De som följt henne långt före Brat försvarar hennes nya, gitarrdrivna sound och anklagar de nyare fansen för att vara posörer. Brat:arna känner inte igen sig när de tvingas byta ut klubbmusiken och kemiska substanser mot elgitarrer, cigg och den åttioåriga Velvet Underground-hjälten John Cale. Vart tog deras partykompis vägen, undrar de?

På Music, fashion, film finns nästan inget kvar av hennes gamla leksaksvärld. Den gröna färgen har bytts ut mot campigt svartvitt och omslaget pryds av senioridolerna Marc Jacobs, John Cale och Martin Scorsese. Tillsammans representerar de världar som Charli har velat närma sig: arty rockmusik, mode och film – men också en konstnärlig tyngd hon verkar tycka att hon tidigare inte riktigt haft.

Deras bistra miner i det slitna retroköket signalerar allvar. Festen är över. 

Och kanske är det hela poängen. Som Charli själv konstaterar i en intervju med Rolling Stone: ”Det är inte särskiltBrat att göra en till Brat-skiva.”

I de nya låtarna återkommer Charli hela tiden till frågan om vem hon egentligen är när omvärlden redan verkar ha bestämt sig. I ”Card declined” sjunger hon om hur hon försöker köpa sig en ny version av sig själv:”Let’s go shopping, I’ll buy a handbag, I’ll buy some shoes, I’ll buy a smile, I’ll buy some jewelry, a personality, a whole backstory, card declined”.

I stället för att omfamna sin skamlösa skiter-i-attityd söker hon nu legitimitet hos gamla rynkiga kulturgubbar.

Musikaliskt följer låten samma sökande. De självsäkra distgitarrerna i början övergår gradvis i något mer kaotiskt och ångestladdat. Shoppinglistan känns mindre som en dröm och mer som en tvångstanke. Det går inte att köpa en ny identitet. Förr eller senare nekas kortet. I slutet förändras något. Melodin öppnar upp sig och en försiktig känsla av hopp sipprar fram.

För att övertyga lyssnaren att en ny era av Charli XCX har inletts förklarar hon i en av låtarna Brat-eran som död: ”I think the dance floor is dead so now we’re making rock music”. 

Brats enorma framgång berodde på att Charli lyckades fånga en känsla som många kunde relatera till i stunden: önskan om att släppa loss och skita i allt. Music, fashion, film rör sig i en helt annan riktning. I stället för att fånga ett ögonblick verkar hon vilja skapa något tidlöst.

Men det är här Charli blir motsägelsefull. I sin önskan att omvandla sin framgång till konstnärlig legitimitet verkar hon ha missat att hon redan nått ikonstatus. I stället för att omfamna sin skamlösa skiter-i-attityd söker hon nu legitimitet hos gamla rynkiga kulturgubbar. När det borde vara tvärtom.

När Charli reducerar sig själv till en pick me girl underskattar hon sin egen förmåga. Music, fashion, film går fortfarande att uppskatta musikaliskt, men hennes förflyttning som artist ger en unken och osäker eftersmak. Även Brat-eran får nu i efterhand en helt annan ton, den känns inte längre övertygande – var hon verkligen så obrydd? 

I albumets kanske mest Brat-kompatibla låt, ”Wink wink”, sjunger att hon brukade vara en bad girl – men inte längre.. Den gamla Charli finns kvar – även när hon försöker lämna henne bakom sig. Wink, wink. 

I ”No one lasts forever”, det sista spåret, reflekterar Charli över sin egen dödlighet. Orden och rösten lånar hon av filmregissören David Cronenberg, som avslutar låten med en monolog där han levererar några visdomsord om konsten och evigheten.

”They are dead, they are gone. No one lasts forever.” Charlis ångestladdade textrader om att hennes 15 sekunder i rampljuset snart är över utgör albumets starkaste ögonblick. Spelar det verkligen någon roll vad vi lämnar efter oss om vi ändå är döda? 

När albumets 30 minuter är slut lämnas jag med en olustig tomhetskänsla och trycker på play igen. Music, fashion, film känns inte färdigt – precis som Charli i sin jakt på att bli någon annan.