Trumps sura utspel om att kalla hem soldater från europeiska baser bör välkomnas av alla som vill se ett mindre USA-beroende Europa.
Det landade precis som man kunde vänta sig. När Tysklands förbundskansler Friedrich Merz förra måndagen sade att Iran håller på att ”förnedra” USA vid förhandlingsbordet undrade många hur den överkänslige Donald Trump skulle ta emot det. Det dröjde inte länge innan presidenten kontrade på sociala medier: Merz ”vet inte vad han pratar om” och borde i stället bry sig om sitt eget ”trasiga land”.
Det hade kunnat stanna där. Men som så ofta med Donald gjorde det inte det. Lite senare meddelade han att USA kommer att reducera antalet soldater som är stationerade på militärbaser i Europa. Totalt har USA omkring 68 000 trupper i Europa, varav 40 000 i Tyskland. Av dessa kommer 5 000 att kallas hem under loppet av tolv månader enligt Pentagon.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
En sådan vasallstatus hör kalla kriget till, inte en multipolär värd där USA:s intressen inte längre är synonyma med Europas.
Trump tillade dock snabbt att det egentliga antalet kommer att vara ”mycket högre än så”. Exakt hur många det blir fråga om är alltså oklart. Men i vilket fall lär presidenten råka i konflikt med kongressen, som har slagit fast att truppantalet i Europa inte får sjunka under 76 000.
Beskedet har tagits emot med en blandning av chock, bitterhet och lättnad bland europeiska ledare. För många är det bara ytterligare en bekräftelse på behovet av närmare europeiskt militärsamarbete. Tysklands regering vill nu stärka den europeiska delen av Nato. Samtidigt har Storbritannien slutit ett försvarsavtal med EU. EU-kommissionen propagerar å sin sida för en europeisk försvarsunion som inkluderar Storbritannien, Norge och Ukraina. Som en del av det ska en lånefond på 150 miljarder euro ställas till ländernas förfogande för vapenköp.
Oavsett vad man tycker om dessa alternativ är de alla bättre än att Europa fortsätter fungera som en amerikansk militärbas. I en värld där Europa inte längre reserverar sina flygbaser åt den amerikanska armén har USA svårare att snabbt flytta militär kapacitet till Mellanöstern för nya krig. I Bulgariens huvudstad Sofia är halva flygplatsen för tillfället full av amerikanska lastplan. En sådan vasallstatus hör kalla kriget till, inte en multipolär värd där USA:s intressen inte längre är synonyma med Europas.
Några som inte gläds åt USA:s tillbakadragande är Sveriges regering. För dem är det en katastrof, då man lagt alla ägg i den amerikanska säkerhetskorgen. Ulf Kristersson har kritiserat förslagen om att satsa mer på europeisk försvarsindustri än amerikansk. Regeringen är så frälst att statsministern höll ett möte i Stockholm med säkerhetsföretaget Palantirs grundare Peter Thiel och vd Alex Karp förra sommaren. Det fick tydligen ett lyckosamt utfall för det fritänkande företagets del, som nu har som mål att finnas i ”hela den svenska staten”. För några veckor sedan publicerade företaget sitt manifest, som bland annat ifrågasätter värdet av pluralism, hävdar att vissa kulturer är bättre än andra, och menar att demilitariseringen av Tyskland och Japan efter andra världskriget var ett misstag.
Sveriges linje sticker ut i Europa, där flera länder efter utredningar har valt bort Palantir på grund av risken för att de missbrukar information och gör länderna beroende av amerikansk teknologi. I Frankrike har man till och med gått på offensiven: regeringens officiella politik är nu att successivt fasa ut amerikansk teknologi i statsapparaten till förmån för europeiska alternativ.
Så skulle en mer visionär säkerhetspolitik kunna se ut. Men Sveriges regering vill uppenbarligen att Europa ska förbli en parkeringsplats för amerikanska bombplan, där CIA kan tortera kidnappade terroranklagade människor i hemliga fängelser – men med den pikanta uppdateringen att det hela ska styras av fascistoida tech-killar.
