Sedan 2024 har Kreml varit övertygat om att Rysslands krig i Ukraina rör sig mot en oundviklig seger. Moskva hade klarat västvärldens sanktioner, dominerade slagfältet och den militära produktionen och hade fortfarande tydliga resursfördelar. Själva tiden verkade arbeta för president Vladimir Putin. Den västliga koalitionen såg splittrad ut och Donald Trump sökte en uppgörelse med Moskva, medan Ukraina led brist på pengar, vapen och soldater.

Men i våras började förväntningarna om seger i Ryssland ge vika för en känsla av annalkande kris.

Allt har satsats på kriget. Frågan är: vem ska betala notan?

Enligt officiella siffror uppgick det federala budgetunderskottet till svindlande 5,9 biljoner rubel, omkring 2,5 procent av BNP, bara under de fyra första månaderna 2026. Det är redan mer än hela underskottet för 2025, 5,6 biljoner rubel, som alldeles nyligen oroade ekonomer. För hela 2026 hade regeringen ursprungligen planerat ett underskott på bara 3,9 biljoner rubel.

Det står nu klart att slutnotan sannolikt blir en av de högsta under hela seklet, även om man tar hänsyn till oljeprisuppgången som drevs fram av kriget i Iran. Som jämförelse nådde underskottet omkring sex procent av BNP mitt under finanskrisen 2009. Under pandemins första år 2020 låg det på omkring fyra procent.

Samtidigt har Putin själv medgett att ekonomin har krympt med 1,8 procent sedan årets början. Den ”militära keynesianism” som sjösattes efter invasionen 2022 och eldade på den snabba tillväxten 2023–2024 tycks ha nått vägs ände.

Ändå fortsätter staten att öka militärutgifterna. Allt har satsats på kriget. Frågan är: vem ska betala notan?

Rysslands ekonomi följer allt mer den klassiska formeln: kanoner i stället för smör. Momsen har höjts för andra gången sedan invasionen inleddes. Priserna på el, värme och andra samhällstjänster kommer att höjas dubbelt under 2026. Samtidigt håller centralbanken räntorna på plågsamt höga nivåer, vilket gör krediter nästan oåtkomliga för små och medelstora företag, samtidigt som det bidrar till att hålla rubeln stark.

Den starka valutan är avgörande för militärsektorn, som är kraftigt beroende av importerade komponenter, främst från Kina. Utan den skulle Kreml få svårt att förse armén med drönare, granater och elektronik. Men de höga räntorna och den dyra rubeln kväver den civila ekonomin. Företagen svälts på krediter, samtidigt som inhemska producenter blir mindre konkurrenskraftiga.

Resultatet har blivit en våg av konkurser och nedlagda småföretag. Arbetare som friställs från civila sektorer söker sig dit där lönerna fortfarande är stabila: till försvarsfabriker som finansieras direkt av staten. Regeringen för bokstavligen över arbetskraft och finansiella resurser från konsumtion till krigsekonomin.

Det svällande underskottet har också tvingat fram nedskärningar, bland annat på det statsägda bolaget Rysslands järnvägar som ska skära ned med 20 procent under 2026. Jobb i offentlig sektor försvinner. Byggprojekt, infrastruktur och stadsutveckling skalas ned.

Till och med det rika Moskvas borgmästare Sergej Sobjanin medgav i mars att intäktstillväxten bromsat in betydligt, att stadens investeringar skulle minska med 10 procent och att den kommunala personalen reduceras med 15 procent.

Det drabbar inte bara arbetare utan också tusentals tjänstemän, entreprenörer, direktörer och statligt beroende företagare vars inkomster byggde på offentliga utgifter.

Förr eller senare kommer denna kris att bubbla upp till ytan mer öppet.

Till och med ledaren för Rysslands Putinlojala kommunistparti varnade nyligen för att en ekonomisk kollaps skulle kunna utlösa en revolution som 1917. ”Vi har ingen rätt att upprepa detta!” sade han.

