Under 1900-talet gick de svenska
velourfarsorna från utskällda och
hånade till att sälja in Sverige i utrikes-
diplomatin. Men nya siffror skvallrar om att det mjuka faderskapet är på tillbakagång. Är lattepapporna på väg att hamna på Skansen?
Våren 2025 blev en svensk Tiktok-video viral. Avsändaren är den svenska bärseleproducenten Baby-Björn. Klippet är i klassisk natur-tv-stil. Men kommentarsrösten berättar inte om älgar på vandring mot sommarbetet, utan om en annan svensk art: Homo paternus baristacus, mer känd som lattepappan.
Videon med två pappor med bebisar, barnvagnar och bärsele blir så populär på sociala medier att den snart är en världsnyhet. ”Latte Dads’ are the latest Swedish parenting phenomenon”, skriver New York Post i en hyllande artikel om de heta, svenska papporna.
Men lattepappan är knappast en ny företeelse. Snarare är hans internationella ryktbarhet resultatet av en mycket lång marknadsföringskampanj.
I över 50 år har svenska staten spridit bilden av landets fäder som mjuka, närvarande och jämställda. Den pappaledige mannen har blivit en nationalsymbol, lika karaktäristisk för Sverige som Ikea, köttbullar och midsommar.
Allt börjar på 1960-talet. Sverige är ett av världens rikaste länder. Vår industri och våra välfärdssystem har gjort oss till en förebild i utvecklingen mot det moderna Utopia. Liksom i övriga Skandinavien är dessutom jämställdhetsdebatten stark. Hemmafruarna ska ut på arbetsmarknaden. Män och kvinnor ska dela lika på ansvaret för familjen.
”Vården av de intimare mänskliga relationerna överhuvud, är fundamentalt mänskliga angelägenheter och inte fundamentalt kvinnliga”, slår feministen Eva Moberg fast i en artikel 1961. Forskningen beskriver i dag den förändring man försöker åstadkomma i Sverige på 1960-talet som en ”omvänd emancipation”. Kvinnan, men också mannen, ska frigöras.
Debatten smittar av sig på politiken. Makthavarna ser en säljbar kvalitet i visionen om den jämställde mannen. Drygt 20 år tidigare har man grundat Svenska institutet, en myndighet vars uppdrag ska vara att utveckla internationellt samarbete och öka förtroendet för Sverige i världen.
1968 ger de ut boken Swedish women – swedish men, den första stora kampanjen för att marknadsföra svensk jämställdhet utomlands. I boken kan man läsa om hur Sverige är på väg att förändras. Bildmaterialet visar kvinnor med makt på arbetsplatsen, och män som tar hand om barn.
På ett fotografi ser man en pappa i pyjamas med en bebis i famnen. Bildtexten lyder: ”Den här unga familjen ser inget märkligt i att dela på hushållssysslorna. Mamman – som är lärare – kan sova ordentligt medan pappan – som studerar till läkare – matar barnet.” Bredvid pappan i sängen skymtar mamman, sovande under täcket.
Huvudförfattare till Swedish women – swedish men är Anna-Greta Leijon. Hon ska senare bli mest känd för att ha varit föremål för en kidnappningsplan signerad Baader-Meinhof-ligan. Men hon blir även jämställdhetsminister i den regering som 1974 inför delad föräldraförsäkring.
Sverige är först i världen med ett system som tillåter även pappor att ta ledigt från jobbet och vara hemma med sina barn. Men någon revolution i praktiken sker inte. Första året tar kvinnor ut 99,5 procent av dagarna. 1980 har andelen pappalediga män ökat till 4,7 procent.
Jag föddes ett år senare, 1981, så jag frågar mamma om pappa var ledig. Hon minns inte. Antagligen inte.
Jag ringer svärfar i stället, min pojkvän är också född 1981. Och svärfar var pappaledig! Men kanske är han inte helt representativ. Han har bakgrund inom 1970-talets vänsterrörelse och var i jämförelse med genomsnittet ovanligt progressiv. På förskolorna han arbetade på under decennier var det länge ovanligt att pappor gick på föräldramöten, berättar han. Han mötte till och med fäder som var tveksamma till att alls låta någon annan än frun ta hand om deras barn.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
1980-talets mansideal präglas i stället av den karriärsfokuserade yuppien och de muskulösa machomännen i Hollywood. Jämställdhet är passé. Man talar om ”velourpappor”, ett nedsättande ord som stämplar engagerade pappor som veka och feminiserade.
