På ena sidan: Revolutionary freestriders, frihetsälskande gulklädda kapitalister som förespråkar ett meritokratiskt samhälle utan magi. På den andra: Azgalian workers party, grönklädda socialister med kopplingar till stadens minoritetsömmande fackföreningsrörelse.

Mitt uppdrag är att utreda ett bombdåd mot en tehandel i Tolstad i kuststaden Norvik. Lokalen är utbränd och föreståndaren, en fågelfigur, är spårlöst försvunnen. Lokalen har fungerat som mötesplats för unga azgalister, vilket tyder på att sprängningen är kopplad till det stundande valet.

Målet var att hålla det hoppfullt, trots korruption, kaos och smutsiga pengar.

Knappt hinner jag börja undersöka vad som hänt förrän jag blir indragen i andra sidospår. Plötsligt deltar jag i valrörelsen tillsammans med de unga socialistiska azgalisterna. De säljer partitidningar och ett gäng fackanslutna dvärgar, som gärna påminner alla om att det minsann var de som byggde den här staden. Jag lyckas sno bläck till deras tryckpress från handelskompaniet så att de kan få ut den viktiga tidningsupplagan inför valet. Uppfylld av känslan att ha gjort mitt för kampen återgår jag till mysteriet med tehandeln.

Spelmekaniken kretsar kring att ta beslut genom dialog med andra karaktärer (och sig själv) för att forma sin egen karaktär och påverka berättelsen. Själv är jag en cleric, en sorts religiös snut. Men vid varje tillfälle som ges poängterar jag att jag egentligen är en socialistisk tjuv.

Äventyret utspelar sig i en skandinavisk sagoby vid kusten med hus av trä och sten. Magin har avtagit och moderniteten är på ingång. Men i de underjordiska gångarna puttrar ännu uråldriga mysterier och faror. Inspirationen från det klassiska analoga rollspelet Dungeons and dragons är tydlig och karaktären skapas med olika poäng i attribut: styrka, fingerfärdighet, visdom, karisma och intelligens. Förmågorna påverkar utfallet i tärningskasten. Dyrka upp en dörr? Med dålig fingerfärdighet är det svårare.

Liksom hos förebilden finns en spelledare, i det här fallet Christoffer Bodegård (bilden), spelets skapare. Det är hans berättarröst som hörs. Jag hör av mig till honom för att få veta mer.

Hur kom du på idén till spelet?

– Det började som ett försök att simulera Dungeons and dragons, men det var för ambitiöst. Efter ett år gav jag upp när jag inte fick till striderna. Rollspel utan våld går ju inte att sälja. Tre månader senare släpptes Disco Elysium.

Det estniska spelet från 2019 revolutionerade genren. Tonen och världen är tydligt färgade av spelutvecklarnas upplevelse av Sovjetunionens fall och 90-talets nyliberala stålbad. Där hittade Christoffer lösningarna på flera av problemen i Esoteric Ebb.

Har Ebb färgats av några särskilda politiska händelser?

– Som svensk 95:a lutar jag mot tråkig sosse-incrementalism. Jag växte upp i en medelklassfamilj i en tid då världen fortfarande verkade bli bättre. Ebb är medvetet en ytligare utforskning av politik än Disco. Jag växte inte upp i krig eller ekonomisk kris. I stället är det mer av en kokande-groda-situation.

Jämfört med Disco är Ebb lättsammare. Men där finns ett mörker. Inte minst i skildringen av ett folkmord, där dialogerna bär på ett kollektivt trauma och själsligt sönderfall.

Vad var den största utmaningen med att skriva om folkmord?

– Det låter väl hemskt, men en del av det skojiga med fantasy är att förgöra sina fiender. Men tittar man på det realistiskt är det inte så enkelt. Goblins är inte bara en ond hord. Ebb utforskar agens och val i extrema situationer. Utmaningen var att undvika enkla svar och att även låta de drabbade karaktärerna komma till tals.

Solen går ned över Tolstad. Efter en dag i jakt på tehandelsbombaren ser jag en skylt som pekar mot en källare: ”Den berusade sfinxen”. Inne i baren möts jag av ett trivsamt sorl. I ett hörn hittar jag mycket riktigt en berusad sfinx som både är charmig och skräckinjagande. Jag svarar på hennes gåta: ”Vad klänger på väggar, mognar i skugga och livar upp festen?” Vindruvor.

Sedan ställer jag min egen fråga, som jag ställt hela dagen: ”Vad ska du rösta på i valet?”

Att kunna ställa en så socialt opassande fråga till främlingar, i rollen som polis, får mig att skratta till. Men det klargör också spelets kärna: att göra val. Allt leder fram till ögonblicket framför valurnan. De val jag gjort på vägen känns i slutändan större.

Hur tänkte du kring designen av valet?

– Jag höll det enkelt för att undvika stela utläggningar. Målet var att hålla det hoppfullt, trots korruption, kaos och smutsiga pengar. Din röst är bara en av 300 000 i Ebb. Det spelar egentligen ingen roll vad du röstar på i slutet. Men om du väljer att inte engagera dig så dör något i demokratin. Och det kanske du vill. Men i så fall ska du åtminstone ha en bra anledning.