tala om demokrati när kvinnors ledarskap marginaliseras redan innan regimen fallit?
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Under de 47 år som den islamiska könsapartheidregimen har existerat har kvinnor befunnit sig i ständig opposition, både mot regimen och mot sharialagarnas institutionella förtryck. Motståndet kulminerade efter mordet på den kurdiska 22-åriga Jina Amini från min hemstad Saqqez, som dödades av regimens män i förvar 2022. Hennes död utlöste massprotester mot tvångshijab och för kvinnors frihet i hela landet under parollen: Kvinna, liv, frihet.
Under de senaste årens protester har kvinnor gått i spetsen. De har lett och organiserat motståndet i stad efter stad – från Kurdistan till Baluchistan. Kvinnor, unga flickor, nationella minoriteter och andra marginaliserade grupper har burit revolutionen på sina axlar, ofta med sina liv som insats.
Samtidigt som folket riskerar allt inne i Iran – särskilt nu när regimen har släckt all kommunikation och både telefon och internet är nedstängda, samtidigt som hundratals har dödats och tusentals gripits eller skadats av regimens kulor på gatorna – ser vi hur maktanspråken utifrån domineras av män i exil. Från Reza Pahlavi till andra självutnämnda oppositionsledare: nästan samtliga är män som levt utanför Iran i över fyra decennier. Är det verkligen detta som Irans folk, och särskilt Irans kvinnor, vill?
Det finns dussintals kvalificerade kvinnor: fackliga ledare, kvinnorättsaktivister, journalister, advokater, poeter och till och med nobelpristagare. Ändå nämns de knappt. Varken högern eller vänstern lyfter fram dem som politiska alternativ. Det mest smärtsamma är kanske att även många kvinnor internaliserat detta manliga maktmonopol och säger: ”Det finns inga alternativ, därför måste vi välja shahens son.”
Efter denna kvinnorevolution är det djupt smärtsamt att återigen se män göra anspråk på att diktera hur kvinnor ska styras. Hur kan man tala om demokrati när kvinnors ledarskap marginaliseras redan innan regimen fallit?
Ingen verklig demokrati är möjlig förrän kvinnors rättigheter garanteras i grundlagen, och förrän alla nationella och religiösa minoriteter har samma rättigheter och möjligheter att forma sina liv och delta i landets demokratiska uppbyggnad och maktfördelning. En revolution som inte är feministisk kommer aldrig att bli fri.