Det enda oväntade i den långa intervjun med Linda Snecker i DN:s helgbilaga är att hon berättar att det faktiskt var hon som, efter tio år som riksdagsledamot för V, tog kontakt med PR-byrån Rud Pedersen i syfte att utverka en anställning åt sig själv, och inte tvärtom. 

Det är okaraktäristiskt, ödmjukt rentav, när det varit så lätt att låta omgivningen fortsätta tro att det var PR-byrån som friade. 

Resten av intervjun är som förväntad, strösslad med provokationer. Snecker inleder starkt med att berätta hur ”jätteskönt” det kändes att slippa demonstrera på 1 maj för att i stället spela golf med familjen. Hon svarar med en axelryckning på frågan om varför hon tar ut (delar av) riksdagens omställningsstöd trots en hög lön som public affairs director: ”Man kan tycka det är jättesniket och oetiskt. Men jag följer reglerna.” 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation

Hon nästan gäspar åt frågan om det är okej att arbeta åt vapenföretag – det uppfattar hon som helt okontroversiellt. Hon har i tidigare intervjuer sagt ”Min demokratiska värnplikt är klar”, vilket antyder att planen hela tiden har varit att bygga det egna varumärket för att senare casha in. 

Intervjun avslutas karaktäristiskt: Snecker låter kungöra att hon skulle tacka ja om hon erbjuds ministerpost av Vänsterpartiet. 

Bara någon vecka före reportaget satt Snecker i SVT:s Politikbyrån och förklarade att det var ett stort misstag när partiet fällde Löfvens regering 2021. I samma program beskrev hon ohederligt de uteslutningskrav som riktades mot henne när hon blev lobbyist som klagomål från ”några socialdemokratiska män”.

Utesluten har hon fortfarande inte blivit, trots en ganska diger namnlista – från V-medlemmar – med det kravet, och trots att V har en tuff ton mot lobbyister och föreslagit olika röda linjer, exempelvis karens.

En som däremot skulle ha blivit utesluten – om det inte vore för att han glömt betala medlemsavgift – är Showan Shattak, kommunpolitiker i Malmö som fått veta att han inte är välkommen som medlem i partiet.

Shattak är en outtröttlig aktivist och antirasist från Malmö, som fortsatt vara aktiv trots att han 2014 var nära att dö efter ett uppmärksammat överfall från nazister på Möllevången. Han var arrangören bakom en manifestation år 2023 i Malmö, där man bildade en mänsklig kedja som ett värn runt stadens synagoga i en markering mot antisemitiska hot. 

Om någon över huvud taget kan sägas gjort en otacksam ”demokratisk värnplikt” är det han. 

Men inget av det spelade någon roll när han försvarade Rojavakommittéernas symboliska aktioner riktade mot ministrarna Johan Forssells och Benjamin Dousas bostäder. 

En fann ett blodigt dockhuvud utanför sin bostad, den andre en korg med Hitler-bemålade äpplen (ja, själva aktionslogiken kunde väl ha tjänat på att slipas till – kanske av en skicklig PR-konsult…) 

Syftet var att kritisera ministrarnas nojsande med den syriska regeringen, enligt den nya Tidörutinen där vem som helst kan få pengar i utbyte mot smidiga svenska utvisningar. Samtidigt har regeringen trappat upp våldet mot de kurdiska grupper som besegrade IS. Shattak gjorde sitt bästa för att prata om den politiska sakfrågan – Tidöregeringens stöd till styret i Syrien – snarare än om aktionen i sig, som han kort och gott beskrev som ”fyndig”. Det hjälpte inte. 

Inrikes/Nyheter • 08 november, 2024

Linda Snecker får jobb på lobbyfirma: ”Vill göra V mer relevant”

Jag vet inte om det rätta skulle vara att utesluta Snecker, och då jag inte är medlem i Vänsterpartiet är det strikt taget heller inte min sak. Visst är många av Sneckers provokationer mot vänstern harmlösa, nästan gulliga i sitt uppmärksamhetssökande (golf, läppstift och champagne störs väl ingen av), men andra är det inte. Att utmåla arbetet som riksdagsledamot som ett otacksamt underbetalt skitjobb samtidigt som man aspirerar på att få röster just från dem som i verkligheten har underbetalda skitjobb är oförlåtligt. 

