Det är lätt att skämta om Liberalerna – men krisen är hela borgerlighetens. Nu kanske inte ens ett förortsupplopp kan rädda dem.
”Jag har gett Liberalerna en ny start nu där vi är ett jordnära modernt parti”, säger partiledaren Simona Mohamsson till Sydsvenskan (18/6).
Och nog unnar man dem att starta från noll. Eller ja, från ett om man ska vara noga. Kort efter att Mohamsson förkunnat att man vill se dubbelt så många miljardärer i Sverige landar de nämligen på en procent i DN/Ipsos senaste mätning.
Så går det när man vädjar till the one percent.
Ja, skämten om Liberalerna skriver sig själva. Välförtjänt så, med tanke på att de närmast utplånat sig själva för att föra ett illiberalt parti till makten.
Men krisen är förstås hela borgerlighetens.
Mandatfördelningen är 194 mot 155. Moderaterna ligger på sina lägsta nivåer sedan 2017, och den gamla allianskvartetten skrapar tillsammans ihop runt 30 procent. Det stora högerpartiet är nu i stället Sverigedemokraterna, som föga förvånande tröttnat på att styra i skuggorna och kräver ministerposter.
Så går det när man vädjar till the one percent.
Kramen från Simona Mohamsson har pekats ut som dödsstöten mot Liberalerna. Men frågan är om inte Sverigedemokraterna till slut förgiftat hela Tidöprojektet. Två företrädare för analysföretaget Indikator skrev nyligen i DN Debatt att bland mittenväljare är partiet fortfarande oerhört impopulärt – 41 procent anger att de ”tycker mycket illa om” dem, mot 15 procent för Vänsterpartiet och 22 procent för Miljöpartiet.
Personligen har jag svårt att förstå varför väljarna därmed inte röstade ned Tidögänget från början. Men om gemene man nu bryr sig så här mycket om ministerposter ska inte jag protestera.
Det betyder också att ett av framgångsrecepten från 2022 är satt i tvivel, nämligen att provocera fram bilbränder. Vissa analytiker menar att åsikterna om migration och kriminalitet före påskupploppen böljade upp och ned, men att det efteråt fanns ett konsekvent högt stöd för hårdare tag. Brott och straff blev i vilket fall valrörelsens dominerande fråga, trots att vård och skola rankades högre av väljarna. Det begrep mästerstrategen Ebba Busch intuitivt och såg därför till att blåsa upp konflikten genom att uppmana polisen att skjuta skarpt.
I ett veckobrev nyligen skrev jag att hoppet därför endast står till Sverigedemokraterna. I sommar släpper partiet en frispråkig debattbok om islam med arbetsnamnet Kafir, otrogen. Kanske hoppas de upprepa Rasmus Paludans succé, något som även Daniel Swedin på Arbetet är inne på (18/5).
Men läget är ett annat i dag.
Ulf Kristerssons inbjudan till Sverigedemokraterna att sitta i regering har satt hela Tidöprojektet i en rävsax. Konstruktionen vilade på att ett parti som fortfarande har djupa trådar in i gatuaktivismen, vilket inte minst märks på att tv-kanalen Riks avlönar de högerextrema kamerabusarna Nick Alinia och Christian Petersson, kunde påstås hållas tuktade bakom en brandvägg, om än så lövtunn.
Genom att bjudas in i värmen har de också blivit en brandfara.
Om Richard Jomshof lyckas tända eld på förorterna är det inte längre självklart åt vilket håll flammorna flyger. Inte minst som vi ser en allt starkare backlash mot deras radikala politik, från tonårsutvisningarna till slöjförbudet.
Samtidigt har de mindre att förlora på kaos och allt att vinna. Krisen är framför allt den övriga borgerlighetens. Och om de tre vänsterpartierna tvingas samarbeta med Centerpartiet för att få majoritet kan Sverigedemokraterna mycket väl fortsätta växa efter ytterligare en handlingsförlamad mandatperiod, och komma ut med ett ännu starkare förhandlingsläge.
För statsminister Ulf Kristersson verkar i varje fall skandalerna, inte minst kring Birgitta Eds herrgård, till slut komma ikapp honom.
Men det finns faktiskt en grupp där Moderaterna fortfarande har ett närmast benfast stöd: mångmiljonärerna.
Bland läsare av tidningen Connoisseur, som går ut till människor med en deklarerad årsinkomst på minst 2,7 miljoner, kommer drygt 58 procent rösta på Moderaterna, medan de fyra oppositionspartierna tillsammans skrapar ihop runt 10 procent.
På valdagen är lyckligtvis de många fortfarande fler än de få.
