Sydkoreansk popmusik har gått från nisch till massfenomen i Sverige. Bakom de perfekta koreografierna och utsålda arenorna finns en målmedveten kultursatsning – och en industri som kritiseras för hårda villkor och extrema skönhetsideal.
Snurr, spark, en blinkning in i kameran.
I tajta, guldblänkande scenkläder imponerar fyra tjejer med synkroniserad dans till aggressiva trummor, när gruppen Aespa uppträder i Seoul inför tusentals fans.
Nästa år kommer de till Sverige för första gången, för en enorm arenaspelning inför svensk publik.
Trots ett halvt jordklots avstånd blickar allt fler svenska tonåringar längtansfullt mot Sydkorea. Med skickliga idolgruppper, som tränats till musikalisk perfektion, har sydkoreansk popmusik hittat hem i enorma följarskarors hjärtan.
Saga Hoffrén Pihl, 22, fann sin kärlek till subkulturen för fem år sedan. Hon driver i dag den ideella ungdomsföreningen Haneul, vilket betyder himmel på koreanska.
Medlemmarna kallas för byeol – stjärnor. Föreningen riktar sig till unga, de flesta mellan 12–25 år, som gillar k-pop och koreansk kultur.
Just dansen är en betydande del av gemenskapen, där färdiga danskoreografier rider ut på algoritmerna och når världens alla hörn.
K-pop är ett helt underhållningssystem där musik, dans, bild och marknadsföring hänger ihop.
– Jag stötte på k-pop första gången i skolan. Det första jag gjorde var att lära mig en koreografi, säger Saga Hoffrén Pihl till Flamman.
Hon säger att dansen är en ”jättestor” del av gemenskapen:
– När artister har comeback som det heter när de släpper ny musik, finns det oftast en färdig dans till varje låt. Att lära sig koreografierna, som artisterna skapat, är en stor del av subkulturen.
Saga Hoffrén Pihl startade föreningen tillsammans med sin syster 2021, när hon var 17 år gammal.
– Då var det typ ingenting i Sverige. Det har växt jättemycket.
Eunah Kim (bild), adjunkt vid Stockholms universitet, har lett koreanska språkkurser sedan 2011. Då lockade en vanlig kurs omkring 30 studenter. I dag har siffran nästan sexdubblats.
– Många av våra studenter börjar läsa koreanska för att de redan har ett intresse för koreansk populärkultur, säger Eunah Kim till Flamman.
Sedan 2022 undervisar hon också i kurser om popkulturen. Intresset har ”absolut ökat” de senaste åren, säger hon:
– Oftast börjar intresset med koreansk musik och tv-serier. Det kan i sin tur också leda vidare till ett bredare intresse för det koreanska språket, modet och maten.
Hon lyfter den chiliångande kålinläggningen kimchi som exempel:
– Det ser man ju överallt.
Framgångarna för den koreanska popmusiken, k-pop, handlar till stor del om en robust och välsmord musikindustri, perfekt kalibrerad för konsumtion:
– Det som kännetecknar k-pop är hur musiken presenteras och paketeras. Man har låttexter som blandar koreanska och engelska, välproducerade musikvideor och avancerad koreografi. Det ger ett starkt visuellt uttryck, säger Eunah Kim.
– Man kan säga att k-pop är ett helt underhållningssystem där musik, dans, bild och marknadsföring hänger ihop.
Intresset för Sydkorea har gått ned i åldrarna på senare år, mycket tack vare den animerade fantasymusikalen K-pop Demon Hunters, som också blivit Netflix mest sedda film någonsin.
Även Netflix populäraste tv-serie någonsin, Squid Game, är en sydkoreansk produktion.
Men framgångarna för sydkoreansk spelfilm, som Oscarsbelönade thrillern Parasite, beror egentligen inte på något unikt koreanskt, tror Eunah Kim, utan på den globala igenkänningsfaktorn:
– De utspelar sig i en sydkoreansk kontext, men tar upp universella teman som unga över hela världen kan relatera till – sociala orättvisor, klass och fattigdom.
Framgångarna för k-pop och k-drama blev tydliga redan under 2010-talet.
Men de är resultatet av en välplanerad satsning på kulturexport som går hela 30 år tillbaka.
Under 90-talet hade Sydkorea precis demokratiserats efter flera årtionden av militärstyre. Ekonomin liberaliserades och den isolationistiska hållningen övergavs. Rörligheten ökade för både människor och kapital.
– Samtidigt började man se populärkultur och kulturindustri som något mer än bara underhållning, säger Eunah Kim.
– Det blev tydligare att film, tv, musik och andra kulturprodukter också kunde bli framtida exportindustrier som Sydkorea kunde tjäna pengar på.
Men efter många år med rekordhög tillväxt i flera asiatiska länder var det bara en tidsfråga innan det skulle vända nedåt för de asiatiska ekonomierna.
