Han blåste liv i en sömnig partiförening och tog Vänsterpartiet till rekordsiffror i Göteborg. Nu hoppas Daniel Bernmar ta tåget till huvudstaden under fyra år framöver. Flamman följer med på dörrknackning i Biskopsgården – och pratar om läderskor, arbetstid och vetenskaplig socialism.
Jarmo, 75, bor högt upp i ett av Biskopsgårdens höghus, och har jobbat i en av Göteborgs stora industrier. Sedan några år är han pensionerad, men är missnöjd med hur det blev.
– Här har man arbetat hederligt, varit på jobbet klockan sju varje morgon. Och detta är vad man får?
Det är lördagsmorgon och han står obrydd i farstun i t-shirt och långa bomullskalsonger. I bakgrunden flimrar det blå ljuset från en tv-apparat, på väggen hägrar ett broderat naturlandskap.
Mitt emot honom står Daniel Bernmar, vänsterpartistiskt kommunalråd i Göteborg, och nickar instämmande. Det tidigare bruna håret är silvergrått och välkammat, han bär en svart sportjacka och ljusbruna läderskor som mörknat av slasket utanför.
Jarmo berättar att han inte litar på politikerna, att han känner sig otrygg när han ser knarkförsäljning nere på torget. Han vill se fler kriminella utvisas, men tycker samtidigt att utvisningarna av barn är ”helt åt helvete”. Han nämner 8-åriga Gabriella, som bara några dagar tidigare utvisades till El Salvador.
Jarmo har åsikter om det mesta – livemusiken i Brunnsparken om somrarna? Den måste bort! – och snart är det dags att runda av. Huset har tio våningar till som ska kammas av, och resten av gänget har redan hunnit ned till femman.
– Tack för att du delade med dig, säger Daniel till Jarmo.
Mannen skjuter in:
– En sista sak. Man får aldrig sluta kämpa.
Kämpa för vad? Det utvecklar han inte. Men hans gråblå ögon etsar sig fast i mig.
Det är slutet på februari, och jag har tagit rygg på åtta vänsterpartister som samlats på Vårväderstorget för att knacka dörr. Målet, är Daniel Bernmar noga med att framhålla under sitt inledande tal, är inte att övertyga invånarna i Biskopsgården om att rösta på Vänsterpartiet, utan att lyssna på vad de har att säga.
Jarmo är långt ifrån unik. Många av dem som öppnar dörren har utländsk bakgrund, flera har jobbat på Volvo och nästan alla har en låg lön eller pension. Vissa är fåordiga, andra frispråkiga. Men de färdigserverade åsiktspaketen som dominerar både partipolitiken och sociala medier känns avlägsna.
– Trygghet och plånboksfrågor är vanliga ämnen när jag är ute. Folk har det tufft att få vardagen att gå ihop och känner oro kring samhällsutvecklingen. Man är orolig för sin vård och sina barns skola, summerar Daniel Bernmar.
– Men många berättar också om att de trivs i sina områden. Vi göteborgare är hemkära, vi älskar våra stadsdelar.
Han har själv beskrivit sig som en ”typisk göteborgare” som ”flyttat två postnummer runt Östra sjukhuset”. Och nog har släkten lämnat ett avtryck på staden. Morfadern Anders ”Rövarn” Bernmar var klubbdirektör för IFK Göteborg, och tog laget till två segrar i Uefacupen.
Ändå har uttalet av hans efternamn – en förfaders sammanslagning av namnen Bernt och Martin – fortfarande inte riktigt satt sig.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Det är inte logiskt i svenskan. I tre år uttalade kommunfullmäktiges ordförande det som Bernmár, säger han och uttalar det som ”förvar”.
De tror att du är vallon?
– Jag vet inte, men jag har fått allt möjligt: Berman, Bergman, Bernhammar. Fast nu verkar folk till sist ha lärt sig.
Han växte upp i vad han beskriver som ett arbetarklassområde, med föräldrar som var lägre tjänstemän – pappa på butik, mamma på bank. Men när han började högstadiet fick han ett politiskt uppvaknande.
