När jag var två år satt jag i hans knä på Grekiska föreningen i Uppsala. Fyrtio år senare drack vi öl i Exarchia och lyssnade på rebetika. Nu har journalisten och aktivisten Nikos Servetas gått bort, 66 år gammal.
I dag nåddes jag av beskedet att journalisten och aktivisten Nikos Servetas har dött av en hjärtinfarkt i sin hemstad Aten.
Han drev nyhetssajten Kamini, som betyder både ugn och brinnande passion. Det är också så jag minns honom, full av värme och engagemang.
Som frilansjournalist för Flamman rapporterade han om korruption, tågolyckan i Tempi och gentrifieringen i vänsterfästet Exarchia. Vi intervjuade honom senast för två veckor sedan, då om Alexis Tsipras nya parti.
Nikos var dessutom aktivist och var med och organiserade solidaritetskaravaner till nordöstra Grekland för att fungera som mänskliga sköldar för flyktingar.
På 1980- och 90-talen bodde han i Sverige, där han studerade sociologi och arbetade på Sveriges Radio, SVT:s grekiska sändningar och TV4. Han har också jobbat för flera större grekiska medier samt för National Geographic.
I början av 2000-talet var han på vänstertidningen Epochi, som spelade en viktig roll under Syrizas framväxt. Där träffade han också sin partner och livskamrat Angelica Sapouna.
Atens journalistförbund skriver i ett uttalande:
”Nikos Servetas var en journalist med stor yrkesskicklighet, integritet och ett föredömligt sätt att bemöta sina kollegor. Han gjorde en lång och betydelsefull insats inom journalistiken, som han aldrig såg som enbart ett sätt att försörja sig. Han var djupt bildad, hade breda kunskaper och ett starkt engagemang i samhällsfrågor.”
En gemensam vän fångar hans karaktär perfekt:
”Servetas var den mest rastlösa vänstermänniska jag har känt. Han brydde sig om vänstern. Han led med den. Han gladdes och sörjde tillsammans med den. Han levde med vänstern.
Han var mycket känslig. Han bar dess bekymmer och problem tungt på sina axlar och nästan förkroppsligade dem. Kanske bär vänsterns splittring, och vi alla, en del av ansvaret för att hans hjärta inte orkade längre.”
Nikos var jämngammal med min egen pappa och aktiv i grekiska föreningen i Uppsala när jag var barn. När jag besökte Aten hösten 2022 drack vi några flaskor Alfa i hans älskade Exarchia.
”Jag kommer ihåg när du var två och satt i mitt knä på grekiska föreningen”, sade han då och visade med händerna hur liten jag var.
Det här är fuskarnas nationalsång, ropade han.
Sedan gick vi på en rebetikokonsert.
Nikos var först lite skeptisk. Han tyckte att den grekiska underjordsbluesen hade förborgerligats till kitsch under 1900-talet. Men när de båda musikanterna ställde fram en tvåliters coca cola-flaska och började spela, medan vinkannorna vandrade mellan borden, förändrades allt.
Han skrattade, sjöng med i varje rad och förklarade sångernas historia för mig.
Allra gladast blev han när de spelade ”O epipoleos”, slarvern.
”Det här är fuskarnas nationalsång”, ropade han.
Sedan stämde hela rummet in:
”Du kallar mig slarver. Jag pratar med för många kvinnor, blir full och somnar i fel sängar. Men jag ändrar mig inte. Jag älskar dig, men så här var jag, så här är jag, och så här kommer jag att vara. Jag är som havets våg, som dag och natt kommer och går. Men jag ger inte mitt hjärta till någon annan än dig som jag älskar.”
Nikos Servetas blev 66 år gammal.
Vila i frid.