Vi har stämt träff för att prata om nysläppta albumet Jycke, hans andra album som soloartisten Nils Albin, släppt på skivbolaget Hoopdiggas.

– Fan vad fett med Flamman! Känns nice med en intervju i en vänstertidning. Jag tar inga intervjuer med högertidningar, jag jobbar inte på public service.

Före intervjun ger han en rundvisning av studion och tillhörande kontorsdel som är i inflyttningsfas med kartonger och möbler som står huller om buller.

– Den här trappan är livsfarlig. Gå inte ned i den, man kan dö, säger han och pekar på den smalaste spiraltrappan jag sett.

Trots flyttkaos känns studion redan bohemiskt inbodd och är fylld med diverse analoga syntar, en akustisk gitarr med bara tre strängar och en stor svart skinnsoffa att hänga i.

– Jag har inte hängt här så mycket än. Jag skrev faktiskt inget av Jycke här.

När jag kom till Stockholm kändes det som att alla här har så bråttom, och jag ville vara som de, men jag kände mig som en bonde från Västerås.

Entrén blockeras delvis av en enorm blå soffa, en arkadspelmaskin med skivbolagets logga på och en stor stor kartong med vita t-shirts med albumets titel tryckt i stora svarta bokstäver.

– Merch! Jag sålde de här på min spelning på Fasching i lördags.

Bredvid honom hänger ytterligare en vit t-shirt över en tavla som det står ”fuck Nils Albin” på, med en bild på artisten med kryss i stället för ögon.

Vi återvänder till studion för att prata vidare.

Vad är ”Jycke” för typ av album?

– Soundmässigt tycker jag att det är rätt unikt. Jag har inte hört något liknande tidigare. Men det är inte upp till mig att tolka.

Han fortsätter beskriva albumet:

– Det är ett hyllningsalbum till alla jyckar där ute. Någon som Lufsen i Lady och Lufsen, en sargad person som gått igenom mycket skit, men en fin person liksom. En som hängt mycket på kvarterskrogen. Jag är lite av en jycke.

Nils Albin har inte fel. Albumet sammantvinnar vardagsrealism med känslosam indierap som skapar en unik crossover mellan indiepop, rock och hiphop. Resultatet blir en melankolisk ljudbild av reverbiga gitarrer och mumlande vokaler som står i solklart centrum albumet igenom.

”Förlorar ett år eller två typ, du är så supersonic”, sjunger Nils Albin drömskt i låten ”Supersonic”.

– Jag har inte tagit inspiration från någon annan artist när jag skrev Jycke. Men min största musikaliska inspiration är, förutom mina nära vänner Paul från Boko Yout och Jelly Crystal, typ King Krule som jag tycker väldigt mycket om.

Har du någon favoritlåt?

– Jag gillar ”Vem är du” väldigt mycket. Den skrev jag när jag började dejta min tjej och var förvirrad över att vara nykär igen. Annars gillar jag ”Värsta turen” väldigt mycket. Den låter lite som soundtracket till Shrek 2 som jag älskar.

För att vara uppvuxen i Västerås känns Nils Albin mer som tagen ur en arkivfilm från 70-talets Stockholm med den breda stockholmsdialekten han antagit efter bara fem år i staden. Det bruna snuset under läppen byter plats då och då medan han pratar.

– Jag får så mycket skit av mina gamla polare i Västerås. De tycker att jag låter för mycket Stockholm nu. Det känns lite dark.

Blir du inspirerad av Stockholm?

– Ja, gud ja. Jag älskar Stockholm så mycket. Varje gång jag åker tunnelbanan från Slussen till Gamla stan kollar jag bara begeistrat. Södermalm och Sofia, runt Katarina Bangata, är mitt favoritställe i hela världen tror jag.

Han ler och fortsätter.

– När jag var i Amsterdam tänkte jag bara hur mycket finare Stockholm är. Amsterdam är så overrated, det enda man kan göra är att röka weed. Och jag är inte 18 längre…

I låten Supersonic nämner du en person som är så ”supersonic” och du känner dig så ”västeråsig”, vad betyder det?