När Thailand till slut lät sin valuta flyta fritt var kraschen ett faktum. Asienkrisen 1997 slog hårt mot Sydkorea, och skapade nya behov att stärka ekonomin.
– Man kan säga att 90-talet skapade förutsättningarna för den koreanska vågen: demokratisering, ekonomisk omstrukturering, en teknologisk utveckling och ny syn på kultur och industri.
Genom populärkultur blir Sydkorea mer synligt, attraktivt och inflytelserikt internationellt.
Det handlade dock inte om att staten drog sig tillbaka. I stället gjorde Sydkorea stora institutionella satsningar på myndigheter, organisationer och stödprogram för kulturell produktion. Samtidigt gick stora summor pengar in i industrin.
– Sedan var man väldigt tidig med att satsa på bredband. Den infrastrukturen gjorde det lättare för koreansk populärkultur att kunna spridas snabbt via internet och senare streamingplattformar, säger Eunah Kim.
Investeringarna fungerade dels som en ekonomisk garant, men hade desto mer en säkerhetspolitisk funktion:
– Landet befinner sig i en komplicerad geopolitisk situation. Sydkorea ligger inklämt mellan större makter som Kina, Japan, Ryssland och USA. Och dessutom finns den olösta konflikten med Nordkorea.
De två staterna ligger fortfarande formellt i krig med varandra, trots att de sista storskaliga striderna tog slut för 76 år sedan. Trots att Sydkorea har dubbelt så många invånare är Nordkoreas armé större, med en bra bit över en miljon soldater – bara något färre än USA.
– Även om Sydkorea är en stark ekonomi, så är det inte en militär eller territoriell stormakt som flera av sina grannar, säger Eunah Kim.
– Därför blir kulturell attraktionskraft särskilt viktig. Genom populärkultur blir Sydkorea mer synligt, attraktivt och inflytelserikt internationellt.
För den som är intresserad av k-pop-dans kan det räcka att vända sig till flödet på till exempel Tiktok. Men vill man hålla sig offline finns flera alternativ. Antingen genom Random Play Dance, som anordnas av bland annat Hanuel, eller på svenska popkulturmässor. Där samlas danssugna fans och spelar korta snuttar av kända k-poplåtar. De som kan koreografierna springer in i mitten och dansar ihop.
På K-pop Dance i Stockholm kan personer i alla åldrar gå kurser i dansstilen, som är en blandning av ”framför allt hip hop, streetdance och jazzfunk”. Företaget grundades av dansarna Hanna och Mattias Lundmark.
– Det är inte längre en liten subkultur, utan en etablerad ungdomskultur, säger Hanna Lundmark till Flamman.
Framför allt lockar kurserna unga, men åldersspannet är väldigt brett:
– Våra yngsta elever är 8 år, men vi arrangerar många kalas även för 5-åringar. Vår äldsta elev är 50 år plus.
Hon tror att många lockas till k-popen på grund av musikens variationsrikedom:
– Det finns grupper och artister för nästan alla smaker – från energisk danspop till R&B, rock och mer hiphopinfluerad musik.
En stor del av koreansk export är också hudvård – så kallad k-beauty. Målet med produkterna är perfekt hy – så kallad ”glashud”. I modetidningen Elle säger dermatologen David Jack att skönhet nästan betraktas som ”nationalsport” i Korea:
”De har ett väletablerat och påkostat system där råvaruproducenter, märken, kliniker och myndigheter samverkar effektivt”, säger han.
Skönhetsidealen är skyhöga. Och för artisterna blir utseendet avgörande för framgång.
För att drilla de koreanska idolgrupperna genomför i princip alla ett praktikantprogram, där aspiranter så unga som 12–13 binder upp sig till ett managementbolag för att undervisas i sång, dans, skådespeleri och bli medietränade.
– Det är inte som väst tänker på musik – att någon har en talang och blir upptäckt. I Korea så har man oftast auditions, där man blir uttagen och skriver på ett kontrakt.
Upplägget har kritiserats som ”slavkontrakt”, då det handlar om strikta scheman under starkt begränsad frihet, i många års tid.
– De måste skriva på ett kontrakt i sju år, tidigare var det tolv år. Så bor de och tränar tillsammans. Man får inte dejta, och det är också väldigt hårda krav på hur de ska se ut, säger Eunah Kim.
– Många bantar, de är noga med vad de får äta och inte, och skönhetsidealen är väldigt strikta. Det är ju också väldigt vanligt med plastikkirurgi och psykisk ohälsa bland artisterna.
Hon tillägger att hon däremot är väldigt imponerad av hur duktiga och professionella artisterna ändå är i slutändan:
– Jag kan ändå beundra allt arbete som man lägger ned för att få det så perfekt.
