20 år tidigare, den 12 juni 1982, samlades en miljon människor i Central Park för att kräva kärnvapennedrustning och lyssna på protestsånger från Joan Baez och Bruce Springsteen. Då omfattade fredsrörelsen musiker, författare och filmskapare.

Den traditionen har bleknat.

Den kraftiga ökningen av militärutgifterna på bekostnad av sociala program har mött förvånansvärt lite motstånd, även från vänstern.

Än en gång ser vi krig och upprustning, men gatorna förblir märkligt tysta. Inte ens kärnvapenhotet väcker någon reaktion. New start, det sista kvarvarande avtalet som begränsade USA:s och Rysslands strategiska kärnvapen, har nyligen löpt ut. Donald Trump har öppnat för att återuppta kärnvapentester och Emmanuel Macron har föreslagit att Frankrikes arsenal ska utökas. Ändå ser vi varken demonstrationer eller offentlig debatt.

Pacifistiskt engagemang passar illa in i tidsandan. I stället stigmatiseras det i medierna som stöd för Hamas, den iranska regimen eller Kreml.

Ett sådant engagemang kräver en envis optimism. En övertygelse, som formats av kamper som ibland lyckas, om att ingenting är avgjort. Om att kollektiv handling fortfarande kan förändra händelseförloppet. Motståndarna till Vietnamkriget hämtade styrka ur medborgarrättsrörelsen, och 2003 gav alterglobaliseringsrörelsen energi åt protesterna mot invasionen av Irak. Något motsvarande finns inte i dag.

Pacifism kräver också tålamod. Konflikter som inte kan förhindras måste ändå utmanas steg för steg. Resultaten kan visa sig först med tiden – genom förskjutningar i opinionen, påskyndade trupptillbakadraganden eller påverkan på valutgångar. Dessa långsamma, indirekta och ibland osynliga framsteg inspirerar bara sporadiskt i en tid som dyrkar det omedelbara.

Engagemang för fred kräver också politiskt omdöme: en vilja att samarbeta med människor som har andra uppfattningar. ”Varje antikrigsrörelse i USA under 1900-talet har omfattat små grupper av pacifister som motsatt sig alla krig och, i många fall, större grupper av socialister som motsatt sig kapitalism och/eller imperialism. Men varje antikrigsrörelse har framför allt bestått av människor vars mål varit att stoppa just det kriget”, skrev journalisten Barbara Epstein.

Den växande politiska sekterismen gör sådana koalitioner svårare att bygga, särskilt som aktivistgrupper tappat organisatorisk förmåga. ”Folk blandar ihop mobilisering med organisering”, menar statsvetaren Eric Blanc. De vet hur man får ut människor på gatorna, men försummar ofta det som händer mellan demonstrationerna – arbetet med att förankra sig lokalt, övertyga, knacka dörr, sätta press på politiker och bygga allianser för att bredda sin bas.

Fyra år av propaganda som förespråkar upprustning och varnar för ett överhängande ryskt hot har bedövat opinionen och avväpnat pacifisterna. Den kraftiga ökningen av militärutgifterna på bekostnad av sociala program har mött förvånansvärt lite motstånd, även från vänstern. Samtidigt är krigshetsen, vare sig det gäller Iran eller Ukraina, i hög grad förbehållen eliter: krigsprofitörer och mediekommentatorer som själva aldrig tar några risker – utom möjligen den att överexponeras i tv-studion.

Översättning: Leonidas Aretakis