Kuba öppnar dörren för privat kapital i ett försök att rädda en ekonomi i fritt fall. Samtidigt växer en ny företagarklass fram – och de sociala klyftorna ökar medan den politiska ofriheten består.
Ett nyrenoverat turkost hus sticker ut i ett slitet Havanna. Två fruktträd skuggar innergården. På den konstgjorda gräsmattan står en gunga och de tonade fönstren skyddar de boendes privatliv. En äldre kvinna i rullstol pratar för sig själv intill entrén.
Hon bor på Ta Tamanía, Kubas första privatägda äldreboende, som öppnade i våras i stadsdelen Vedado. Den här typen av verksamhet var länge förbjuden under revolutionen. Men de senaste årens resursbrist har försatt de offentliga äldreboendena i djup kris.
Den tidigare barnläkaren Yadira Álvarez och hennes man, IT-specialisten Rolando Pérez, driver verksamheten. Deras företag är en mipyme – den kubanska benämningen på de små och medelstora företag som vuxit fram i tusental sedan de blev tillåtna 2021.
Efter pandemin liberaliserade Havanna ekonomin i hopp om att undvika en kollaps under trycket från det amerikanska embargot, Donald Trumps första mandatperiods ”maximala påtryckningar” – 243 nya sanktioner – samt pandemin och en valutareform som utlöste skenande inflation. Reformerna genomfördes samtidigt som landet skakades av den största vågen av regeringskritiska protester sedan 1959, och som regimen slog ned med hårda metoder.
Under Trumps andra mandatperiod har Kuba hamnat ännu högre upp på Washingtons dagordning. Presidenten har upprepade gånger hotat att ”ta” ön.
Den 29 januari 2026 – tre veckor efter att han lyckats pressa de venezuelanska myndigheterna att stoppa alla oljeleveranser till Kuba – förklarade Trump att ön utgör ”ett ovanligt och extraordinärt hot mot USA:s nationella säkerhet och utrikespolitik”. Alla länder som levererar kolväten till Kuba riskerar numera amerikanska tullar.
Skruvstädet dras åt i takt med att Washington utökar sanktionerna. Sedan den 1 maj riktas de inte bara mot kubanska ledare som anklagas för ”allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna”, utan också mot regeringar, företag och enskilda personer som gör affärer med den kubanska staten eller dess närstående bolag.
Den 20 maj väckte det amerikanska justitiedepartementet dessutom åtal mot den tidigare presidenten Raúl Castro för konspiration att döda amerikanska medborgare i samband med nedskjutningen av två flygplan tillhörande den exilkubanska organisationen Brothers to the rescue mellan Kuba och Florida 1996.
Trumps strategi är att kväva statens monopol och tvinga den kubanska regeringen att släppa fram en privat sektor.
Denna press har ytterligare ruskat om en ekonomi som fram till nyligen varit en av världens mest statskontrollerade. Jordreformen 1959, de omfattande nationaliseringarna under 1960-talet och den så kallade revolutionära offensiven 1968 – då staten tog över även de sista små privata företagen – ledde till en extrem centralisering och skapade en vidsträckt, förlamande byråkrati.
Embargot tillsammans med de skärpta sanktionerna sedan slutet av 2010-talet och Kubas hårda centralisering, har slagit mot befolkningen. Landet genomlever nu den djupaste krisen sedan revolutionen.
Många Havannabor kan inte förstå hur byggmaterialet till det femstjärniga hotellet över huvud taget kunde ta sig till ön trots embargot – eller varför s enorma summor lades på ett prestigeprojekt.
Kubanerna tvingas uthärda ändlösa vatten- och elavbrott. Kollektivtrafiken förfaller, sjukvården håller på att kollapsa och priserna skenar. Samtidigt driver de amerikanska påtryckningarna ut utländska företag ur landet.
Turismen, en av ekonomins viktigaste näringar, har krympt dramatiskt. Antalet besökare har rasat från 4,2 miljoner 2019 till färre än 360 000 under årets första sex månader.
Den ekonomiska liberaliseringen framstår därför både som det enda återstående sättet att hålla ekonomin vid liv – och som början på en helt ny epok.
