Den fria gruppen Rostvit vill ge publiken den politiska skärpa som de tycker saknas på nationalscenerna. Det gör det nu med en erotisk skandalpjäs – från medeltiden.
– Tyvärr är alla gravar redan fulla. Jag har rast just nu. Jag kan gräva en ny snart. Men jag måste vila lite.
Den ende mannen på scenen är dödgrävare och har ingen större lust att begrava någon som fortfarande lever. Runt honom står en grupp unga kvinnor. Scenen upplöses i en drömsk dans och snart vet varken de eller publiken riktigt vad som är lek och vad som är allvar.
Det är repetition av Decamerone, en adaption av Giovanni Boccaccios märkliga 1300-talsverk om en grupp unga aristokrater som flyr undan pesten i Florens. Verket har fascinerat läsare i århundraden, dels som en ögonblicksbild av en fruktansvärd pandemi, dels genom sitt oväntade grepp. I stället för att skildra tragedin drar sig ungdomarna tillbaka till en villa på landet och berättar historier för varandra – flera av dem ganska sexuella.
Med sex personer på scenen samtidigt är det mycket som ska klaffa. I bakgrunden följer levande pianomusik dramatiken. Premiären på Teater Tribunalen närmar sig.
Bakom uppsättningen står scenkollektivet Rostvit: Elin Smedman, Dina Lagerman, Kema Rausner och Nina-Jane Jacobson. Lagerman regisserar, men alla fyra står som producenter. Att de är fyra kvinnor är ingen slump.
Alla utom Elin följer med in i köket, där vi sätter oss efter repetitionen. Gruppens tidigare föreställningar har mötts av lovord som ”seriöst och sexigt”.
Varför valde ni att göra teater av en 700 år gammal text?
– Jag hörde den i P3 Klassikern och tyckte att det var ett roligt grepp med en massa aviga ungdomar som åker ut på landsbygden och bara berättar historier för varandra. Det är lekfullt när de byter karaktär mitt i, beroende på historia, säger Dina.
På Boccaccios tid var digerdöden en pågående katastrof. Omkring hälften av Florens befolkning dog. Men tanken på ett hot utifrån, som inte bryr sig om några gränser, har fått ny aktualitet. Liksom frågan om vilka som har privilegiet att fly undan när katastrofen kommer.
– Det speglar vår samtid. De har det skoj medan människor ligger och dör. Det är krig, kris och katastrofer, medan vi sitter här i Stockholm och arbetar med en pjäs. Vi har konsten för att fly verkligheten, säger Kema.
– Det är en otrolig ignorans som vi tycker är väldigt intressant. Och samtidigt det där med att alla bara hakar på. Den med högst status, Pampinea, leder de andra.
Finns det fler paralleller till samtiden?
– Jo, också hur olika grymheter drabbar olika människor. För de flesta tyskar var Nazityskland inte så hemskt. Om man bara gjorde sina plikter, gick till jobbet, inte opponerade sig och var en god tysk så var det ganska bra. På det sättet kan man nog tänka om USA. Om man bara gör som Trump vill … Om man inte ifrågasätter framväxten av fascismen går det ju bra för vissa grupper.
Att välja ett medeltida verk är ett sätt att lättare närma sig den politiska samtiden, menar de. Rostvit har arbetat på liknande sätt tidigare. Förra året satte de upp AB OVO, baserad på Iliaden, och Shakespeares En midsommarnattsdröm. Gruppens första pjäs hade premiär för två år sedan och byggde på 1800-talsförfattaren Anne Charlotte Lefflers Skådespelerskan.
– I AB OVO gestaltade vi berättelsen ur den sköna Helenas perspektiv.
En av Rostvits drivkrafter är behovet av en teater som skiljer sig från de stora institutionerna, som Dramaten och Stadsteatern.
– Vårt formspråk är ganska drömskt eftersom vi tycker att väldigt mycket i dag är autofiktion och verklighetsbaserat. Det vi går igång på mest är stora uttryck, färg, lekfullhet och att få gå in i ett universum.
Rostvit föddes 2024. Även namnet pekar bakåt i historien, mot den medeltida tyska nunnan Hrotsvitha von Gandersheim.
– Hon räknas som den första kvinnliga dramatikern. I hennes klosterböcker har man hittat olika dialoger som man tror var avsedda att iscensättas.
Hrotsvitha blev Rostvit. Men namnet rymmer också en annan kontrast: rost och vitt.
– Lite som hora och madonna.
Gruppen är uttalat feministisk och vill skapa scenkonst av och för kvinnor.
– Gjort av kvinnor, med ett feministiskt perspektiv och en feministisk analys. Det känns som att det har kommit en backlash efter 2014 och hela metoo-rörelsen, inte minst inom teatern.
Vad vill Rostvit bidra med?
– Alla som är på institutionerna nu är 40 plus. Bara de får göra grejer. Och om man tittar på hur många kvinnliga regissörer som finns på de stora scenerna är det kanske en per spelår. Kvinnliga roller finns inte heller i samma utsträckning. Resten får man skapa själv.
Men problemet ligger inte bara hos institutionerna, menar de. Kulturpolitiken spelar också en roll.
– När man är underfinansierad blir man försiktig, lutar sig mot klassikerna och vågar inte ta politiska risker. Det säljer inte.
Vad har ni emot Dramaten?
– Vi har inget emot institutionerna i sig och skulle gärna framträda där. Men vi önskar att det fanns mer fokus på feministiskt drama. Vi vill att folk ska komma till våra föreställningar och känna: Gud, jag vill vara feminist, vad coolt! Men vi är inte plakatiga, så som man kanske tror att feministisk teater är, säger Nina-Jane Jacobson.
Men Decamerone är ju en klassiker om något.
– Samtidigt skrev Boccaccio textsamlingen i realtid. Kanske tänkte han att den skulle vara inaktuell inom ett år.
Så blev det som bekant inte. Decamerone blev tvärtom så kontroversiell att den hamnade på katolska kyrkans index över förbjudna böcker, inte minst på grund av satiren över präster och munkar och de många sexuella berättelserna. En av de mest berömda handlar om en man som låtsas vara stum för att få arbete i ett nunnekloster – och snart upptäcker att nunnorna har andra planer för honom.
– Den scenen har vi med!
