De fejkade porrbilderna på Giorgia Meloni, Ebba Busch och andra kvinnor med röst i offentligheten handlar inte om sex utan om dominansbeteende i en värld som befinner sig i eskalerande militarisering.
Återigen sprids porriga bilder på Italiens premiärminister Giorgia Meloni i sociala medier. Jag scrollade förbi de aktuella bilderna på Meloni där hennes ansikte parats med avklätt kvinnokött i blanka underkläder, på ungefär samma sätt som Ebba Busch framställdes i bikini på Grok härförleden. Vad handlar de avklädda bilderna av mäktiga kvinnor om egentligen?
Fenomenet får mig att tänka på olika män som velat ligga med mig eftersom de inte lyckats vinna över mig i en eller annan debatt. Inte för att de blev golvade av mitt briljanta intellekt. Tvärtom. Att sexualisera en kvinna handlar inte om beundran utan om makt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Att sexualisera en kvinna handlar inte om beundran utan om makt.
”Kåtheten” handlade om aggressivitet, inte lust, driften att penetrera handlade inte om sex, utan om kontroll. Om man inte kan vinna över en kvinna i en debatt eller diskussion, kan man alltid förinta henne genom lite gammeldags in-och-ut. Många blöta postseminarier under min doktorandtid blev en kamp mot en närgången och envis mans attackartade uppvaktning, samme man som i seminariesalen gjort sitt bästa för att slå hål på mina argument, men misslyckats. Med ost och vin i kroppen ville han ha revansch genom att lägra mig, äga mig, avfärda mig.
Den heterosexuella parningsakten är en spelplats för maktutövande. Det har diverse feminister reflekterat kring, som de feministiska teoretikerna Andrea Dworkin och Cathrine McKinnon, men också Horace Engdahl, litteraturvetare och akademiledamot, har dristat sig till att analysera samlaget: ”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himmelen”, skriver han i Den sista grisen (2016).
Jag tror att alla män, och alla kvinnor, vet att Horace Engdahl har rätt, men för det mesta låtsas vi inte om det. Vad skulle hända med vår tids överordnade ideologi, vår religion, tvåsamheten, den heterosexuella parrelationen, om vi till fullo insåg att fundamentet i kärleksrelationen, knullandet, i mycket låg utsträckning handlar om kärlek och respekt? Är inte objektifieringen, motsatsen till respekt, nödvändig för erotiken?
De avklädda bilderna av Meloni är inte särskilt respektfulla. De framställer henne som ett stycke kött, en kropp att ta i besittning, ett objekt, och jag tänker att porrbilderna av kvinnor med makt – Meloni är ju långt ifrån den enda som drabbas – bara är ännu ett uttryck för misogyni. Meloni i underkläder har kapitulerat. ”Fältslaget”, som Horace Engdahl charmerande liknar det heterosexuella samlaget vid, är vunnet.
Och ja, penetration är en militär strategi. Den tyske antropologen Hans Peter Duerr undersöker relationen mellan sexualitet och våld i tredje bandet av Myten om civilisationsprocessen (1990), Obscenitet och våld. Våldtäkt har använts i krigföring sedan tidernas begynnelse, inte bara av kvinnor, utan också av män. Att penetrera fienden är att förlöjliga, förnedra och förinta honom.
Andrea Dworkin hävdar i Intercourse (1987) att penetrationen är en grundläggande mekanism i en patriarkal kultur, en strategi för underordning, en praktik som gör kvinnor sårbara – inte bara för att ett samlag är mer riskfyllt för kvinnan eftersom hon kan bli gravid, utan också för att hennes fysiska barriär kränks.
Ur det perspektivet är Perla Rainey Malmbergs låt ”Gapa” något av ett feministiskt manifest: ”För allt jag vill veta om dig, är om du kan använda munnen, fast du är bunden. Jag sätter mig rakt på ditt fejs, så gapa”. Ta tillbaka makten, sätt dig på honom, bildligt och bokstavligt, och släpp inte en jävel över bron.
