Deras regeringskollegor – det traditionellt regeringsbärande borgerliga landsbygdspartiet Venstre och mittenpartiet Moderaterne – tappar även de och tillsammans har regeringspartierna backat knappt elva procentenheter. För Socialdemokraterna är valresultatet det sämsta sedan 1903 och för Venstre någonsin. 

Kort sagt lyckades hon göra alla i Danmark förbannade.

Men egentligen förlorade de valet redan den 5 februari 2023, under de röda fanorna på Christansborgs slottsplats. 

För att förstå varför måste vi backa bandet ännu en bit – till 2022. 

Världen var på väg ut ur coronakrisen och inflationen nådde rekordnivåer. Ryssland hade invaderat Ukraina och EU:s energisystem var under extrem press. Frederiksen sökte mandat på just att ”ta ansvar”. Hon lovade ta tuffa beslut för att stärka försvaret, minska inflationen, och öka tillgången på arbetskraft. 

Det fick hon. Men ansvarstagandet visade sig snabbt höra samman med en politisk tondövhet.

Tillsammans med Venstre och Moderaterne samlade hon en majoritet och tog snart bort en ledig dag (den multireligiösa stora bönedagen), införde koldioxidavgift på lantbruket, och kortade masterutbildningarna. 

Kort sagt lyckades hon göra alla i Danmark förbannade. 

Lantbrukare rasade eftersom deras parti Venstre plötsligt accepterade en skatt som slog mot deras produktion, och körde in sina traktorer i städerna för att blockera vägar. 

Studenterna blev vansinniga eftersom deras utbildningar och studiestöd kortades, och fyllde sociala medier med arga kommentarer.

Men argast av dem alla blev facken, vars medlemmar utan förvarning blev av med en röd dag. Arbetarledaren Lizette Risgaard kallade affären för ”ett svart kapitel i historien” och danska motsvarigheten till LO mobiliserade till en stordemonstration. 

Jag var där när 50 000 människor från hela landet åkte till Köpenhamn och folketinget för att demonstrera mot att regeringen ”som en tjuv om natten” tagit en ledig dag. Det var vackert att se hur fackliga vänstermän med imposanta kroppshyddor, progressiva urbana småbarnsföräldrar med barnvagnar, och studenter med hemmagjorda plakat kunde enas i vreden om att tvingas jobba mer. 

På scen stod både äldre popsångaren Anne Linnet (känd från klassiska hitlåten ”Den jeg elsker, elsker jeg” och rapparen Tessa (med låttitlar som ”BeskidtSex:RenLove”, ”Mums”, och ”Skank”) och ropade tillsammans ”bevara stora bönedagen!”.

Regeringen rasade i opinionsmätningarna. Det hjälpte inte att krisstämningen snabbt försvann. Finansdepartementet hade räknat fel, den danska ekonomin gick som tåget och statens intäkter var först 11, sedan ytterligare 21, och sist hela 58 miljarder kronor större än vad man tidigare trott. Varför skulle folk tvingas jobba mer om landets ekonomi gick som tåget? 

Det är den stora lärdomen för svensk politik: går man bara till val på regeringsduglighet och inte på innehåll har man heller inget mandat att genomföra reformer. Tvärtom – tar arbetarpartier sina kärnväljare för givna, så skadar man en relation som tar åratal att bygga upp. I dag sponsrar både norska och danska LO fler partier än Socialdemokraterna och danska facket har haft gemensamma utspel med vänsterpartiet SF.

Därför är det oroande när arbetsmarknadspolitiske talespersonen Ardalan Shekarabi föreslår att S och M borde regera ihop – något som DN:s ledarsida också drivit. Den franske författaren Édouard Louis har skrivit att det är ”ett privilegium att leva ett liv som inte påverkas av politiken”. Om man som socialdemokrat inte längre vill hjälpa vanligt folk med arbetsförhållanden, arbetstid och välfärd, utan hellre gaddar ihop sig med andra maktpartier för att ta otydliga ”svåra” beslut – då tappar man sin legitimitet. 

Den amerikanska journalisten Ezra Klein har sagt att ”den största skiljelinjen i politiken är inte mellan höger och vänster, men mellan dem som följer politiken noga och dem som struntar i den”. Men i Sverige har vi fortfarande starka organisationer som fungerar som ett nervsystem som binder samman toppolitiken med samhället: högern har Svenskt Näringsliv och vänstern har facket. 

Om Shekarabi får som han vill och Socialdemokraterna väljer bort arbetarna kan det leda till mer än dåliga valresultat: en förlust av det band som gjort socialdemokratin till en folkrörelse.