Det var en helt vanlig kväll. På tv tisdagen den 7 april klockan 21 visade den franska kanalen TF1 ett nytt avsnitt av Robinson-programmet ”Koh-Lanta”, M6 satsade på en repris av dokusåpan ”Mardröm i köket”, och den fransk-tyska kanalen Arte ägnade sig åt sin favoritaktivitet – att följa det ryska hotet – i form av en dokumentär med den nyktra titeln Europa i Putins händer?

Dagen var dock allt annat än vanlig. Några timmar tidigare hade Donald Trump publicerat ett meddelande i sina sociala medier med ett innehåll av sällan skådat våld: ”En civilisation kommer att dö i natt, för att aldrig mer återuppstå.” Han syftade på Iran och dess 90 miljoner invånare, och fastställde till och med tiden för det planerade folkmordet: 20.00 i Washington, det vill säga prime time.

Ingen har utkrävt ansvar eller straff, eller ens ansett det värt att tydligt beskriva Trumps ord.

Ord kan vara kriminella. I Nürnberg 1946 dömdes den nazistiske redaktören och propagandisten Julius Streicher – som varken hade utfört eller beordrat någon massaker – för brott mot mänskligheten, med argumentet att han hade uppmuntrat till utrotandet av judarna. Sedan dess har FN:s folkmordskonvention förbjudit ”direkt och offentlig uppmaning att begå folkmord”. Och folkrätten förbjuder ”handlingar och hot om våld vars främsta mål är att sprida terror bland civilbefolkningen”. Som filosofen Mathias Risse har skrivit är det till och med ”en av den internationella rättsordningens främsta landvinningar sedan andra världskriget. Den byggde på insikten att talet om civilisatorisk förstörelse inte bara är ett symptom på grymhet, utan också ett av dess verktyg.” (1)

Europas ledare vet att ta ord på allvar, när det passar dem. För 15 år sedan citerade de Muammar Gaddafis och hans sons ord, som lovade att ”rensa Libyen hus för hus” och att ”låta floder av blod flyta”, för att legitimera en militär intervention i landet. Sedan dess har Donald Trump kunnat kungöra ett folkmord, folkrättens värsta brott. Samtidigt som ingen låtsas om något. Kina har uppmanat till ”deeskalering”. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen och utrikeschefen Katja Kallas har varit tysta. Trumps beteende ”leder till stor oberäknelighet, en stor osäkerhet som präglar vår vardag”, sade Frankrikes utrikesminister Jean-Noël Barrot skenheligt. USA:s tidigare president Barack Obama ägnade i sin tur sin enda tweet den dagen åt ett universitetsbasketlags seger. Ingen har utkrävt ansvar eller straff, eller ens ansett det värt att tydligt beskriva Trumps ord. Hela dagen den 7 april spekulerade kommentatorer om den amerikanska presidentens intentioner – kommer han att göra det? Är det en förhandlingsstrategi? – medan nyhetskanalerna oavbrutet rullade braskande rubriker längs skärmen: ”Klockan 2 i natt löper tidsfristen ut. Kommer Trump att utplåna Iran? Följ direkt på BFMTV”.

Den hårda optimismen

Benoît Bréville: Vägen mot fred är inte rak

Kommentar Benoît Bréville

Hopandet av kriser vad gäller klimat, folkhälsa, ekonomi och energi, konflikterna som bara blir fler, folkmordet i Gaza som mötts med likgiltighet av regeringar i väst, och nyheter som avlöser varandra i allt mer frenetiskt tempo har gjort att man vänjer sig vid det värsta, samtidigt som det sprider en känsla av maktlöshet. Den här helt vanliga dagen är kanske den sista i Iran, men för ”oss” går solen upp imorgon också, så varför oroa sig? Den här gången omsatte Trump inte sina ord i handling. Men i brist på motstånd har hans ord uppnått sitt syfte. De har tänjt på gränsen för vad som går att säga, och redan börjat känna på gränsen för vad som är möjligt.

Översättning: Jonas Elvander.