I boken Göra pappa med barn redogör barndomsforskaren Roger Klinth för hur män som tar större ansvar för familjelivet vid den här tiden framställs som ett hot mot symbiosen mellan mor och barn:
”Genom att överta moderns uppgift går också den för barnen så viktiga kontrastverkan mellan manligt och kvinnligt förlorad, vilket får till följd att barnen inte kan utveckla en trygg könsidentitet”, resonerar en kritiker av pappaledigheten.
Först 1995 får Sverige en pappamånad. Då har Norge redan haft lagstiftad ”pappaperm” i två år.
När konjunkturen för feminism sedan återigen svänger upp under 1990-talet, börjar Svenska institutet än en gång snegla på de svenska papporna för en pr-kampanj. År 2000 lanserar man utställningen Dear child, av fotografen Ulla Lemberg. På ambassader runtom i Europa visas bilder av svenska fäder tillsammans med sina barn. Fotografierna varvas med intervjuer med fäderna, där de diskuterar fördelarna med aktivt faderskap och betald föräldraledighet.
2025 var mäns andel av de uttagna föräldralediga dagarna 31 procent. Det är fortfarande långt till jämställdhet, men likväl siffror i världsklass.
Roger Klinth och forskarkollegan Klara Goedecke har studerat Svenska institutets användning av den svenska pappan i sin kommunikation. De beskriver hur Dear child vill inspirera till en ny syn på faderskap. I en medföljande text till utställningen förklarar psykologen Philip Wang att ”pappaledighet förbättrar mäns empati och förmåga att hantera stress – något som också deras arbetsgivare kan ha nytta av”. Bilden man vill sätta är den av Sverige som ett land där staten inte bara ser till att medborgarna är trygga, utan också ger dem de bästa förutsättningarna att växa som individer. Jämställdhet blir i den svenska, socialdemokratiska diskursen inte bara vägen till ett välfungerande samhälle, utan också till en högre grad av självförverkligande.
Det är i detta Sverige som Karl Ove Knausgård under de första åren av 2000-talet drar sin barnvagn runt Stockholm. I Min kamp 2 (Oktober) från 2009 beskriver han hur han blir svensk hemmapappa, men inte alls upplever självförverkligande. Tvärtom hatar han sin svenska papparoll. Han kallar de andra pappalediga männen med bärselar på magen för ”feminiserade”. Han skildrar verkligheten han lever i som styrd av ett påtvingat krav om jämlikhet och rättvisa.
Knausgård känner sig pressad in i en form som är så trång att han inte längre kan röra sig. ”Längtan efter något helt annat gröpte fullständigt ur allt jag företog mig”, skriver han. ”Så kom det sig att jag modern och feminiserad gick runt på Stockholms gator med en rasande 1800-talsman inombords”.
Man får anta att han föreställde sig Strindberg. Den välkänt misogyne svenske nationalskalden hade antagligen inte heller gillat de pappalediga män som på 2000-talet börjar kallas ”Lattepappor”.
Den första gången ordet används i svensk media är i Aftonbladet år 2005. Där skriver krönikören Zendry Svärdkrona om hur Stockholms kaféer invaderats av ”pappor med nyfödda bylten i barnvagnar och i påsar på magen”. ”Finns det något osexigare än en karl med en liten baby på rymmen från mamma?”, frågar hon sig. Den gamla föreställningen om den feminiserade, impotente velourpappan lever kvar även på andra sidan millennieskiftet.
Ändå blir de pappalediga fler. Under 2000-talet ökar andelen pappor som delar föräldraledigheten lika med sin partner för varje år som går och staten ser återigen en möjlighet att använda dem för att stärka det svenska varumärket. År 2016 rekryterar Svenska institutet fotografen Johan Bävman, för att skicka en modifierad version av hans fotobok Swedish dads på världsturné. De 25 fotografierna i utställningen föreställer pappor som gör vardagliga saker med sina barn. De städar, leker, kammar hår, tjafsar och kramas. Bilderna visas i 65 länder. Från USA och Australien till Kina, Chile och Iran.
Under 2000-talet ökar andelen pappor som delar föräldraledigheten lika med sin partner för varje år som går och staten ser återigen en möjlighet att använda dem för att stärka det svenska varumärket.
I en studie av satsningen diskuterar sociologen Sarah Mitchell hur fotografierna av vanliga svenska pappor syftar till att få Sverige att framstå som ett exceptionellt land. ”Det som är särskilt intressant i det här fallet är hur denna ’vanlighet’ i slutändan används för att framställa den svenska staten som unik och exceptionell i ett internationellt sammanhang – och därigenom förstärka redan existerande föreställningar om nordisk överlägsenhet”.