Holdingbolaget Gaesa (Grupo de administración empresarial S.A.) är en produkt av Kubas centraliserade ekonomi – och ett av de företag som omfattas av Washingtons sanktioner.
Gaesa grundades av Raúl Castro och de revolutionära väpnade styrkorna (Far) i början av 1990-talet, under den så kallade fredstidens specialperiod, den utdragna ekonomiska kris som följde på Sovjetunionens sammanbrott och kalla krigets slut. Fram till sin död 2022 leddes bolaget av Castros tidigare svärson Luis Alberto Rodríguez López-Calleja.
Koncernen äger dussintals företag inom turism (Gaviota), finans (Rafin och Banco Financiero Internacional), detaljhandel (Cimex), import och export, penningöverföringar, byggverksamhet och fiske, för att bara nämna några.
För många kubaner har Gaesa blivit sinnebilden för regimens ekonomiska makt.
Särskilt mycket ilska väcker det femtiotal lyxhotell som koncernen låtit bygga sedan 2016. Nästan alla står i dag i stort sett tomma till följd av den ekonomiska krisen och de amerikanska sanktionerna. Ett av dem är Iberostar Selection, mer känt som Torre K – ett 44 våningar högt glastorn som reser sig mitt bland förfallna byggnader och väckte stor upprördhet när det invigdes förra året.
Många Havannabor kan inte förstå hur byggmaterialet till det femstjärniga hotellet över huvud taget kunde ta sig till ön trots embargot – eller varför så enorma summor lades på ett sådant prestigeprojekt.
– Det är löjligt, säger en man upprört till mig. Att de byggde det mitt i staden visar bara våra ledares förakt för oss. Och vi tvingas dessutom se eländet varje dag, eftersom tornet syns nästan överallt.
I mars beslutade myndigheterna att stänga hotellet. Varje kväll hade det lyst upp Havannas siluett, trots att nästan inga gäster bodde där, samtidigt som stora delar av staden låg i mörker under återkommande strömavbrott.
Regeringen gick dock till motangrepp. I den statliga tidningen Granma hävdade man den 2 juni att det ”inte finns något hemlighetsfullt” med Gaesa.
Man satsade enorma resurser på turismen och nästan ingenting på jordbruket. Privata företag betalar bättre och det är betydligt mindre byråkrati.
”Bolaget skapades inte av någon elit, än mindre som ett sätt att berika ett fåtal.”
Enligt artikeln hade alla inkomster i utländsk valuta återinvesterats i bland annat det termoelektriska kraftverket Lidio Ramón Pérez i Holguínprovinsen samt i renoveringar av vårdcentraler, familjeläkarmottagningar och skolor.
Räknar Trump och USA:s utrikesminister Marco Rubio med att hungriga kubaner ska gå ut på gatorna och pressa regimen till bristningsgränsen – eller rent av fälla den?
Fastlåst mellan den djupa ekonomiska krisen och Washingtons allt mer påtagliga hot om intervention presenterade regeringen i juni 176 åtgärder för ekonomisk och social omvandling.
Programmet är närmast revolutionärt. Marknaden släpps åter in i stora delar av ekonomin – handel, tjänster, jordbruk, industri och energi. Premiärminister Manuel Marrero Cruz presenterade reformerna, som dessutom släpper in utländskt kapital i handeln, tillåter privata banker och kreditinstitut och låter privatpersoner öppna konton i utländsk valuta.
Regeringen planerar dessutom att delvis dollarisera ekonomin och ge statliga företag möjlighet att ombildas till affärsdrivande bolag.
Staten håller i praktiken på att omdefiniera sin egen roll. Den överger sitt monopol inom energi och öppnar dörren för privata investerare. Utrikeshandeln liberaliseras och jordbruket får större frihet att sätta priser.
Även libretan – ransoneringshäftet som i årtionden gett alla kubaner tillgång till subventionerade livsmedel – ska avvecklas i sin nuvarande form. Framöver ska samhällets resurser i stället riktas mot ”de mest utsatta”, förklarade president Miguel Díaz-Canel inför kommunistpartiets centralkommitté den 18 juni.
För Kuba, som ständigt pressas av Washington – och vars reformer avfärdats som ”ytliga” av USA – är detta en avgörande period.
