Högertidningen Kvartals kampanj mot gammelmedia är rolig. Men när man synar underlaget framträder en besvärande ironi: kritiken passar bättre på dem själva.
Som kampanj är den genialisk.
En sköldpadda på en tjock-tv, omgiven av säckar med skattepengar. En mallig kulturtant från morgontidningen. En lunsig radioreporter med palestinasjal. Och så de sarkastiska slagorden: oberoende, objektiv, opolitisk.
Jag hakade själv på Kvartals bildserie med en egen ai-skapelse: en räv med hammaren och skäran i handen, med ofarlig skrivet i ett Flammanliknande typsnitt.
Andra tyckte inte att det var lika roligt.
Ändå används den här taffliga granskningen för att visa hur Kvartal skiljer ut sig.
DN-journalisten Niklas Orrenius skrev en besviken tråd på X som ifrågasatte Kvartals ”konspiratoriska idéer” och att de ”pissar på vårt arbete för att själva växa och tjäna pengar”. I Aftonbladet gick Karin Pettersson i taket och skrev att hon ”skrattar” åt dessa ”snubbars självgoda kritik”. Deras egen maskot beskrev hon som en ”smärt kanin i slimmad mellanchefskostym och vit skjorta, självklart utan slips”, som ”tränar inför en svensk klassiker och förgäves försöker dölja sitt förakt för alla tjockisar och tanter som inte har samma låga vilopuls som han”.
Och visst har hon rätt i en sak: Kvartal är ett politiskt projekt. Precis som kusinen Fokus poppar de upp som kaninen ur hatten så fort någon kallar dem höger. Varför de skäms över det är oklart, men reflexen är tydlig.
Men hur kan deras existens fortfarande vara upprörande? En femtedel av väljarna röstar på SD, och ungefär lika många på deras borgerliga kusiner. Förr eller senare skulle någon fylla det utrymmet.
Det finns faktiskt ett större problem: artikeln som kampanjen lanserades med är ett hafsverk. Den underminerar hela anspråket på att erbjuda något mer sanningsenligt.
I artikeln ”SVT och SR kände till bristerna i SOM-undersökningen” hävdas att studierna vid Göteborgs universitet lider av stora metodfel. Eftersom SD-väljare svarar mer sällan på enkäter, och litar mindre på medier, borde resultaten visa ett alltför högt förtroende. Lösningen, enligt Kvartal, är att ge deras svar en högre vikt.
Det här presenteras som ett avslöjande – i själva verket ligger förtroendet lägre, hävdar de, utan att gå in på hur mycket. Men för landets mest välrenommerade enkätinstitut har frågan givetvis behandlats djupgående. I ett utförligt svar konstaterar de att viktning bara förändrar resultaten marginellt – med 0,5–2,4 procentenheter, inom felmarginalen – samtidigt som det skapar nya problem. Därför är de öppna med att inte vikta. Det kan man ha synpunkter om, men någon skandal är det inte. Och förtroendet för public service ligger fortfarande på 68 procent, vilket är oerhört högt internationellt sett. Att ”SVT och SR gräver sin egen grav”, som SD:s kulturpolitiska talesperson Alexander Christiansson påstår i Expressen (24/4), är alltså trams.
Ändå används den här taffliga granskningen av för att visa hur Kvartal skiljer ut sig. Det är i så fall inte på det sätt de tänkt sig.
Det är inte första gången heller. Som när min kollega Jacob Lundberg visade hur de kopplat ett Luciatåg till terrorstöd utan att ens prata med kapellet som arrangerade. När reportern Pelle Zackrisson, rekryterad från Bulletin, beskriver den högerextrema aktivisten Christian Peterson som ”journalist”.
Att prata med båda sidor är, trots allt, ingen dum princip. Inte minst om man stoltserar med att ge hela bilden. Och även om tidningen ofta är läsvärd är ironin svår att missa: när man skrapar lite på ytan är det Kvartal som framstår som beroende, partiskt och politiskt.
Rättelse: En tidigare version av denna artikel innehöll en felaktig uppgift om Kvartals granskning av ett panelsamtal av föreningen Män.
