Knappt har hennes nya roman hunnit ut förrän den väckt för ilska. Själv menar hon att relationer måste skildras som de faktiskt är – fula, roliga, ömma och snuskiga. Flamman träffar Amanda Romare på Sveriges största scen för parhaverier: Ikea Kungens Kurva.
– Jag sade ju att jag hade fixat upp mig!
Amanda Romare dyker upp på parkeringen vid Ikea Kungens Kurva i skinnkjol och en eldröd, midjekort jacka i rya som lämnar hennes smala midja bar. Hon ser våra förvånade miner.
Snöflingorna singlar ner, stora och blöta. Innan vi hunnit föreslå något svingar hon sig Tarzanlikt upp på en trästol i jätteformat och poserar i alla möjliga ställningar. Sätter sig direkt på den nyfallna snön och frågar om det duger. Det gör det. En kort stund senare dyker killen upp, han som är Erik i boken men Jens på riktigt. En fråga som står högst upp i mina anteckningar är känslig, men jag är rädd att han ska hinna försvinna, han har bara skjutsat och ska sätta sig på en bar i närheten och vänta. Vi hälsar lite snabbt.
Hur känns det att bli tvingad av sin tjej att ta Ozempic, är du ledsen?
Samma dag har Sanna Samuelsson skrivit en ganska arg kommentar i Aftonbladet där hon anklagar Amanda för att kvinnor som hon saknar ”gränser för hur killar behandlas” och menar att den sortens beteende skulle klassas som misshandel om det skett i en homorelation. I Göteborgsposten har Mikaela Blomqvists dom inte vara mildare: ”Amanda för in litteraturen på en farlig väg”, dundrar hon.
– Nej då det är inte så farligt, säger Jens blygt och blåser ut cigarettrök.
Amanda stelnar till. Det är inte okomplicerat att skriva romaner där levande livet fiktionaliseras så nära.
Så kan det gå när en roman som Halva Malmö består av killar som dumpat mig blir en oväntad sälj- och mediesuccé och Netflix hakar på med en originalserie. Det blir ett kulturfenomen och uppföljaren Judas (Natur & kultur, 2026) analyseras av alla redaktioner innan den knappt haft recensionsdag. Jag är typ sist på bollen, så det är därför vi bett att få med henne på ett miljöombyte. Ikea är ändå en plats där par visar upp sina relationer – från förälskelse till frustration och ilska – inför öppna, prisvärda gardiner.
Vi hinner knappt innanför svängdörrarna förrän en ung tjej, klädd i varumärkets signaturgula piketröja, rusar fram till oss. ”Ursäkta är det du som är Amanda? Jag har läst allt av dig och det känns som jag känner dig, vad fin du är, var har du köpt kjolen? Åh, det är helt overkligt!”, jublar hon.
De sätter sig i en brunmurrig soffa i monter och lutar förtroligt huvudena mot varandra. Scenen förklarar allt. Amanda Romare har med sina dialogbaserade, rått satiriska och dråpliga relationsobservationer träffat en nerv. Den obotliga kärlekens.
– Séfr, S-E-F-R, bokstaverar Amanda märket på den märkvärdiga skinnkjolen.
– Jo, den var ganska dyr, men jag fick ju pengar av Netflix. Jag har aldrig haft pengar men nu när jag har fått lite köper jag alldeles för mycket grejer!
Till slut säger de hej då till den 20-åriga Elle och vi börjar röra oss runt inne i det labyrintiska, januaritomma varuhuset. Det är första gången Amanda är här och hon går runt och provligger i olika sängar.
– Ska jag lägga mig under täcket också? Hon tittar upp mot fotograf-Lisa, men när hon ser våra avvärjande viftningar och bekymrade blickar mot en uttråkad kille i personalen nöjer hon sig med att ligga ovanpå sängkläderna.
Så visst, låt din partner vara precis som den är. Men i stunden där så fick jag panik.
