En efter en har vänstern gett upp om sina utopier. Det vill forskaren Aaron Benanav ändra på.
När Francis Fukuyama utropade historiens slut 1989 var budskapet att den liberala kapitalismen hade segrat för gott.
Sedan dess har vänstern också haft svårt att utveckla trovärdiga framtidsvisioner – det bästa man kan hoppas på verkar vara att återställa det socialdemokratiska folkhemmet.
De senaste åren har det utopiska tänkandet visserligen börjat återuppstå. Dels finns idén i memform om en ”helautomatiserad lyxkommunism”. Andra pratar om en ”digital socialism” som möjliggjorts av AI.
Men få har formulerat ett svar på den svåraste frågan: hur skulle en postkapitalistisk ekonomi faktiskt fungera?
En som tagit sig an utmaningen är den amerikanska ekonomihistorikern Aaron Benanav vid universitetet Cornell. I en serie artiklar i New Left Review förra året lade han fram ett ambitiöst förslag på hur en socialistisk ekonomi kan se ut, inklusive en plan för hur man når dit.
Bakgrunden var just en frustration över bristen på framtidstillvända projekt inom vänstern, berättar han för Flamman.
Jag tror inte att vi ska skriva recept för framtidens kök, men jag tror att vi behöver prata om hur matlagningen ser ut.
– Vänstern har befunnit sig på reträtt i många år nu. Och det handlar inte bara om Sovjetunionens stagnation och fall, utan också om att socialdemokratiska partier och till och med keynesianska idéer har varit på tillbakagång länge.
– Det dominerande sättet att tänka har varit: hur bevarar vi de framsteg vi gjort? Man har slutat fundera över vad det faktiskt skulle innebära att vinna. Men sedan finanskrisen 2008 har vänstern återupplivats på flera olika sätt.
Benanav beskriver 2010-talet som ett årtionde av både förnyelse och motsättningar. Det växte fram protester som faktiskt utvecklades till folkliga vänsterrörelser.
– 2010-talets rörelser och partier utvecklade inte en vision om vad de kämpade för. Precis som Marx skriver i Brumaire klädde de sig i gamla kläder – de försökte återuppliva något snarare än att svara mot vår tids utmaningar. Det gjorde mig så frustrerad att jag började titta mer seriöst på frågan.
Benanav, vars första bok var en kritik av idén att många jobb kommer automatiseras bort, började arbeta på egen hand. Men det visade sig snabbt att många andra hade liknande tankar.
– Nu finns det ett stort intresse för det här, många som jobbar med det, massor av engagemang. Det känns väldigt uppmuntrande, för det gör att jag inte känner att jag bara sliter i tomma intet. Det finns faktiskt en intellektuell rörelse att vara en del av.
Benanav insåg snabbt att vänstern inte seriöst tänkt igenom 1900-talets misslyckanden. Därför har det också varit svårt att formulera en ny framtidsvision. Hans plan är ett försök att göra just det: projektet kan ses som en syntes av 1900-talets idéer, drömmar och misslyckanden, samt de lärdomar man dra av dem.
Den grundläggande tanken i Benanavs projekt är att en socialistisk ekonomi måste ha fler kriterier för det goda livet än inkomst mätt i BNP per capita. Detta ledde honom till planeringsdebattens första stora tänkare: den österrikiska ekonomen Otto Neurath (bilden).
Efter första världskriget formulerade han en teori om hur ekonomin kunde planeras genom att avskaffa pengar. I stället utvecklade han ett system byggt på vad han kallade isotyper: ett system av visuella representationer alla resurser och verksamheter som existerar i en ekonomi. Det skulle enligt honom synliggöra alla de andra värden som aldrig kommer till uttryck i ett rent penningmått.
– Neurath är nyckeln till hela projektet. Han såg något som funnits i vänstern ända sedan Thomas More på 1500-talet: att ett samhälle kan ha flera mått för vad som är värdefullt. Man kan bygga en värld som inte bara kretsar kring ekonomisk effektivitet och ökad konsumtion, utan också kring materiell trygghet, ekologisk hållbarhet, omsorg, arbetskvalitet och rättvisa. Neurath hade en flerdimensionell idé om värden.
Utmaningen är dock att dessa värden ofta kolliderar med varandra. Det var denna punkt i Neuraths planer som liberala ekonomer som Ludwig von Mises och Friedrich Hayek attackerade, vilket ledde till den långdragna ”socialistiska kalkyleringsdebatten”. Om ekonomin inte styrs av marknadsbaserade priser, hur avgör man då vad som behövs och vad som ska prioriteras?