Vi ska bygga ett eget parti, som står på egna ben med egna idéer och drivs av medlemmarnas vilja.
– Jag bytte skola och märkte att något inte stämde. Jag hade gått i en blandad klass, nu satt jag med elever som hade så mycket högre självförtroende. Alla med höga betyg. Jag var inte van vid det.
– Samtidigt bläddrade jag i geografiboken och såg DDR och Sovjetunionen, flera år efter murens fall. ”Hoppa över sidorna 57 till 63”. Man vande sig vid att allt skulle vara lite skabbigt och eftersatt. Det där lade grunden för ett klassmedvetande som jag tog med mig in i gymnasiet.
Han började läsa Marx och engagerade sig i Attac, som kämpade för skatt på internationella finanstransaktioner. Samtidigt blev han medlem i Vänsterpartiet – i början av ren pliktkänsla.
– Jag brukar säga att jag gick med för den vetenskapliga socialismen, säger han med ett leende.
– Jag hade börjat med Manifestet under gymnasiet, och rört mig vidare till mer avancerad marxism. Men jag såg det som ett måste att inte bara läsa teori, utan också att organisera mig för att genomföra politik.
En dag klev han in hos lokalavdelningen, och möttes av ett par män och kvinnor i 60-årsåldern.
– De tittade upp på mig som om en ängel stigit in. En frågade om jag kommit fel.
Blev du välkomnad då?
– Ja herregud, om jag blev. De älskade mig, jag älskade dem. Det är lätt att fastna i ”ung och gammal”, men vi insåg snabbt hur mycket vi hade gemensamt.
– Dessutom fick jag lära mig nya saker. Helt plötsligt träffar man människor som har koll på allt från hur rören läggs i gatan till hur de fördelningspolitiska systemen fungerar. Det lär man sig inte av Marx.
Blev du mer eller mindre marxist av det?
– Där har jag nog inte förändrats ett jota. Det är en intellektuell process att förstå samhället i sin helhet, men en annan hur man ska förändra det.
Han fick snabbt sitt första förtroendeuppdrag, och är fortfarande engagerad i samma lokalförening. I dag som revisorssuppleant.
Är det mycket jobb?
– Nej, det är mitt minsta uppdrag någonsin. Men det är fantastiskt att få diskutera politik med sina grannar, och få med sig fler i att förändra samhället.
Knappt 15 år senare tog han över som gruppledare i Göteborg, efter metallarbetaren Mats Pilhem. Då hade han börjat doktorera på Förvaltningshögskolan, ett jobb han fortfarande är tjänstledig från.
Det har inte hindrat politiska motståndare från att lyfta hans akademikerbakgrund som ett minus. I en kritisk ledare med rubriken ”Bernmardoktrinen” – underligt nog publicerad på S-akademikers hemsida – beskrevs han som en ”ung, radikal doktorand” och en ”hetsig, högröstad akademiker”.
Enligt Daniel Bernmar själv handlade det snarare om att ta ansvar.
Upprinnelsen var att samarbetet spruckit mellan Socialdemokraterna och de rödgrönrosa partierna. Vänsterpartiet utropade ett nytt oppositionsblock utan S, som då leddes av Ann-Sofie Hermansson.
Som det största oppositionsblocket gjorde de upp om en valteknisk samverkan med den dåvarande alliansen för att se till att staden fick ett styre på plats – trots att slutresultatet blev att borgarna tog över.
– Syftet var att undvika totalt kaos i kommunen. Eftersom Socialdemokraterna inte ville samarbeta utgjorde Alliansen det största budgetalternativet i kommunen. De styrde samtidigt på få mandat, vilket gjorde att vi kunde köra över dem flera gånger, säger han.
– Det fick göteborgarna att inse att man kunde lita på oss, att vi inte var ute efter att bråka utan faktiskt vill att politiken skulle fungera. I valet efter ökade vi med två procentenheter.
I senaste valet gjorde partiet ett rekordresultat med nästan 16 procent. De 13 mandaten är den högsta siffran sedan strax efter andra världskriget, och i alla de tre senaste valen har partiet gått framåt.