För att vara en bok om en kärleksrelation mellan en man och en kvinna, trettioplus år 2025 är Judas en biblisk titel. Men syftar på hur det är att lämna rollen som tillgänglig polare i gänget för att prioritera en kärlekspartner. Då kan man uppfattas som en svikare, en Judas. Nu har hon och Jens varit ett par i fem år.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Brukar ni gå på Ikea?
– Det är mer en grej som jag och min syster Adina gör. Jag tror inte att Jens skulle ge riktigt samma råd. Men, usch! Nu vågar jag inte säga något mer om honom efter det som hänt med alla artiklar om boken. Men i alla fall brukar jag älska Sannas texter.
Det märks att Amanda är bekymrad av anklagelserna från kultursidorna. Jag vet inte om det blir bättre eller sämre när jag försiktigt påpekar att jag tycker att Jens är snygg. Vi sätter oss i kaféet. Jag tar årets första semla, som visar sig stenhård och Amanda väljer en rejäl bit tiramisu.
Hur kom det sig att du krävde att din partner skulle ta viktminskningsmedicin?
– Alltså jag tänker så här: Jag tränar, jobbar, driver på i lägenheten. Det är jag som står för vårt liv och är projektledare. Det är den rollen man får fast man inte vill. Medan han gejmar, sitter stilla och beställer hem snabbmat. Så visst, låt din partner vara precis som den är. Men i stunden där så fick jag panik. Men alla andra delar av relationen funkar ju bra. Det var inte heller att jag inte var nöjd med hans kropp, utan det är nog mer att man bara är rädd att det här kommer att balla ur.
Amanda medger att hon har svårt att ta kritik. Men det är inte svårt att förstå att det kan bli smärtsamt om berättelsen handlar om ens liv.
– Judas handlar om en relation där båda parter fuckar upp och försöker. Jag har bara skrivit så ärligt som möjligt. Även det som jag inte tycker är superbra. I kritiken är det väldigt mycket fokus på vad Amanda gör. Hon går ju igenom ganska mycket jobbigt i boken också i sin relation.
Tycker du att de läser boken fel?
– När Sanna [Samuelsson] skriver att de behandlar varandra med respekt i hennes relation, det låter underbart. Men är det så i alla relationer? För det är ju något jag försöker ta reda på i boken: hur är det egentligen, om man verkligen rannsakar sig själv?
Kan du bli avundsjuk på lesbiska?
– Lite. Det lät väldigt härligt med en lesbisk relation. Men sedan vet jag inte om det är så gött i slutändan. Men jag har ju tänt på tjejer och jag älskar bröst. Men det där med vaginan och hur den ska hanteras, då får jag prestationsångest.
– Det måste bli satiriskt när man genomskådar sig själv. Att man bara what the fuck. Jag vet inte varför jag hamnat i den genren, men det är väl att man gått runt hela livet och känt sig så jävla dålig och har ett behov av veta hur det är. Sedan inser man att saker inte är som man trott. Relationer i ens närhet ser perfekta ut och så plötsligt har någon varit otrogen. Jag tycker det är intressant att gräva i det och även då rannsaka mig själv. Kritiken gör ont men jag får skylla mig själv.
Det är mycket dialog i dina böcker. Hur gör du för att komma ihåg vad folk säger till varandra?
– Jag har ett hyfsat bra minne. Mina kompisar brukar säga att det är obehagligt. De säger: ”Men det där hände ju på en fest för fyra år sedan?”
Hon tuggar försiktigt på tiramisun och funderar.
– Man har inte så många styrkor i livet. Men jag har i alla fall minnet. Och jag snackar med mig själv mycket också, det är bra!
Så du tycker att de har missförstått det du skrev om Ozempic?
– En del av mig säger ”skriv inte ut de där crazy ass-grejerna”. Men det kanske är min OCD, att jag måste vara sann och visa upp det här. Men jag gör ju inte en Edouard Louis och bara kör. Och förresten – vad vet jag om honom och vad han varit med om?