Att som högavlönad plocka ut några extra tusenlappar i skattemedel because I’m worth it är sådant som sprids som en löpeld på sociala medier och som folk sent glömmer. Snecker kostar rimligen Vänsterpartiet potentiella väljare för varje oblygt medieframträdande hon gör. 

Inför valkampanjen som kommer behöver partiledningen vara väldigt medveten om att uteslutningar och frånvaron av uteslutningar är en form av kommunikation, oavsett om man vill det eller inte, mer kraftfull och betydelsebärande än hundra kampanj-Tiktoks. Väljarna har inga svårigheter att avläsa budskapet. 

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

– I en tid när rubriker utropar den transatlantiska erans död, bör alla veta att det varken är vårt mål eller önskan. För oss amerikaner må vårt hem vara i den västra hemisfären, men vi kommer alltid att vara ett barn av Europa.

Det sade USA:s utrikesminister Marco Rubio i sitt tal vid säkerhetskonferensen i München i lördags. Många europeiska ledare välkomnade det som det ”bästa vi kunde hoppas på” i jämförelse med vicepresident JD Vances svavelosande tal på samma scen för ett år sedan.

Men den utsträckta handen är minst lika konfrontatorisk som Vances. För andemeningen i Rubios tal var att Europa måste rulla tillbaka klockan till en kolonial era, då starka upptäcksresande män lade världen under sig med svärd i ena handen och ett kors i den andra. Det är det Europa som Donald Trumps regering identifierar sig med. 

Den gamla kontinenten kan alltså åter bli USA:s vän, men bara på villkor att man gör upp med en politik som leder till ”civilisatorisk utplåning” – det vill säga invandring, woke inklusivitet och försöken att med Rubios ord ”blidka en klimatsekt”. Målet är ett vitt Europa som agerar regional ståthållare i ett västerländskt imperium, likt ett Vichy-Frankrike i Trumps egen Neuordnung.

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa.

Det är en klassisk reaktionär och högerextrem vision av Europa som har funnits sedan 1920-talet, och som fortfarande är populär i delar av Europa vilket civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlins entusiastiska applåder vittnade om. Det ironiska är dock att delar av Rubios vision av Europa redan är officiell EU-politik. Unionen har i dag en nästan lika restriktiv migrationspolitik som USA, med Frontex som ett eget och dödligare Ice. Sedan 2014 har minst 33 000 migranter dött i Medelhavet, varav över 1 800 förra året enligt International Organization for Migration – många som ett resultat av illegala ”pushbacks”. 

När Ursula von der Leyen tog över ordförandeposten i EU-kommissionen 2019 gavs denna politik dessutom en kulturell prägel: i ett försök att spegla den växande högerextrema opinionen i Europa tillsatte hon en ny kommissionär med uppdrag att försvara den ”europeiska livsstilen”. Sedan dess har det bara fortsatt. Nu varnar 75 människorättsorganisationer för att ett nytt kommissionsförslag om att öka deportationerna av odokumenterade migranter kan leda till koncentrationsläger och ”Iceliknande räder” över hela Europa.

Detta betyder inte att Kommissionen styrs av onda rasister. Snarare följer de samma logik som svenska socialdemokrater och andra mittenpartier som desperat försöker neutralisera extremhögern genom att ta över delar av deras politik. Problemet är att denna triangulering inte har fungerat någonstans. I stället visar studier att den nästan alltid bidrar till att förflytta hela spelplanen högerut.

Om EU på allvar vill konfrontera Trump och stå upp för de upplysningsvärderingar som unionen bygger på, måste man visa vilken sida man står på. Det går inte att kombinera sådana värden med en dödlig migrationspolitik som ska blidka den europeiska extremhögern, samtidigt som den driver hela det politiska samtalet mot avgrunden. Antingen står man på människovärdets sida eller så gör man inte det.

Kommentar/Utrikes • 17 februari, 2026

Trump: kung och rebell

Det finns en annan vision än Rubios och Tidös: ett socialt, grönt, humant och inkluderande Europa. Om den ska bli verklighet krävs en politisk strid, och ett skifte till en mer principfast och konsekvent hållning. Ett första steg vore att säga nej till Tony Blairs försök att få med EU på Trumps nykoloniala ”fredsråd” i Gaza. Det hade också varit bra om svenska socialdemokrater slutade rösta med den europeiska extremhögern om hårdare migrationslagar.

En sak är säker: den amerikanska högern samlar krafterna för striden om vad Europa ska vara. Det är dags att vi antar utmaningen. 

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.