Men politik är inte bara dörrknackning – det är också stil. Åtminstone om man ska tro Linda Snecker, mångårig riksdagsledamot för Vänsterpartiet. I Dagens Nyheter hävdade hon nyligen att ”det finns en stolthet” inom partiet över att inte bry sig om sitt yttre.
– Det är kampen som är viktig, sade hon.
Om det stämmer verkar det inte gälla Daniel Bernmar. När vi ses i stadshuset dagen innan för en första fotografering bär han både läderskor och armbandsur. På kavajslaget lyser en röd nejlika i metall. Ibland blir folk överraskade över att han är vänsterpartist.
– De tittar ned på kavajslaget, sedan upp på mitt ansikte, sedan ned igen, säger han med ett skratt.
De kräver en förklaring?
– Ja, lite så.
I Biskopsgårdens slask – Vårväderstorget gör skäl för sitt namn – är han mer praktiskt klädd. Men skorna är från amerikanska Red Wing. När jag kollar upp märket på nätet ligger prislappen för deras dojor på minst 3 000 kronor.
– Inga limmade sulor här, säger partiets kommunikatör Linn Andersson, som även hon verkar vara en del av partiets skofraktion.
Håller du med Linda Snecker om att det anses fint i partiet att vara lite sjavigt klädd?
– Absolut inte. Visst, går du tillbaka 20–30 år så fanns det en idé om proletarisering, där även välutbildade skulle gå runt i trasig manchesterkavaj. Det är klart att man kan ha det, men inte som en politisk markering.
Är din fräscha kavaj en politisk markering?
– Nej. Att jag gillar välgjorda skor blev en grej när jag blev kommunalråd, för att jag inte var klädd som idén om en vänsterpartist. I varje artikel fanns det ett foto på min skosamling.
– Men se dig omkring här. De du mötte där ute kommer från alla livets hörn, och det är det som är roligt och spännande. I Vänsterpartiet finns det plats för alla. Och jag råkar gilla ordentliga skor.
För några månader sedan fick Zohran Mamdanis fru Rama Duwaji kritik för att hon bar ett par skor för 6 000 kronor. Vad tänker du om det?
– Det är trams, lika tramsigt som att anklaga någon för att ha fel kläder av andra skäl. Man ska ha det man är bekväm i och det som representerar vad man står för.
– Sedan är det roligt att spela på folks fördomar. Jag har inget emot att dyka upp på Volvo Ocean Race i business casual. Men jag tror jag brutit fördomarna nu, ingen i Göteborg går runt med den bilden längre.
Bland partiets löften inför valet 2022 fanns 25 000 nya bostäder, att kommunen skulle köpa tillbaka bostadsrätter till allmännyttan – och en kraftig sänkning av priset på spårvagnsbiljetter, genom subventioner från kommunen.
Hur mycket av det där har ni fått igenom?
– I år sänks priset på månadskortet med 140 kronor. Vi hade velat att det skulle bli verklighet tidigare, men reseappens teknik gjorde det omöjligt, suckar han, och fortsätter:
– Vi har drivit igenom flera arbetstidsförkortningar. I socialtjänsten har vi arbetsplatser där man jobbar fyradagarsvecka, och vi har igång fyra, snart sex, förskolor med sju timmars arbetsdag. Vi rekryterar mer kompetent personal, och har sett bibehållen eller ibland högre kvalitet. Samtidigt som vi skapat bättre förutsättningar för personalen så får göteborgarna ut mer.
– När det gäller bostäder har vi fattat massa beslut om att bygga hyresrätter, men det fungerar inte så att man tar ett beslut och spottar ur sig en massa lägenheter nästa år.
Du har tidigare sagt att förtroendet för Vänsterpartiet bygger på att ni levererar, snarare än står vid sidlinjen. Hade ni kunnat leverera mer?
– Bostäderna är en lång process, som sagt. Men vi har fått in det antal bostäder som vi lovade i detaljplanerna nu, och har en planerad byggtakt på tusen bostäder om året.
Om borgarna skulle ta över styret i höst, kommer inte de att hävda de bostäderna som sin egen seger?