– Det innebär att vi behöver demokrati för att välja mellan olika framtider. Folk säger i dag att vi borde ha demokratisk och inte auktoritär socialism – men de vet inte egentligen varför demokrati kommer in i bilden. Neurath visar oss varför vi behöver demokrati.
– Men Neurath kunde inte vinna debatten, för han hade ingen aning om hur man skulle bygga in den arkitekturen i ekonomin. Han var alltför inriktad på centralplanering.
Benanavs lösning på det klassiska ”kunskapsproblement”, det vill säga att ingen kan känna till miljontals människors behov och önskemål, är alltså demokrati. I konkreta termer ska offentliga och demokratiskt valda investeringsstyrelser rösta om vad som ska prioriteras i varje investeringsrunda så att full transparens uppnås.
Marknader finns kvar, men bara för privat konsumtion. Inom produktionen, som planeras av investeringsstyrelserna, används en separat valuta som enbart fungerar inom det kretsloppet och inte går att lösa in mot konsumtionsvaror. Det innebär att marknaden frikopplas från privat ackumulering, eftersom valutorna hålls åtskilda i separata sektorer.
Problemet med att ha en enda valuta för både produktion och konsumtion är nämligen att det snabbt leder till privata förmögenheter och därmed en skev social maktfördelning. Pengars tre olika funktionssätt – som måttenhet, bytesmedel och värdeförvaring – gör enligt Benanav att det egentligen behövs flera valutor för olika ändamål.
Så såg det också ut innan kapitalismen uppstod, och det var detta som sovjetiska planerarna återupptäckte, menar Benanav. Därför hämtar han också inspiration just därifrån.
– Det är fascinerade att studera det tidiga Sovjetunionen. Många av ekonomerna som utvecklade de sovjetiska verktygen var mensjeviker och tillhörde inte det bolsjevikiska partiet. Stalin lät avrätta dem alla. Den första skenrättegången 1927 riktades just mot mensjevikiska ekonomer. Så mycket av det Sovjet åstadkom byggde på deras arbete – men de drabbades förstås av hela den tragedin.
Ekonomernas bidrag var idén om femårsplaner, som trots förföljelsen snappades upp av Stalin.
– Det handlar i grunden om att samordna investeringar. Man kan komma överens i förväg om den ungefärliga riktningen, och sedan kan alla olika delar av ekonomin sträva mot det målet samtidigt.
Benanav ser femårsplanerna som ett rationellt svar på de ständiga samordningsproblem som uppstår där kapitalismen växer fram organiskt, särskilt under stora paradigmskiften.
– Man ser det nu med elektrifieringen: alla delar måste röra sig samtidigt, och eftersom de inte gör det går hela processen väldigt långsamt. Med femårsplaner kan man i stället säga: dit ska vi. Och så kan alla ge sig i väg längs den vägen.
– Det kanske inte är den bästa vägen, men eftersom man samordnade sig längs den kommer man dit mycket snabbare. Och sedan lär man sig längs vägen och upptäcker saker som inte ens var möjliga när man fattade beslutet från början.
Enligt Benanav är femårsplanerna 1900-talets viktigaste upptäckt. Men inte nödvändigtvis på grund av deras resultat i Sovjetunionen. I stället är det dagens asiatiska ekonomier som har använt sig av femårsplaner på det mest effektiva sättet, menar han.
– Det var inte bara Sovjet som tog det till sig – Japan, Sydkorea, Taiwan och Kina har gjort detsamma. Nu ser vi ett nyvaknat intresse för denna mer samordnade form av investeringsplanering, på grund av Kinas femårsplaner. Det är en unik upptäckt.
– Sovjetunionen hade en enormt ineffektiv ekonomi, trots att man upptäckte detta och kom långt med det. Centralplaneringen fungerade inte, och till slut, när arbetskraften på landsbygden sinade, överväldigades femårsplanernas dynamik av all ineffektivitet och alla informations- och samordningsproblem. I Östasien lyckades man mycket bättre genom att kombinera dem med marknadsutbyte – men de länderna förblev kapitalistiska.
Detta är en aspekt av projektet som kan reta vissa antikapitalister: behovet av marknader. Enligt Benanav har vänstern sedan Marx missförstått marknadens roll i en ekonomi.
– Jag tror att lärdomen från 1900-talet verkligen är att man behöver marknader efter kapitalismens slut. Inom vänstern ses ofta varje acceptans av marknader som en kapitulation inför kapitalismen. Men man måste förstå vad marknader faktiskt bidrar med positivt, och hur de kan få en post-kapitalistisk värld att fungera.
Poängen är att marknader inte måste vara kopplade till vinst.