Mitchell menar att den närvarande pappan ser ut att vara så vanlig i Sverige, att betraktaren kan luras att tro att jämställdheten i landet är total. Klinth och Goedecke kommer till samma slutsats. Fotografierna av bara pappor och barn, inga mammor, producerar en idé om ”konsensus kring jämställdhet och att den redan är uppnådd i den svenska kontexten”.
Sedan 2016 är 90 dagar av föräldraledigheten i Sverige reserverad för vardera föräldern. Under början av 2000-ökar andelen fäder som tar ut föräldraledighet och ”lattepapporna” börjar figurera i den internationella pressen.
Ungefär samtidigt drar Harry Fors barnvagnen hem till hyreshuset på Södermalm. I Hannes Fossbos roman Öbarn (Weyler) från 2021 ser allt perfekt ut på ytan. Harry är snygg, har ett bra jobb, ska vara pappaledig i åtta månader. Men Harry dricker. Varje dag. Trots att han har hand om sin lilla dotter. I en scen sitter han och röker gräs med barndomsvännen Bill. De börjar diskutera sina egna fäder. ”Registrerade du att din pappa älskade dig?” frågar Bill. ”Det tror jag att jag minns att han gjorde”, svarar Harry. ”Om än onödigt kärvt ibland”. ”Kärv var kärleken på fädernet”, konstaterar Bill.
Sådan är nog många av dagens svenska fäders erfarenhet av sina egna pappor. De flesta svenskar som var barn på 1970- och 80-talen hade pappor som inte var lediga. Jag talar med vänner och människor jag träffar. Nästan alla säger att deras pappor inte var tillgängliga när de var barn. Jag talar med en vän som är pappaledig med sitt första barn. På öppna förskolan träffar han massor av andra pappor, med olika jobb, olika utbildning och olika ursprung. Många av dem ska som han vara lediga i nästan ett år. Han säger att de flesta verkar ha höga ambitioner med sin papparoll. Absolut ingen ursäktar sig för att de ”gör något så tjejigt som att vara med barn”.
Också i Sverige har manosfärens föreställningar om en naturgiven, traditionell maskulinitet börjat få fäste.
Kanske finns en vilja hos dessa ambitiösa, målmedvetna pappor att bli en annan sorts far än de själva hade. Vissa misslyckas, som Harry Fors. Men nästan alla försöker. 2025 var mäns andel av de uttagna föräldralediga dagarna 31 procent. Det är fortfarande långt till jämställdhet, men likväl siffror i världsklass.
Det finns dock en motrörelse. Också i Sverige har manosfärens föreställningar om en naturgiven, traditionell maskulinitet börjat få fäste. Allt fler röster höjs mot den feminisering av mannen som Knausgård skrev om redan i Min kamp 2.
När SVT år 2022 visar dokumentärserien Tre pappor utbryter vild debatt. På många sätt representerar fäderna i programmet just den stereotype, svenske pappan som Svenska institutet marknadsfört i decennier. De är så engagerade pappor att de arrangerar en ”pappa-retreat” där de tillsammans med andra män ska diskutera sina känslor kring föräldraskap.
I debattprogrammet Sverige möts i SVT går sverigedemokraten Pontus Persson till hårt angrepp mot ett mansideal som han menar gör män mjukare. ”Jag tycker vi har ett samhälle där vi behöver fler män som är starka”, säger han. Han skulle aldrig ”sitta och krama andra män och prata känslor”.
När regeringen hösten 2025 presenterar en svensk kulturkanon finns pappaledigheten med bland de 100 listade verken. Men andelen män som delar föräldraledigheten lika med sin partner har för första gången på 20 år börjat minska. Samma gäller för vård av barn. När unga får svara på frågor om sina partisympatier, placerar sig en majoritet av männen till höger. I en undersökning från januari 2026 svarar 40 procent av männen mellan 18 och 29 år att de tänker rösta på Sverigedemokraterna. Ett nationalkonservativt parti där jämställdhet aldrig har stått högt i kurs.
Siffrorna skvallrar om en möjlig framtid där nationalsymbolen Homo paternus baristacus blir en utrotningshotad art. Kanske hör lattepappan snart inte längre hemma i pr-kampanjer, utan i det kulturhistoriska museet på Skansen.
Artikeln är först publicerad i den norska tidskriften Syn og segn.