– När jag kom till Stockholm kändes det som att alla här har så bråttom, och jag ville vara som de, men jag kände mig som en bonde från Västerås.

Nils Albin skrattar till.

– Inget hate mot bönder, jag är själv bonde.

Nils Albins fascination av Stockholm genomsyrar albumet på ett subtilt, men ändå tydligt sätt. Ett exempel är låten ”Duvor” där han rappar ”hon vill gå på barer som tar Amex och har kameror, baby jag vet inga sådana barer”.

Vad är en Amex-bar?

– En Amex-bar är väl typ Riche Fenix. Alltså, fuck Riche Fenix. Spräng bort den och börja om. Citera mig på det.

Vad gillar du för barer då?

– Central Bar på Folkungagatan. Det är min favoritbar. Shoutout till Central Bar på Folkungagatan.

Skulle du kalla dig själv champagnevänster?

– Nej, fy fan. Jag hatar champagne, fan vad vidrigt det är.

På tal om vidrigt: i ”Vidrig soluppgång” har du en textrad som går ”alla dina vänner är dj:s”. Finns det för många i Stockholm?

– Nej, det finns för få! Alla borde veta hur man rattar ett dj-bord, ta med era stickor alltså.

Vilken låt hade du dj:at på klubben?

– Det här har jag tänkt mycket på, för jag kan inte dj:a. Men jag hittar ofta på scenarion i mitt huvud, och då brukar jag tänka på om jag vore en dj och på hela tracklistan. Men jag gillar verkligen ”Det snurrar i min skalle” av Familjen. Eller typ Blockparty. Jag är så jävla trött på alla techno-dj:s. Förlåt men jag orkar inte, det är inte ens kul att dansa till.

På sociala medier pratar man om att när en fylla snear kan man antingen bli Lana Del Rey-full eller Pitbull-full. Finns det en Nils Albin-fylla?

– Haha, mynta det uttrycket! Nej, men när jag var liten var jag en väldigt ledsen liten man, men inte längre. Jag planerar att fortsätta ha det så. Jag blir mest retsam och skrattar åt mina egna skämt på fyllan. Men jag ger också många kärleksförklaringar.

Trots att ”Jycke” är Nils Albins andra soloalbum är han inte ny i branschen. Han började med musik i 16-årsåldern i hiphopgruppen Fridlyst som han har tillsammans med sina vänner Shanti Blanco och Philip Skär.

– Vi kör fortfarande!

Nils Albin blir nostalgisk när han berättar om gruppens möte med dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke.

– När jag och mina polare i Fridlyst var 17 år och så ringde de oss från ett ställe i Västerås och bara: ”Alice Bah Kuhnke är här.” Det var när hon var kulturminister och vi skulle visa henne Västerås kultur. Men det var liksom hon och två polare som satt på ett kafé och vi skulle rappa för dem. Hon satt och nickade och log och sade inget. Vi fick inte betalt heller.

Som artist, hur viktig tycker du att kulturpolitiken är?

– Den failar ju alltid, så jävla hårt… Har det någon gång funnits en bra kulturminister? Jag tycker inte det i alla fall.

Vi pratar vidare om hur Nils Albins solokarriär kom till vid en flytt till Malmö:

– Jag fick en identitetskris, köpte en gitarr och lärde mig spela via Youtube. Sedan gjorde jag mitt första album tillsammans med min kompis Skarp V, och efter det gjorde jag Jycke.

Just nu fokuserar han mest på albumsläppet.

Vad gör du om dagarna då, när du inte gör musik?

– Jag jobbar i en butik och pluggar på yrkeshögskola till inköpare. Plan B. Superhard. Jag får inga jävla pengar ifrån musikhelvetet. Sedan så chillar jag mycket med min tjej, hänger med mina polare och dricker öl.

Nils Albin kommer även ha flera spelningar i sommar: Pustervik, Göteborg, den 6 juni, Mästerbotten, Stockholm, den 27 juni, Annelundsgården, Malmö, den 15 juli, Powerhouse FM, Umeå, 25 september.