– Jo, så gjorde de redan under förra mandatperioden, då produktionen låg i takt med under miljonprogrammet. Men de bostäderna hade allt att göra med det rödgröna styret, inget med borgarna. Själva tvärbromsade de, och vi har fått börja om.
Utöver vänsterpartisterna som vandrar runt mellan höghusen är Biskopsgården ganska tomt. Slask och helgförmiddag spelar troligen in, liksom fastemånaden Ramadan – i valkretsen där vi rör oss har 68 procent utländsk bakgrund.
Några enstaka personer passerar in och ut från Willysbutiken på torget, men ”Pratbänken” i ena änden av torget är täckt i blöt snö.
Bara ett stenkast bort sköts polisen Andreas Danman till döds med ett skott mot huvudet en sommarkväll för fem år sedan. En 17-årig pojke dömdes för mordet. I ett avsnitt från 2022 av podden Vad händer, GBG? pratar Bernmar om mordet och hur den unga mördaren haft problem i flera år som aldrig uppmärksammades.
– Det blev uppenbart hur föräldrarna i åratal skrikit på socialtjänsten och samhället om hjälp att rädda sitt barn undan våldet i Biskopsgården, och hur det allmänna inte gjort någonting.
– Många socialsekreterare ser det och vill ha en förändring.
Det är just i välfärdsfrågor som han profilerat sig. Samtidigt har han varit kritisk mot hur partiet bakat ihop diskussionen om trygghet med den om kriminalitet, och ifrågasatte referenserna till socialdemokratiska begrepp som ”folkhemmet” i partiets valplattform 2022.
– Det är viktigt att ha en berättelse, men jag förstår inte alltid varför vi måste använda hela sossesymboliken för att åstadkomma det, sade han 2022 i podden Vänstervinklat.
– Jag vill också berätta en berättelse, men skulle aldrig använda en sossereferens för att göra det.
När jag frågar honom om det några år senare är han mer avvaktande.
– Går jag tillbaka till när jag blev medlem så förhöll vi oss mycket till socialdemokratin. Det har vi kommit bort från, både centralt och här. Vi behöver varken förhålla oss till Socialdemokraterna eller R:arna som kritiserar oss från vänster, säger han med en referens till Kommunisterna, tidigare KPML(r).
– Men det är viktigt att komma ihåg vilka vi är och vad vi vill. Vi ska inte vara ett parti som rycker i Socialdemokraternas vänstra arm, som någon uttryckte det i en politikpodd. Vi ska bygga ett eget parti, som står på egna ben med egna idéer och drivs av medlemmarnas vilja.
Gaza har stått högt på den politiska agendan under de senaste åren – även på lokal nivå.
I Göteborg gjorde kommunen våren 2024 en ansats för att stoppa handeln med Israel, tillsammans med Marocko och Ryssland. Oppositionsrådet Axel Josefson (M) beskrev det som ”populism” och att ”man sätter sig i knät på Hamas”. Senare förklarades blockaden olaglig av Förvaltningsrätten, något Daniel Bernmar fortfarande är kritisk mot.
– Jag tycker det är rimligt att kommuner ska kunna bestämma att man inte ska använda skattebetalarnas pengar till att köpa varor från länder som ockuperar andra länder, säger han till Flamman.
– Domen hävdar att det är en utrikespolitisk fråga medan vi menar att det är en inköps- och upphandlingsfråga där vi ska ställa etiska krav, säger Daniel Bernmar.
Kring Palestinafrågan har det skett en stark mobilisering i staden, där demonstrationer dras ihop varje helg. Daniel Bernmar är själv en van deltagare, både som demonstrant och talare.
– Göteborg har många invånare med rötter i Palestina, som har påverkas fruktansvärt av det pågående folkmordet. Att visa att jag ser samma fruktansvärda situation som de är viktigt för mig, säger han till Flamman.
Vänsterpartiet har fått kritik från vänster för att vara distanserat till Palestinarörelsen. Har du en annan ingång där?