Företagens svar på det ökande skattetrycket har blivit att flytta verksamheten in i skuggekonomin. Staten har svarat med hårdare kontroll av banköverföringar, restriktioner mot kryptovalutor och skärpta straff för skatteflykt. Oavsett deras praktiska effekt innebär åtgärderna en kraftig utvidgning av polisens, åklagarnas och säkerhetstjänsternas makt över det ekonomiska livet.

Kreml verkar utifrån en enda logik: allt för fronten, allt för segern. Men upprätthållandet av krigsmaskinen undergräver putinismens egen sociala bas.

Och problemen hopar sig även vid fronten.

Takten i den ryska offensiven, som i någon form hade pågått i mer än två år, bromsade kraftigt i början av 2026. I februari uppges ukrainska styrkor för första gången sedan 2023 ha återtagit mer territorium än de förlorade. Enligt krigsvänliga militärbloggare ökade också de ryska förlusterna.

Ett allvarligt bakslag kom när Rysslands tillgång till Starlinkterminaler enligt uppgifter stördes på Ukrainas begäran. Det blev tydligt att Ryssland saknar ett fullgott alternativt system för kommunikation på slagfältet.

Ukraina har också stärkt sin position i drönarkriget. Med europeiskt stöd har landet inte bara ökat antalet drönare i bruk, utan också utökat deras räckvidd och kapacitet. Tidigare användes drönare främst vid frontlinjen, vanligtvis inom en till två kilometer. Nu kan ukrainska styrkor slå mot utrustning och manskap 20–30 kilometer bakom de ryska linjerna. Det har skapat vad vissa observatörer beskriver som en ”mur av drönare”. Den dödliga zonen bakom fronten har expanderat dramatiskt och gör det allt svårare för ryska styrkor att manövrera eller samla reserver nära kontaktlinjen. Följden är att de ryska förlusterna har ökat, samtidigt som en av Moskvas viktigaste fördelar – manskapet – har reducerats avsevärt.

Samtidigt deserterar utmattade soldater i växande antal. De återvänder helt enkelt inte från permission eller från militärsjukhus. Oberoende forskare uppskattar att tiotusentals fall av desertering eller undandragande från militärtjänst har inträffat under kriget, varav mer än hälften bara under det senaste året.

Trenden tycks förvärras. I slutet av april sekretessbelade myndigheterna rättslig statistik, bland annat gällande militära brott.

Samtidigt får den ryska armén allt svårare att ersätta sina förluster. Enligt beräkningar av ekonomen Janis Kluge, baserade på regionala utgifter för värvningsbonusar, föll nyrekryteringen med ungefär 20 procent under de första månaderna 2026. Det är möjligt att arméns totala storlek har börjat krympa för första gången sedan invasionen.

Hittills har Kreml hanterat bristerna med marknadsmetoder: man har helt enkelt höjt värvningsbonusarna. För invånare i fattiga regioner har det ofta fungerat. Men växande budgetunderskott gör det svårare att fortsätta köpa kanonmat. I stället återgår staten allt mer till tvång.

Regionala myndigheter pressar företagare, ibland under hot om åtal, att rekrytera anställda till armén. Universitet gör värvningen av studenter till en central administrativ prioritering.

Men tvång fungerar inte alltid.

I en läckt inspelning från östsibiriska Burjatien skäller en distriktsfunktionär ut fabrikschefer för att de inte har uppfyllt sina rekryteringskvoter. De svarar: ”Vi kan inte tvinga dem. Ingen vill åka.” När tjänstemannen beordrar företagarna att själva ta värvning får han en enkel fråga tillbaka: ”Varför åker du inte själv?”

Den ordväxlingen fångar Kremls problem i miniatyr. Formellt framstår den verkställande makten som allsmäktig. I praktiken blir order allt oftare hängande i luften, obesvarade.

Bristen på män och utrustning, de ökande förlusterna, militärledningens falska rapportering och den avtagande tron på seger har inte bara gjort soldater och officerare arga, utan också inflytelserika krigspositiva bloggare och ultranationalistiska aktivister. Dessa krafter var en gång centrala verktyg för patriotisk mobilisering. Nu kritiserar många av dem öppet myndigheterna. Vissa har till och med börjat rikta personlig kritik mot Putin.

