”Det behövs fakta om var journalister står politiskt”, skriver ledarskribenten Håkan Boström apropå att Journalistförbundet stoppat en enkät om kårens partisympatier. Detta då bruket av journalister som slagträ börjat utgöra ett arbetsmiljöproblem.

Den senaste studien genomfördes 2011 av medieforskaren Kent Asp och visade att 41 procent föredrog Miljöpartiet, 16 procent Vänsterpartiet och 14 procent Socialdemokraterna – mot totalt 28 procent för de då fyra borgerliga partierna. Nu vill Boström se en ny mätning för att se om mönstret består.

Det gör det sannolikt, om jag får gissa. Jag kommer till det. Men det är inte i sig ett problem.

Det skriver inte heller Håkan Boström rakt ut. Han antyder det i stället: ”Få skulle nog förneka det som betydelselöst om alla anställda på en tidning var män”, skriver han.

Jag är glad att högern vaknat inför betydelsen av representation, även om det oftast verkar handla om vita högermän. Visst finns det en poäng med mångfald av kön, härkomst och ideologier på en redaktion. Men den relevanta frågan i diskussionen om vinklad journalistik är inte vem reportern är, utan vad som publiceras.

När näthögern klagar på representation behöver samtalet alltså flyttas till sakfrågan: hur ser innehållet ut?

Ideologi kan påverka vad som hamnar i tidningen. Men det finns andra faktorer som kan korrumpera innehållet, som tidningens politiska färg (i nio av tio fall blå), journalistens klasstillhörighet eller påverkan från särintressen och pr-byråer.

Som motvikter finns journalistisk heder och yrkesskicklighet, egenskaper som högern gärna framhäver när de argumenterar emot mångfaldsprogram. Det finns också etiska riktlinjer i branschen, och redaktörer som kan balansera upp ensidiga texter.

Det finns också en möjlig överkompensation: en rädsla för att vara partisk som gör att man i stället drar åt andra hållet.

Det tycks ha hänt i SVT:s politiska flaggskepp ”Agenda”, åtminstone enligt en ny rapport från Katalys som i dag presenterades av Daniel Suhonen och Sixten Engqvist i DN Debatt. Med hjälp av AI-bolaget Kvantab kommer de fram till att högerröster upptagit 70 procent av talartiden mot 30 procent för vänsterröster.

Som Katalys själva påpekar sitter högern i regering, och lär vara föremål för fler ansvarsutkrävande intervjuer. Men för opinionsbildare är sambandet ännu ojämnare – tre av fyra står till höger. Detta samtidigt som socialist är den mest populära ideologin bland befolkningen. ”Det osar regimtroget”, sammanfattar han.

Resultatet är inte förvånande. SVT vet att högerväljare just nu är betydligt mer skeptiska till public service, och är livrädda för att förlora finansiering. Ett närmast parodiskt exempel på sådan överkompensation är när Svenska Dagbladets ledarskribent Peter Wennblad fick debattera SVT:s vänstervridning med sig själv.

När näthögern klagar på representation behöver samtalet alltså flyttas till sakfrågan: hur ser innehållet ut?

Om nu så många journalister är miljöpartister, har klimatfrågan dominerat rapporteringen? Knappast. Styrs rapporteringen i stället av väljarnas viktigaste frågor? Inte riktigt det heller.

I en genomgång från Medieakademin inför valet 2022 toppade brottsligheten nyhetsagendan under långa perioder, vilket visserligen var en fråga som väljarna brydde sig om. Men mer vänsterlutande frågor som sjukvård och skola fick inte alls lika mycket utrymme, trots att de i SVT:s valundersökning rankades som viktigare.

Någon vänstervridning är svår att se. Snarare tvärtom.

Men Boström och andra mediekritiker borde kanske ställa sig en annan fråga: varför söker sig människor med vänstersympatier till journalistiken? Och varför uppmanar man inte fler på högerkanten att göra detsamma, i stället för att misstänkliggöra dem som redan är där?

Svaret är inte särskilt mystiskt. Journalistik handlar om att granska makt, synliggöra orättvisor och försöka förstå samhället bortom ytan. Det är inte konstigt att människor med den drivkraften oftare lutar åt vänster.

Men det betyder inte att journalistiken gör det.

För det som avgör är inte vem som skriver, utan vad som publiceras.

Och där framträder en annan bild. En nyhetslogik som premierar konflikt, en mediemarknad som jagar klick, och ett offentligt samtal sitter fast i högerns problembild.

Så nästa gång någon hävdar att ”alla journalister är vänster” finns en rimlig motfråga: varför ser då nyheterna ut som de gör?