Varje kull har sin väg in i politiken. I mina tonår föll det sig naturligt att engagera sig vänsterut. Som jag minns det var det det enda alternativ som fanns. Kanske var Stockholm i början av 00-talet en ganska passiv vänstermiljö. Jag minns dock att jag demonstrerade mot Irakkriget 2003, där Tomas Bolme höll tal på Norra Bantorget, och kände historiens så kallade vingslag. Rätt najs. När jag berättade för min morfar, som flytt sovjetkommunismen i Prag, att jag funderade på att kalla mig kommunist, blev han arg på mig. Så då slutade jag med det.
Men vad skulle man kalla sig i stället? Det Sverige jag växte upp i var lite dystert. Minns Bob Hunds emblematiska rader från låten ”Papperstrumpeten” på albumet Stenåldern kan börja från 2002: ”Tiden går så fort/i ett land där inget händer”. Så var det. Var Sverige dystert på grund av politiken eller den mentala läggningen? Svårbesvarat. För mig och mina kamrater var det i popmusiken man hämtade kraft och inspiration. Jag förstod inte vad Doktor Kosmos menade med låten ”Borgarsvin”, men det svängde. Och det formade en.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Precis som att tv-spelen har blivit den nya popmusiken, har politiken spelifierats till en tävling om vem som kan äga den andra mest.
Nog formar popmusiken fortfarande ungdomar, men knappast på samma sätt som sociala medier och datorspel. Ja, ursäkta, det kallas ju numera gejming. På vilka sätt det digitala låtsastävlandet har förändrat nutidsmänniskan har det redan glunkats en del. I Svenska Dagbladet bedriver skribenten Björn Werner en stadig och provocerande kampanj för att upphöja tv-spelandet till något lika ädelt som att läsa en bok. Fortfarande är det som att vi famlar i mörkret med all denna gejming. Vad gör det med en person?
I Isak Gröndahls novellsamling Symptom finns några berättelser som utforskar det där nya gränslandet mellan lek och verklighet som internet har skapat för oss. Eller ska jag säga krig och verklighet? Visst är det otäckt att läsa om unga grabbar som skapar fejkade alias på olika forum och trollar runt. Även om det är en lek, som nog även leks av vuxna män, kan det ju bli otäckt när det blir systematiskt. Ja, det blir ju nästan som ett krig.
Jag läste någonstans att den moderna konservativa rörelsen vore otänkbar utan spelserien Legend of Zelda: det handlar om drömmen om en gammal oförstörd europeisk medeltid. Och visst, Arkitekturupprorets medlemmars drömhus kanske är Hyrule slott. Men jag finner det ändå lite långsökt. Dessa pittoreska medeltidshus fanns ju redan i Tolkiens Fylke.
I Flamman hittar Joshua A Cohen ännu mer hårresande kopplingar mellan det svenska strategispelet Crusader kings II från 2012 och Trumpadministrationen. Krigstider? Deus vult. Det låter lite för sjukt för att vara sant, men vad vet man?
Tv-spel kanske ändå får vissa utövare att se verkligheten mer som ett tv-spel. Jag tänker på det när jag hör poddar och läser texter av män som deltar i den politiska debatten och har en mer eller mindre uttalad identitet som gejmare. I stället för att bygga upp en gedigen argumentation liknar det politiska inlägget en räd i World of warcraft: att förgöra motståndet, med alla vapen som finns till hands.
Det tror jag kan vara en förklaring till att det politiska samtalet har förråats de senaste åren. Precis som att tv-spelen har blivit den nya popmusiken, där unga män hittar sitt politiska engagemang, har politiken spelifierats till en tävling om vem som kan äga den andra mest.
Visst liknar många trådar på Twitter och Flashback eller snack i politiska poddar den stinna blandning av lek, tävling och avslappnat umgänge under ett ”lan” (local area network), där företrädesvis unga män umgås genom att spela, snicksnacka och skoja. Vips kan politik och virtuell verklighet byta plats. Centerpartiet blir en grupp orcher som skall förgöras. Eller vänta, det förstås: de är icke spelbara figurer, NPC:er. Höhö! För en generation av politiker som växer upp med dessa digitala slagfält är det kanske inte lika onaturligt att även betrakta svensk politik som ett dylikt. Men jag undrar om det är särskilt bra för den politiska debatten.