Rysslands armé, omkring 700 000 man stark, präglas i allt högre grad av utbrett missnöje. Den stämningen förstärks nu offentligt av allt mer högljudda ultrapatriotiska kommentatorer. Kreml har sett vart sådana processer kan leda: 2023 drev Jevgenij Prigozjins myteri under en kort tid regimen in i krigets djupaste kris.

Myndigheterna svarade med att skärpa kontrollen över internet.

Först kom försöken att blockera Telegram, Rysslands viktigaste kommunikationsplattform. Soldater, mobiliserade familjer, tjänstemän, entreprenörer och miljontals vanliga användare är beroende av den. Krigsvänliga bloggare byggde sina publiker och sitt inflytande där. Kreml hoppades kunna driva användarna mot statskontrollerade alternativ.

Enligt Telegrams grundare Pavel Durov laddade tiotals miljoner i stället ned VPN-tjänster och stannade kvar på appen. Därefter överlämnades internetregleringen mer direkt till säkerhetsorganen. I mars stängdes mobilt internet helt enkelt ned i många regioner, däribland Moskva.

Bankappar slutade fungera. Taxi- och leveranstjänster stannade av. Miljontals människor fick svårt att nå sina anhöriga, småföretag förlorade intäkter, och när även myndighetskontor stördes spred sig den folkliga ilskan långt bortom de vanliga oppositionskretsarna.

Passivt motstånd underifrån gör order omöjliga att genomdriva.

I detta läge började tidigare lojala offentliga personer kritisera myndigheterna. Etablissemangs-
advokaten Ilja Remeslo angrep Putin offentligt – och sitter nu på mentalsjukhus. Livsstilskändisen Viktoria Bonja publicerade en vida spridd video om rädsla och censur och en växande lista problem som regeringen vägrar erkänna.

Många liberala analytiker tolkar sådana episoder som tecken på splittring inom eliten. Men krisens källa kan ligga djupare än så.

När människor saknar makt att göra öppet uppror gör de ofta motstånd på tystare sätt: de lyder i ord men saboterar i praktiken. De förhalar, smiter undan, ljuger uppåt, gömmer resurser, imiterar lydnad, flyr kontrollen och deserterar. Det är vad man skulle kunna kalla ”de svagas vapen”.

Detta är i allt högre grad vad vi ser i Ryssland.

Soldater återvänder inte från permission. Arbetare vägrar skriva på militära kontrakt trots höga löner. Företagare undviker mobiliseringskrav. Lokala tjänstemän fabricerar framgångsrapporter åt sina överordnade. Officerare döljer förluster och personalbrist.

Passivt motstånd underifrån gör order omöjliga att genomdriva. Denna epidemi av undandragande rör sig sedan uppåt genom den sociala pyramiden. De lägre skikten överför sina svagas vapen till dem ovanför. Gradvis börjar själva statsapparaten att fungera som en sabotagemaskin.

Förr eller senare kommer denna kris att bubbla upp till ytan mer öppet.

Parlamentsvalet som är planerat att hållas i september kan bli ett test i det avseendet. Det är sant att val i Ryssland för länge sedan förlorade sin verkliga politiska betydelse och blev lojalitetsritualer. Med fabrikschefer som levererar kontrollerade röstblock, lärare och skoladministratörer som hjälper till att hantera ”besvärliga” vallokaler och statlig kontroll över oppositionspartier som demoraliserar oliktänkande kan regeringspartiet utropa överväldigande segrar oavsett sitt verkliga stöd.

Det systemet framstod länge som stabilt. Men det var också beroende av tusentals mellanhänders medgörlighet. I dag påverkas varje del av denna maskin av demoralisering, bitterhet och tyst vägran att samarbeta. Frågan är hur länge den håller.

Först publicerad i Jacobin den 31 maj. Översättning: Flamman/AI.