Samtidigt har mipymes, de små och medelstora företagen, fått nytt liv. De får nu ha fler än hundra anställda och kan expandera utan tidigare begränsningar. Dessutom blir det tillåtet för företagare att äga flera bolag.
För grundarna av Ta Tamanía är beskedet en välkommen lättnad.
Äldreboendet erbjuder både permanent boende och dagverksamhet. Anhöriga betalar mellan 1 000 och 1 200 dollar i månaden – i ett land där den genomsnittliga månadslönen ligger kring 15 dollar.
– Våra kunder är inte kubaner som bor här, utan kubaner som emigrerat och lämnat en anhörig kvar, säger Yadira Álvarez.
Affärsplanen är ambitiös.
– Vi har redan öppnat en filial i Dominikanska Republiken. Nu vill vi etablera oss i hela Latinamerika, utveckla marknaden och bli kontinentens ledande vårdföretag.
För bara några år sedan var det ingen på Kuba som talade så.
Jag har varit i Kina. Där kommer Uber en minut efter att du beställt. Affärerna håller öppet hela natten.
Men liberaliseringen som inleddes 2021 har redan skapat en ny handelsklass vars företagskultur gradvis sprider sig genom storstäderna, samtidigt som de ekonomiska klyftorna blir allt större och allt mer synliga.
I dag står mipymes i centrum för förändringen. De omkring 10 000 företag som hittills registrerats sysselsätter runt 900 000 av landets fyra miljoner arbetstagare.
Över hela landet har uteplatser och innergårdar förvandlats till småbutiker.
– Förr hyrde jag ut rum till turister. Men de har stått tomma i flera år, så nu har jag öppnat en liten livsmedelsbutik under lägenheten, berättar en boende i Vedado.
Restauranger, mobilverkstäder, möbeltillverkare, byggfirmor och företag som säljer rengöringsmedel eller datorutrustning har vuxit upp i snabb takt.
Även matleveransappar har blivit vanliga. La Nave har blivit Kubas motsvarighet till Uber.
Det börjar också dyka upp fintechföretag, framför allt inom digitala betalningar.
– Vi vill ge kubanerna ekonomisk frihet, säger grundaren till ett av dem.
En annan entreprenör beskriver sin vision som att skapa ”ett kubanskt Amazon” – en plattform där landets alla mipymes kan sälja sina varor.
Möjligheten att importera varor – som infördes 2021 och tidigare varit förbehållen staten – har blivit en av de viktigaste drivkrafterna bakom den privata företagsamheten.
Mario, som egentligen heter något annat, driver ett företag som importerar jordbruksmaskiner.
En dag besöker han en kund i Artemisaprovinsen, väster om Havanna. På ett tre hektar stort fält står flera bönder samlade runt en nyinköpt liten röd traktor med släp.
– Hur fungerar den? frågar Mario.
– Fantastiskt. På en halvtimme har den gjort vad som för oxarna tog en hel förmiddag, svarar en av bönderna.
Traktorn används till att röja sly, plöja, gräva, bespruta åkrar och köra hem skörden.
– Den hjälper oss i varje moment. Det enda problemet är att det inte alltid finns diesel.
Han skrattar frustrerat.
Mario startade företaget 2024.
– Allt importeras från Kina. Kubas jordbruk har en enorm potential. Nu behöver vi utveckla en verklig agroindustri.
Stolt visar han bilder i mobilen från gigantiska kinesiska lagerhallar fyllda med jordbruksmaskiner som väntar på att skeppas till Kuba.
Om utvecklingen fortsätter kan den få stor betydelse för den inhemska livsmedelsproduktionen, som befinner sig i fritt fall.
År 2024 producerades bara omkring 9 000 ton fläskkött – en försvinnande liten mängd i ett land med elva miljoner invånare. Samma år uppgick risskörden till bara 30 procent av 2018 års nivå.
Bönder och jordbrukskooperativ får numera sälja sina produkter direkt till marknader och hotell. Tidigare gick nästan all försäljning genom den statliga uppköpsmyndigheten Acopio, som ansvarade för distributionen. Endast ett mindre överskott fick säljas direkt till konsumenterna.