Hon syftar på den franske författarens senaste bok som kritiserats för de utlämnande delarna om hans arbetarklassmamma, och faktiskt också av samma kritiker som stört sig på Judas.
– Det som varit viktigt är att det är Amanda som är fokus. Det jobbiga händer henne, men sedan blir det komplicerat för det är ju en relation. Delvis är det fiktion med Emil och Amanda, delvis inspirerat av verklighetens Amanda och Jens. Och där hamnar han ju lite mer i strålkastarljuset än vad han kanske förtjänar.
Kompisarna pratar om allt i boken som kan vara lite tabu, som att onanera när partnern är hemma. Är ni så öppna med varandra?
– Jag är det i alla fall. Jag har alltid ringt min mamma och pappa och berättat mina innersta hemligheter. Det här kan ju låta skitkonstigt, men jag skulle inte kunna ha en relation om jag inte var öppen med vem jag var och vad jag tänker.
Kritiken gör ont men jag får skylla mig själv.
Jag berättar att jag just sett den nya Netflixserien Synden, som utspelar sig i Bjäre, just där Amanda är uppvuxen. Hon skrattar och säger att hennes pappa rapporterat att den träskgrå serien, som utspelar sig bland alkoholister och cancersjuka, inte lär orsaka någon turistanstormning. Det var fult och för mycket elände.
Vad har du själv för klassbakgrund?
– Jag växte upp på 90-talet när kraschen kom. Men pappa jobbade på kommunen och mamma var lokalreporter. Vi hade aldrig mycket pengar och särskilt inte i jämförelse med de andra i Båstad där folk är superrika. Jag kommer ihåg att jag som liten alltid tittade på andra barn och bara, ”varför ser de så snygga ut?” Jag fattade inte klassbilden. Vi åt pizza ute en gång om året och hade hål i strumporna.
Vi reser oss och släntrar runt i de olika avdelningarna. Klämmer på prylar och glor på de andra besökarna. Det är många par som går omkring, bleka men beslutsamma. Vi drar till oss blickarna, både för att Amanda är så festligt klädd och för att hon pratar väldigt högt.
– Det är nog för att vi inte hade så mycket pengar som jag gillar prylar så mycket. Min lägenhet är full av grejer. Och ganska mycket leksaker! Jag inspireras av Disney. Jag längtade efter att få äga dem som liten och nu förverkligar jag drömmen.
Har du varit längre i en relation nu än du har varit singel?
Hon spärrar upp ögonen som att jag är lite dum.
– Nej, jag var ju singel i tolv år. Och hade sex en gång vartannat år. Så det var väldigt skralt. Och nu är det väldigt härligt att ha en…
Är det roligare att vara i en relation än att vara singel?
Vi kvinnor som skriver provocerar mer än männen. Knausgård och Norén kan skriva hur elakt som helst.
– Nej, det kan jag inte säga faktiskt. Det känns taskigt att säga men så här: att få uppleva kärlek är fantastiskt när man har varit ensam så länge, att få uppleva närheten och att någon bryr sig om en i alla lägen.
– Men jag vete fan. Att så mycket underlättades i ekonomi och ansvar och om saker går sönder så är vi två som delar på det. Wow, det där tycker jag att vi borde prata mer om. Singlar borde verkligen få betala lite mindre i skatt för att de kämpar mer med allt vardagsliv.
Och nackdelen?
Det finns också en livsgnista när man är singel som försöker hitta någon. Som gör en levande. Lite som att gå på en fotbollsmatch: vinner man så är det så jävla skönt och förlorar man är det så jävla jobbigt. De kickarna kan jag sakna. Jag kan sakna den här möjligheten när man går ut en kväll så kan vad som helst hända. Men oftast händer inget, så att…
Hon slår ut med händerna.
– Det är som ett krigstillstånd, konstaterar hon.
Vad är det bästa med Jens?
– Han är den första som fick mig att fatta att det går att älska mig.
Vilket ju är det som Hela Malmö… handlade om och som talade så starkt till så många läsare.
