I en trasig och oförsonlig värld är påskens budskap viktigare än någonsin: förlåtelse, frid och framtid. Inte bara påskens, förresten: också ramadan kretsar kring försoning, generositet och reflektion. Den muslimska fastemånaden har nyss avslutats, och muslimer hälsar eid mubarak, ”glad fest”, knappt två veckor innan kristna önskar varandra ”glad påsk”.
I år sammanföll den kristna fastan delvis med ramadan, precis som förra året. Då befann jag mig i Egypten, först på ett ökenkloster och sedan några dagar i Kairo. I Al-Azhar-moskén, den vita moskén i den östra delen av staden, förnam jag Guds närvaro. Med mina bara fötter mot det vita marmorgolvet och ansiktet mot solen kände jag mig omsluten av Guds kärlek, försonad med mig själv och med världen.
Jag deltog i bönen i kvinnornas avdelning, och fast jag inte förstod orden bad jag med mina muslimska systrar. Jag kände samma samhörighet med kvinnorna där, som jag gjorde då jag 2019 besökte Jerusalem och bad sida vid sida med judiska kvinnor vid Klagomuren. I bönen förenas vi.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det är inte Gud som för krig och vänder människor mot varandra.
Likheterna mellan människans religioner är större än olikheterna. De tre monoteistiska religionerna, judendom, kristendom och islam har gemensamma rötter. Förlåtelse, försoning och barmhärtighet är dygder också i hinduism och buddhism.
Det är inte Gud som för krig och vänder människor mot varandra. Gud vill inte splittring, utan enhet och försoning. Det är människor som drivs av hämnd, stolthet och rädsla, och rädslan, den är farlig. Det är nationell stolthet och rädsla som håller liv i konflikter, rädsla som leder till kapprustning, rädsla, som i slutänden, kommer att ta livet av oss alla. Den accelererande upprustning vi befinner oss mitt i, med diskussioner om kärnvapen, är vägen till vår egen undergång.
Medan Emmanuel Macron öppna dörren för en europeisk kärnvapenallians hotar Ryssland med kärnvapenangrepp mot Europa om stödet till Ukraina fortsätter. På hemmaplan meddelar försvarsminister Pål Jonsson att han ”inte utesluter kärnvapen på svensk mark”.
I Politikbyrån (SVT 11/3) säger Beatrice Fihn, juristen som tagit emot Nobels Fredspris och i många år var chef för Internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen, att 99 procent av den svenska befolkningen kommer att dö vid ett fullskaligt kärnvapenkrig. Upprustningen går inte bara på tvärs med sunt förnuft, utan också med kristna idéer om förvaltarskap: att riskera mänsklighetens utplåning, hur kan det vara försvarbart?
Mycket har skrivits om religionens återkomst i politiken. Vi ser den i USA, i Mellanöstern och också här. I svensk politik är det framför allt Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna som anför ”kristna värderingar” som argument. Så mycket med kristendom har dock deras retorik inte att göra – i stället för inkludering, exkludering, i stället för försoning, splittring – och i stället för fred, upprustning.
I en trasig värld behövs, faktiskt, religionerna mer än någonsin – men inte i politikernas perverterade form, utan i den fromma, försonliga, generösa och kärleksfulla varianten som är den ursprungliga, som inte drivs av rädsla utan av välvilja och nyfikenhet, med utgångspunkten att människans viktigaste uppgift är att förvalta skapelsen, inte förinta.
I tider av misstänksamhet och upprustning är behovet av dialog, inte minst interreligiös dialog, akut. I samtal och möten finner vi likheterna ”med fokus på det som alla människor har gemensamt: framtiden”, som teologen Jakob Wirén uttrycker det i Att ge plats för den andre? (Verbum 2021).
Och framtiden avgörs just där: i människans förmåga till försoning, att komma överens och lägga ned sina vapen.
