Det har varit ironiker, hyperpolitiserad och estetiserad poesi, ytliga sexpoeter och en oändligt återkommande röst som av olika anledningar tycker att poesin är för svår och obegriplig, eller ibland för enkel och skojig. Hur tråkiga vi poeter än må verka upprör våra alster med jämna mellanrum åtminstone någon.

Något som inte plågat den svenska poesiscenen än är dock nazister. Eller ja, nazistpoeter.
Innan vi återkommer till dem kan man konstatera att den svenska kulturoffentligheten ofta diskuterat den borgerliga kulturens förfall. Eller snarare: den totala frånvaron av estetiskt intresse hos dagens borgerlighet. Victor Malm bland andra har frågat sig om det överhuvudtaget finns någon gångbar högerkonst i Sverige.

I Danmark finns ett gäng unga och stilmedvetna högerextrema poeter som skapat lika mycket debatt som ett litet knippe ironiker i Sverige.

Och den estetik högern faktiskt producerar är rent ut sagt vidrig. Historiskt har vi gått från ett högborgerligt intresse för konst till kitschig ”grisch”, från välklädda skinnskallar till SD-ölmagar och NMR-skepparkransar. En nazism som lyssnar mer på Ultima Thule än Death in June. Fult, fult, fult.

Men i Danmark verkar andra estetiska normer råda.

Där debatterar man inte varför det inte finns högerpoeter – de står och skriker ut sina dikter i morgon-tv. I Danmark finns ett gäng unga och stilmedvetna högerextrema poeter som skapat lika mycket debatt som ett litet knippe ironiker i Sverige. De skriver om dekadensens tomhet, unga människors ensamhet och hur mycket modern dejtingkultur suger.

Syndabocken? Nyliberalismen (korrekt) och invandringen (ej korrekt).

Globalismen och de megamäktiga ondskejudarna påstås vara anledningen till att vi mår så dåligt. Inte produktionssättet vi lever under.

Så i Danmark frågar man inte var alla högerpoeter är, utan om de ens är bra. För ett par veckor sedan ställdes denna fråga i det danska nyhetsprogrammet Deadline. Högerpoeterna är inte tillräckligt bra, tyckte litteraturkritikern Lars Bukdahl, medan högerpoesin representerades av den unga poeten Frederik Lind Köppen.

Jag vill för övrigt understryka hur otroligt avundsjuk jag är på att Danmark fortfarande har välfungerande kulturjournalistik.

Programmet går alltså ut på att Frederik Lind Köppen läser sin dikt högt i tv medans kritikern liverecenserar den rakt i ansiktet på honom. Och det är inget snällt skrivarskolesamtal, där alla värderande begrepp är strikt förbjudna, utan Lars driver den enkla tesen att Frederik är en dålig poet som skriver dålig poesi.

Hur ser då en nazistpoet ut?

Har han en smutsig t-shirt, redditskägg och incelhandleder? Gosig SD-mage och världens tajttaste mörkblå kostym? Henrik Jönsson-utklädd till en åttaårings bild av hur Joakim von Anka hade sett ut som människa?

Nej.

Frederik kommer in i studion och ser ut som en kille man träffar i vimlet på en stödfest för Ingen människa är illegal. Som killen som tog emot en skrynklig 50-lapp och stämplade min handled på spelningar på Kafé 44. Han har kortsnaggat hår, ett spänt Jonathan Johansson-ansikte, små svarta tatueringar och svart t-shirt med dödskalle och en kyrillisk text nedstoppad i svarta adidasbyxor. Att texten uttrycker ett stöd för serbiska nationalsocialistiska grupper är inget man snappar upp utan rätt nischade subkulturella specialintressen.

Där står han, den coola dansken och Yahya Hassan-skriker sin dikt med en passion jag länge önskat att det fanns mer av inom svensk poesi. Lite jävla nerv.

Synd bara att killen älskar folkmord.