– Jag har faktiskt svårt att förstå den kritiken. Här i Göteborg har vi visat att det både går att visa solidaritet och motstånd genom aktivism och i kommunpolitiken. Vi har drivit igenom beslut om att bojkotta israeliska varor, vi har stoppat otaliga försök från högerpartierna att avhysa demonstranter från ”Gazaplatsen”. I det rödgröna styret var vi också tidiga med att bjuda in Palestinas ambassadör till stadshuset.
Hösten 2024 uteslöts Angeredsföreningens karismatiske ordförande Kristofer Lundberg, sedan han hyllat den militanta vänstergruppen PFLP som erkänt medverkan i terrordådet den 7 oktober 2023. Bara månader tidigare hade han mottagit Angeredspriset från den tidigare partiledaren Jonas Sjöstedt, för sitt engagemang i stadens Palestinarörelse.
Det är svårt att överglänsa någon som heter Blåvitt.
Lundberg lanserade i stället den egna gruppen Vänsterfronten, som skulle bli ett ”nytt gräsrotsinitiativ” för att ”samla röster underifrån”. Men bara något år senare lade fronten ned.
”Vänsterfronten är upplöst och uppmanade sina medlemmar att gå med i Framtidens Vänster till förmån för bildandet av ett nytt arbetarparti på socialistisk grund”, skriver Lundberg i ett sms till Flamman.
Daniel Bernmar säger dock att partiet inte påverkades nämnvärt av uteslutningen.
– Det var egentligen ingen splittring, utan vi hade en förtroendevald medlem som i slutändan inte ville foga sig efter partiets demokratiska spelregler. Det ledde till att partistyrelsen uteslöt honom.
Kristofer Lundberg kom direkt från Rättvisepartiet socialisterna. Känner ni i efterhand att ni var för snabba med att släppa in honom?
– Jag tror man behöver fundera ibland kring om människor kommer från andra rörelser, om de är redo för hur den här rörelsen arbetar. I Vänsterpartiet är grundprincipen att vi bestämmer tillsammans vad vi tycker och hur vi organiserar oss. Det är demokrati som måste få råda.
Men nu planerar Daniel Bernmar att kliva av uppdraget som gruppledare och kommunalråd – och kliva på tåget till Stockholm. Åtminstone tre dagar i veckan.
Även om den slutgiltiga listan kommer först om några veckor ser det sannolikt ut att Daniel Bernmar får en topplats. Båda de nuvarande riksdagsledamöterna, Tony Haddou och Maj Karlsson, har nämligen meddelat att de avgår.
– Jag har tackat ja till att bli nominerad, bekräftar han.
Hur kom du till beslutet?
– Jag hade redan bestämt att den här mandatperioden skulle vara min sista, och funderade på att gå ut i arbetslivet och lösa en karriär. Men sedan fick jag frågan, många gånger, om jag kunde tänka mig att ställa upp. Och jag lät mig övertalas.
Har du ångrat dig?
– Nej, jag älskar ju politiken. Och jag tror att jag har många lärdomar från arbetet här som kan vara betydelsefulla för V nationellt.
Du har tidigare sagt att utmaningen i kommunen varit ”ekonomi, ekonomi, ekonomi”. Vad har det lärt dig om politik att jobba under de förutsättningarna?
– De lärdomarna är framgången vi haft i Göteborg med partiet. Vi har visat under de här tolv åren att vi kan bygga en rörelse som inte bara snackar utan som faktiskt förändrar och förbättrar människors vardag.
Du ingår i den arbetsgrupp som ska förbereda V på en eventuell plats i regeringen. Många av medlemmarna i gruppen kommer från kommuner där ni samarbetat med Centerpartiet. Hur mycket pratar ni egentligen om C?
– Ganska lite, faktiskt. Det vi pratat om är sakpolitik, och det kommer att märkas inom kort. Eller har börjat märkas redan, med utspelet härom veckan om arbetstidsförkortning.
I riksdagen sitter redan Blåvitt Elofsson (S). Kommer han fortsatt att vara den största IFK-supportern i riksdagen?
– Bra fråga, det är svårt att överglänsa någon som heter Blåvitt. Samtidigt har jag ju min familjehistoria i laget.
Riksdagen kommer inte få två ledamöter som heter Blåvitt i förnamn?
– Nej, jag kommer fortsätta heta Daniel.