Singlar borde verkligen få betala lite mindre i skatt för att de kämpar mer med allt vardagsliv.
– Ända sedan högstadiet hade jag känt jag att ingen var intresserad. Men när jag väl började dejta hade jag samtidigt ett kul jobb inom TV och film, jag hade min lägenhet som var ganska häftig och klädde mig hyfsat snyggt. Ändå dejtade jag killar som var väldigt olika både till utseende och arbete, och ingen ville ta det vidare. Och då, när man känner att man är ganska kul och bra och ändå ingen blir imponerad, började jag känna att jag inte har en chans. Att det är något konstigt med mig.
– Sedan kom Jens och tyckte om mig så ohämmat. Till exempel åkte han ända från Kristianstad bara för att se på bio med mig flera gånger i veckan.
Hon vänder sig mot mig med blanka ögon.
– På morgonen efter att han hade sovit hos mig första gången satt vi i fåtöljen tillsammans. Jag sade: ”Shit, jag är så rädd att du ska lämna mig.” Han svarade: ”Amanda, jag kan lova dig att jag aldrig kommer att lämna dig.”
Åh, vad kände du då?
– En del av mig tänkte, vad är han här för freak som vill ha mig? Men det är också så jävla fint att han inte tänker att det är too much.
Vi frågar en kille om hjälp att hitta ut. Jens ska möta oss och ta oss till stan. De bor på hotell men ska släppa av mig innan.
– Jens har fått mig att lära känna manskroppen. Tidigare har jag aldrig känt mig riktigt bekväm med en kille nära liksom. Du vet, om man runkar, hur fan gör man det och hur ska det vara skönt för honom? När man får en pojkvän och känner en sådan trygghet, man bara, gud.
En del av mig säger ’skriv inte ut de där crazy ass-grejerna’.
Jag kommer att tänka på att det är tio år sedan tv-serien Girls började gå, där är både killarna och tjejerna gestaltade som ganska odrägliga personer. Vi pratar en stund om hur den usla pojkvännen, spelad av Adam Driver, blev en kultfigur.
Måste man tycka om dina karaktärer?
– Det är ju ingen moralbok. Vi kvinnor som skriver provocerar mer än männen. Knausgård och Norén kan skriva hur elakt som helst. Jag tittar på min och mina kompisars relationer och ser mönster. Även om jag vill att det ska vara på ett annat sätt så är det som det är. Och det är också något jag har lärt mig under årens lopp och jag ser inte det farliga i att gestalta det. För att det har ändå hänt. Och ingen har dött.
Finns det inget som är för pinsamt?
– Jag har skämts mycket för mina fantasier. Min sexualitet när jag var yngre var ju lite komplicerad för jag chattade med äldre män på nätet. Och det har varit extremt svårt att hantera i efterhand. För som 13-åring känner man sig så äcklig själv. Därför tror jag att jag har ett behov av att snacka om det nu.
Två författare som har betytt särskilt mycket för Amanda. Båda tillhör en äldre generation, båda har skrivit om vild sex, men hur de blev mottagna är två helt olika historier. Det ena är Ulf Lundells Jack, det andra Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna, båda från 1976.
– Jack är en av mina favoriter. Men där skildras också en våldtäkt. Det är superobehagligt, men ja, så är det ju. Jag tycker att det är skönt att den är utskriven. Annars hade jag romantiserat Ulf Lundell för mycket. Det liksom hedrar inte honom men den är ärlig.
Jens står och väntar vid utgången och vi går mot bilen. Dessvärre fanns det ingen bar och Espressohouse hade ingen laddare, så han har inte haft så roligt. Men nu ska de hem till hotellet.
Har ni två grälat inne på Ikea någon gång?
– Nej, faktiskt aldrig. Eller jo! På vägen hit. Jag sade åt honom att köra fram på gångbanan. Absolut ingen hade märkt det, men han vägrade och började skrika.
Det har börjat snöa igen. Jens lägger in en växel och ler hemlighetsfullt.
