Inför valet har en desperat höger klamrat sig fast vid ett sista halmstrå: att en röst på Magdalena Andersson är en röst på extremism. Problemet är bara att vänstersidan tvärtom har gått mot mitten – medan extremism i dag främst finns till höger.
”Vänsterpartiet är genomsyrat av extremister”, konstaterade nyligen Jimmie Åkesson, medan Ebba Busch anklagar partiet för ”terrorromantisering och vurmande för diktaturer”. Ulf Kristersson varnar för ”den mest vänsterradikala regering som Sverige har haft någon gång”.
I brist på nya politiska projekt återstår ett sista kort: att skrämma väljarna med kommunismens spöke.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Frågan är om någon går på det.
Som åtskilliga tidigare vänsterpartister har konstaterat har partiet gått i socialdemokratisk riktning – så pass att en 70-talsdoftande alfabetssoppa av småpartier bildats till vänster om det. Partiet har gått med på ökad försvarsbudget och vapenstöd till Ukraina. Nooshi Dadgostar citerar Hjalmar Branting på första maj och tar avstånd från ”kapitalismens avskaffande”. Ledande företrädare undviker Palestinademonstrationer för att slippa schasas bort från scenen om de fördömer Hamas terror, varför delar av rörelsen återkommande anklagar partiet för att svika den.
För liberala ledarsidor som Expressen och Dagens Nyheter är det omöjligt att erkänna detta, eftersom deras mittenideologi bygger på föreställningen om båda ytterkanter som lika farliga. Men kalla kriget är över sedan länge och V har likt de flesta postkommunistiska partier demokratiserats. Ändå framställs de mer än någonsin av regeringspartierna som ett extremistiskt hot. Vad är det som pågår?
En nyckel är ordet ”polarisering”, som liberaler för några år sedan försökte tvinga in i vokabulären. Problemet var bara att forskningen visar att båda ytterkanter inte alls har blivit mer extrema. Vänstern har närmat sig socialdemokratin, medan högern har gått i motsatt riktning och radikaliserats.
En växande statsvetenskaplig forskning beskriver utvecklingen just så: inte som polarisering utan som en asymmetrisk radikalisering där den yttersta högern vuxit sig starkare och samtidigt dragit den traditionella borgerligheten i sin riktning. Som samhällsforskaren Petter Törnberg skriver i en färsk studie: ”Att överge föreställningen om symmetri innebär inte att ta politisk ställning, utan att överge en falsk neutralitet till förmån för större precision och saklighet.”
Det är därför Sverige i dag har en civilförsvarsminister som lägger en stor del av dagen på att håna journalister på X.
Det här är man även plågsamt medveten om till höger. Till och med på Timbro.
Sedan 2016 har tankesmedjan gett ut den årliga rapporten ”Authoritarian populism index”, som listar stödet för auktoritära rörelser till höger och vänster. I de första rapporterna definierades partier som Syriza och Podemos som auktoritära, på grund av deras ”ickeexisterande demokratiska trovärdighet”, vilket gav en skenbar balans mellan höger och vänster.
För den som följt respektive länders politik framstår den bedömningen som ideologiskt färgad, för att inte säga absurd. Den närmaste kandidaten att platsa in som auktoritär i Grekland är snarare mittenhögerpartiet Ny demokrati. Under Kyriakos Mitsotakis har regeringen spionerat på journalister och oppositionspolitiker via programmet Predator, granskande reportrar har dragits inför rätta i Slapp-liknande processer, och ansvarat för misstänkt taffliga utredningar av både tågkatastrofen i Tempi och mordet på en journalist. Vilket lett till allvarlig kritik från Europaparlamentet, Human rights watch, Reportrar utan gränser. Inget som Syriza gjorde kommer i närheten. Och i hela väst har lyckligtvis stödet till vänsterdiktatorer som Nicolas Maduro minimerats – vissa undantag till trots.
Så ta det inte från mig. Ta det från Timbro.
Det här verkar även vara Timbros analys. I 2024 års rapport räknas Syriza som demokratiskt trovärdigt, och den sammanfattande grafen visar att den auktoritära högern vuxit till 17,4 procent medan den auktoritära vänstern stannar på 7,3 procent. Omslaget pryddes passande nog av det ungerska parlamentet.
Med andra ord: auktoritära rörelser växer, men bara till höger.
Så kunde Timbro förstås inte ha det, när man samtidigt förespråkar samarbete med nämnda auktoritära höger i form av Tidö. Så omedelbart efter att PM Nilsson tog över som vd lade man ned indexet. Någon ny upplaga har inte publicerats sedan dess.
Så ta det inte från mig. Ta det från Timbro.
Det här vet också väljarna. De uppfattar inte Vänsterpartiet som ett revolutionärt parti, utan som ett mer vänsterlutande socialdemokratiskt alternativ: gemensamt ägd välfärd, gröna investeringar och högre skatter för de rikaste. Som två företrädare för opinionsinstitutet Indikator nyligen konstaterade tycker 41 procent av mittenväljarna mycket illa om Sverigedemokraterna, jämfört med 15 procent för Vänsterpartiet och 22 procent för Miljöpartiet.
Skrämseln kommer inte att fungera. Och högern vet om det – hur många rapporter de än begraver.
