Berättelsen om den stora tråkiga staten som förbjuder folk att dansa, skratta, supa, klubba och knulla är väl förankrad. Högern har jobbat hårt med bildsättningen.
Näringslivets tankesmedja Timbro har släppt rapport efter rapport om hur roliga städerna skulle bli om allt bara såldes ut och avreglerades. Liberala ledarsidor har i åratal skrivit om de glädjedödande Socialdemokraterna – senast om kontrollen över färger på folks husfasader.
Och tyvärr har de inte helt fel.
Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark.
Det finns goda ideologiska skäl för en stark stat. Men den svenska vänstern har blivit stark där den borde vara försiktig – och försiktig där den borde vara stark. Staten har försvagats som investerare, som garant för välfärden, som motor i samhällsbygget. Marknaden har släppts in i skolan, vården och socialförsäkringarna.
Samtidigt kontrollen över individen blivit kvar. Man har försvarat dansförbud, rökförbud och matkrav på restauranger. Man har till och med velat lagstifta mot strypsex.
Det finns säkert argument för både det ena och det andra. Men det är ironiskt att höra socialdemokratin varna för hur farligt det är med en cigg på uteserveringen samtidigt som marknaden släppts in i välfärden, infrastrukturen och socialförsäkringssystemet.
Socialdemokratin har släppt kontrollen där den uppenbarligen behövts och i stället alienerat människor genom att reglera deras privatliv.
När vänstern uppfattas som den kraft som vill förbjuda, begränsa och moralisera, samtidigt som högern klär sig i frihetens språk, då förloras initiativet på ett område som egentligen borde fördelas rättvist: rätten till livets goda.
De som har pengar behöver nämligen ingen hjälp från politiken. Saknar de festen kan de flyga till Ibiza. Saknar de kulturen kan de promenera genom art deco-kvarteren i Miami.
Men för de flesta av oss är tillgången till kultur, nöjen, gemenskap och kärlek beroende av hur samhället organiseras. Det är här den breda vänstern har haft sin styrka historiskt. I folkparkerna. Studieförbunden. De kommunala badhusen. Dansgolven där motståndsrörelser organiserats. Den subventionerade kulturen. I idén att också folkflertalet har rätt till skratt, dans, kärlek, verklighetsflykt, konst, bekymmerslöshet och fest.
Vi har organiserat glädjepolitiken i decennier – innan någon ens benämnde det som nöjen.
I dag riskerar socialdemokratin att framstå mer som ordningsmakt än som frigörelsekraft. Samtidigt poserar konservativa politiker i Rädda-Trädgården-tishor – medan de skär ned på kulturen i samarbete med fascister.
Det skiljer 18 år i livslängd mellan ett barn som föds i Vårberg och ett som föds i Danderyd. Det är förstås dåligt för folkhälsan om jag tänder en Marlboro gold på uteserveringen i april. Men – snälla någon – välj dina strider, Magdalena Andersson.
Det är knappast konstigt att rejv blivit en form av protest mot Ryssland i Kiev. I en auktoritär och krigisk tid ringer frihetsbudskapet dessutom sant för många människor. För alla dem som vill dansa, sova, supa, läsa, röka och älska.
Den som har råd klarar sig ändå. Men för oss andra krävs politik.
