På högstadiet hade vi ofta vikarier i kemi. Vår klass var ökänd och de flesta lektionerna slutade ungefär likadant. Som en av de skötsamma eleverna förberedde jag mig på att ännu en gång bli vittne till 40 minuter av plågsam vikarieförnedring.

Den här dagen var inhopparen bara ett par år äldre än oss och lektionen havererade omedelbart. Och det var faktiskt inte hans fel.

Min klasskamrat Dominika Peczynski meddelade att hon tänkte strippa. Sedan klev hon upp på bänken och började göra dansrörelser. Killarna i klassen jublade. Kanske skulle de få se lite hud? Stämningen var explosiv. Jag tyckte synd om min djärva kompis som stod i centrum för det flåsiga grupptrycket, men hon verkade bara njuta av uppmärksamheten.

Vikarien såg ut att slitas mellan två roller: den vuxne i rummet och den lilla killen som ville ansluta sig till hejarklacken.

Jag minns inte hur lektionen slutade. Men jag minns vikarien.

Hans namn var Joachim Posener.

Några år senare började jag se hans runda ansikte på löpsedlarna. Han hade visst gjort det som jag visste att många drömde om – att bli rik – men fuskat, fått svindel i farten och åkt dit. Fallet var stenhårt och till allas beskådan. Nu låg det en mörk skugga av skam runt honom och hans kompanjoner i det som blev känt som Trustorhärvan.

När jag såg den pixliga mugshoten som spreds i media av den förrymde bedragaren kom minnet från kemilektionen upp igen. Då var det inte lika roligt. Trots att de hade blivit kända för sina champagneexcesser, Saint-Tropez-fester och att de vid något tillfälle köpt upp en hel kostymbutik, var det aldrig någon riktig glamour kring dem, ingen svindlande dragningskraft. Bara solk.

I stället blev de symboler för omoral och bortslösade, havererade liv. Min gamla vikarie sades leva på flykt och hade knappt någon kontakt med den familj han hunnit skaffa sig under de lyckliga åren.

De blev inga influerare.

Hade det med tiden att göra? Att det fortfarande under nittiotalet rådde en sorts hederskodex i finansvärlden och att det var rimligt att bli rik om man höll sig till reglerna eller åtminstone fuskade mer elegant? Visst var det eftersträvansvärt att bli rik, men glansen skulle också inkludera en sorts social grace. Som Trustor-killarna saknade.

Kanske skönmålar jag en svunnen tid, men dagens bedragare har en helt annan status. Ta Alexander Ernstberger. Som 22-åring grundade han bolaget Svensk Fondservice (senare Allra) som skulle förvalta miljarder i premiepensioner åt omkring 130 000 sparare och han utsågs till en av Sveriges unga entreprenörer.

30 år gammal köpte han Sveriges dyraste villa och hans hobby var helikopterflygning. Efter sin fängelsevistelse hade han kunnat falla i glömska. I stället bjöds han in till – Framgångspodden och folkliga Söndagsintervjun på P1. Han var ingen exkåkfarare utan ansiktet för grisch.

Liknande status har i vissa kretsar banditer som bröderna Tate och Trump.

Vad är det de senare exemplen har som Trustor-killarna inte hade? Jag tror att svaret finns i titeln på Ernstbergers bok som han gav ut förra året: Staten mot kapitalet. Att vara rik i dag handlar inte bara om att ha det gött, utan om att läsa samhället rätt. Det är också en politisk hållning, en revansch mot wokesamhället.

Moral – det är för sojapundande halvköningar.

På torsdag har Karin af Klintbergs Netflix-dokumentär premiär, det ser jag fram emot. Då får vi kanske syn på om tiden behandlar sina syndare olika – och om jag känner igen min gamla kemivikarie.