På ett av Götgatans pubhak sitter ett inte särskilt hemligt sällskap, vars gemenskap främst bygger på galenskap. Sedan skivorna Myndigheten för psykologiskt försvar och Stockholms artärer har Civil Polis vuxit ur rockbandsskorna, för att experimentera med både forum, nätradio och anarkistisk statsbildning. 

Nu är det kryptiska kollektivet tillbaka med det nysläppta albumet Våldsvågen. Singeln ”Valet är ditt” slår an ett slags munter paranoia, och just denna kväll ska valaffischerna för det nygrundade ”Civil Parti” sättas upp. Huvudsyftet är att bjuda in fans till bandpartiföreningens egna valvaka på Reimersholme – för den som säger ”nja till EMU och kanske till atomkraft”.

TV4, Svenska Dagbladet och Sveriges Radio är också här ikväll. Sistnämnda reporter verkar allra nojigast över att hamna på bild, eller förekomma i sammanhanget över huvud taget. 

– Är ni Civil Polis? frågar en av de andra journalisterna försiktigt klungan.

– Vissa av oss. Jo, men det är vi väl, svarar en person med svartfärgat hår och nitbälte.

Själv sitter jag bekvämt på minst två stolar, med Flamman-hatt och som någon som själv tidigare varit med på ett hörn i musiken. Jag, och alla andra som blivit tillräckligt nyfikna för att på något vis delta, blir nämligen automatiskt insugna i Civil Polis. Det smittar.

Frontgrabben i kollektivets centrum har krulligt hår, och en magnetism som drar till sig både politiskt frustrerade gymnasieelever och nyfiket medieklägg. Hans t-shirt proklamerar att ”Riksdagen är full av råttor”. Vi kan kalla honom ”Råttfångaren”. 

Vi vill vara partiet för dem som velar. Sedan hann vi inte registrera oss, men äh.

Att göra intervjun i grupp, som en kollektiv enhet, känns som det enda rimliga. Civil Polis är lite som en råttkung: alla sitter fast i varann på olika sätt. 

Vad är Civil Parti?

– Partiet väcktes ur insikten om att ett valår för med sig så många självklara svar. Vi vill vara partiet för dem som velar. Sedan hann vi inte registrera oss, men äh.

– Vi är ett illojalt gäng, som tror på tvivel, och rörlighet. I alla andra partier måste du vara med så himla länge.

De börjar debattera internt ifall rörelsen kan fortsätta räkna med oorganiserad tillväxt, eller om ”tvångsanslutning” och ”livslångt partimedlemskap” förr eller senare blir något nödvändigt ont.

– Och väldigt ledsna ögon. Som möter en varje gång man säger att man inte orkar.

Meningarna går isär. Det är veligt. Någon börjar ”tvivla på att det här med tvivel ens är nåt bra”. Skratt.

Velet är inte bara mellan partifärger, utan djupare och mer allmänt. Ett tvivel på sina medmänniskor, staten, hela samhället. På nästan allt, utom förmögenhetsskatt. Det verkar alla överens om.

– Är någon här förmögen? frågar en civilare.

Ingen räcker upp handen. De andra reportrarna skruvar neutralt på sig.

– Ju rikare vi blir, desto mer hopp får vi, tillägger killen med rått-tishan. 

Vi är ett illojalt gäng som tror på tvivel och rörlighet. I andra partier måste du vara med så himla länge.

Vad syftar ”våldsvågen” på, namnet på ert album?

– Ett väldigt historiskt tänk, i en väldigt modern skepnad.

Känner ni er träffade när folk säger att de hatar polisen?

– Jag hatar mig själv, så…

– Nä, men jag vill ändå säga nu, när alla partier tar cred för att de ”stoppade våldsvågen”: att Civil Polis startades ungefär när den kurvan började gå ner. Vi kanske är den riktiga Polisen.

Hur är man civil?

– Det är väl att vara sig själv lite mer, i motsats till att vara polis. Att inte spela en roll, för auktoritet.

”En civil polis är också en moralpolis. Förslappning i den moraliska kompassen är fascism”, står på en av de lite mer abstrakta valaffischerna. Resterande innehåller förvånansvärt konkreta krav i sakfrågor, som slopad karensdag och ökad vab-ersättning. 

Texten fortsätter: ”Vi måste alla agera moralpoliser åt varandra för att tanken inte ska vandra till förtryckande idéer som att någon är värd mer än någon annan. Ingen mår bra av dagdrömmeri och vandrande tankar. Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig.”

När jag diskret försöker anteckna något ”Råttfångaren” säger, efter jag stängt av inspelningen, kommer lagens långa arm. Han sliter mobilen ur handen på mig, och jag får brottas lite för att få tillbaka den utan ölstänk. Det är inte allvar, men inte bara lek heller. Han har också pluggat journalistik. 

–Jag vet ju hur vi jobbar! utbrister han skrattandes. 

Någonstans då dimper hundraåttio valaffischer ner på bordet. Jag får en bunt i handen och en rulle frystejp. Sedan skingras råttkungen i Södermalmsskymningen.

De första upptejpningarna sitter rätt kasst. Jag känner mig som en svag länk i civilsamhället. Sedan blir jag sakta men säkert lite bättre för varje affisch.