– På 1980- och 90-talen uppstod en föreställning inom marxismen om att om man tillåter marknader måste man också tillåta vinstorientering. Och det tror jag är fel. Vi måste i grunden göra upp med vinsten, eftersom så länge företag är inriktade på det kommer de alltid att se hållbarhet, eller arbetsmiljö, som mindre viktiga mål.
Benanav menar att marknader och kapitalism inte nödvändigtvis är samma sak.
– Marknader och valutor existerade i tusentals år före kapitalismen, i mycket sofistikerade former, utan att ge upphov till en vinstorienterad investeringsekonomi. Marx visste det mycket väl. Men senare marxister kom att identifiera marknaden med kapitalismen.
Denna åsikt bryter med den linje som drivs av det marxistiska kollektiv som Aaron Benanav länge har tillhört: Endnotes. Gruppen bildades 2005, publicerade sitt första tidskriftsnummer 2008 och blev snabbt en av den anglosaxiska världens mest inflytelserika producenter av samtida vänsterteori.
Hur ser dina kolleger i Endnotes på dina marknadssocialistiska tankar?
– Det som formade Endnotes – och som underbyggde mitt tänkande, även om jag nu känner att jag gått vidare – var idén att kapitalismen bygger på en specifik syn på värde.
– Det kan låta abstrakt, men är egentligen ganska enkelt. Tanken att vi lever i ett samhälle där allt som är gott förväntas kunna uttryckas i pengar, där målet är att ständigt öka dessa summor genom tillväxt och vinst, och att detta håller på att gå in i en kris. Frågan är vad som kommer härnäst.
Till Benanavs stora förvåning ledde hans arbete till att han tog dessa frågor på allvar på ett sätt som Endnotes aldrig gjorde – att faktiskt reflektera seriöst på vad som kommer efter kapitalismen. Sedan Marx kända citat om att han inte skriver recept för framtidens kök har marxister som regel nämligen undvikit att planera för den postkapitalistiska framtiden.
– Många vänstergrupper ansåg inte att det var viktigt att faktiskt förklara hur det ska se ut, trots att hela deras projekt bygger på tanken att nå något bortom kapitalismen. Det är ett generellt problem inom vänstern. Samtidigt trängdes de diskussionerna undan av 1900-talets försök att göra marxismen till en enhetlig teori.
– Mina undersökningar förändrade många av mina politiska uppfattningar. Framför allt insåg jag att den samhällsomvandling vi behöver inte bara kan genomföras genom autonom aktion underifrån – den måste genomföras på samhällsnivå som helhet.
En annan skillnad mot Endnotes är Benanavs positiva syn på den icke-marxistiska ekonomen John Maynard Keynes (bilden).
– Utan att bli keynesian insåg jag att det finns många keynesianska verktyg som hjälper oss att tänka kring övergången mer seriöst, inte minst vad gäller investeringar, på ett annat sätt än inom den marxistiska traditionen.
Enligt Benanav var Keynes stora insikt att investeringar måste ske på samhällelig nivå. Det innebär också att de kan ske av andra skäl än att tjäna pengar. Till skillnad från Keynes, som ville komplettera privata investeringar med offentliga, insisterar dock Benanav på att alla investeringar måste vara offentliga.
– För Keynes är det första målet full sysselsättning: vi kan investera för att stabilisera och garantera att alla har ett arbete, oavsett lönsamhetshänsyn. Och i hans senare verk, och i William Beveridges arbeten och hos andra radikala keynesianer på 1940-talet, drog man den idén till sin spets: tänk på allt man kan åstadkomma med offentliga investeringar som inte styrs av lönsamhet. Men de hade en väldigt teknokratisk och nationalistisk syn, och de missade klasskampsdimensionerna.
Benanavs projekt är alltså en syntes av Neuraths värdemångfald, Keynes offentliga investeringsekonomi och sovjetiska femårsplaner.
– Då har man det mesta av projektet. Det enda som egentligen saknas är den neoklassiska ekonomins fokus på budgetrestriktioner. Det behövs för att man ska kunna ha decentraliserad ekonomisk aktivitet, där individer fattar självständiga ekonomiska beslut inom tydliga budgetramar.
En sista fråga: en marxist som planerar för framtiden går emot Marx egen instinkt – skriver du recept för framtidens kök?
– Jag hatar verkligen hur det citatet används för att förhindra en diskussion om vad som borde komma efter kapitalismen. Min tolkning av det – och kanske förvränger jag vad Marx faktiskt menade – är att det finns en verklig skillnad mellan matlagningen och recepten. Jag tror inte att vi ska skriva recept för framtidens kök, men jag tror att vi behöver prata om hur matlagningen ser ut.