Den ekonomiska öppningen har inte åtföljts av någon politik som stärker fackföreningarnas roll i produktionen eller deltagande från landets gräsrotsrörelser
På fälten odlas bönor, squash, majs, kassava, bananer och mango i långa svarta odlingstunnlar. Efter att ha matat gårdens två dussin grisar och kontrollerat vattenreservoarerna slår sig bönderna ned i skuggan för en paus.
– Nu kan vi sälja direkt till marknader och hotell. Hade vi fått göra det tidigare hade det inte funnits så mycket hunger i det här landet, säger en av dem lågmält.
När de andra gått därifrån fortsätter han:
– Det gamla systemet höll tillbaka produktionen. Acopio kom och hämtade skördarna, men mycket hann ruttna i deras lager. Staten saknar visserligen bränsle på grund av blockaden, men det handlade också om likgiltighet och ovilja hos tjänstemännen. Man satsade enorma resurser på turismen och nästan ingenting på jordbruket. Privata företag betalar bättre och det är betydligt mindre byråkrati.
Produktionen är fortfarande begränsad, men de nya reglerna ger bönderna betydligt större möjligheter att investera och expandera. För de privata företagarna handlar utmaningen nu om att visa att de faktiskt kan bidra till att trygga Kubas livsmedelsförsörjning.
De nya företagarna kommer från många olika håll.
Jag åker genom Havanna med Pablo – även det ett fingerat namn – i hans Toyota-suv, nyligen importerad från Panama. Han driver sedan 2021 en bilverkstad med ett tjugotal anställda.
Vi slår oss ned på terrassen till hotell Roc Presidente.
Före mipymes var filter, motorolja, däck och reservdelar nästan omöjliga att få tag på. I dag går verksamheten bra.
Medan vi dricker kaffe passerar en kvinna med ett spädbarn och sträcker fram handen. Pablo ger henne en sedel på 1 000 pesos.
Han suckar.
– Jag letar efter någon som kan ta hand om min sjuka mamma. Jag betalar gärna 1 200 pesos om dagen, men jag hittar ingen. Någon som hon skulle kunna göra jobbet.
Sedan fortsätter han:
– Det finns saker som chockerar mig med de lågavlönade. Alltför många unga och friska människor vill inte arbeta – till exempel inom byggbranschen. Men har man ingen utbildning måste man vara beredd att ta ett sådant jobb. I stället för att klaga borde alla vara beredda att arbeta med vad som helst.
Pablo har tagit till sig den nya entreprenörsandan fullt ut.
– Jag sitter kvar och svarar på meddelanden långt efter att mina anställda gått hem. Vi företagare sover fem–sex timmar per natt. Förra året var jag ledig två dagar.
Jag frågar hur han ser på Kubas framtid.
– Jag har varit i Kina. Där kommer Uber en minut efter att du beställt. Affärerna håller öppet hela natten. Här ser man folk stå sysslolösa redan vid två–tre på eftermiddagen. I Kina såg jag det Kuba jag drömmer om.
Rädslan för att några få skulle bli rika – och ambitionen att garantera jämlikhet – användes länge som argument för att förbjuda privat företagsamhet på Kuba.
Nu har utvecklingen tagit en annan riktning.
Sedan privatföretagen åter tilläts har de sociala klyftorna blivit allt mer synliga. Barn tigger på gatorna, ett fenomen som tidigare var i det närmaste okänt. Sopbergen växer i Havanna. Narkotikaanvändning och prostitution har blivit vanligare.
När kvällen faller glider en vit Tesla ljudlöst fram längs Avenida Línea i Vedado. Runt hörnet står en Porsche Panamera parkerad. Lite längre bort serverar restauranger amerikanskt importerat kött, fisk, vin och glass.
Kontrasten mot de statliga restaurangerna, där det sällan finns någon mat alls, är slående.
En middag på någon av de exklusiva restaurangerna kostar mellan tio och tjugo dollar.
Sedan privatföretagen åter tilläts har de sociala klyftorna blivit allt mer synliga.
I de nya delikatessbutikerna säljs sylt för tio dollar burken, olivolja för femton, vin för 35, pasta för tre och en halv dollar och parmesan för 45 dollar kilot.
Många av dem som lyckats bygga de mest lönsamma företagen har fått in utländskt kapital. Andra har återvänt till Kuba efter år i Spanien eller Mexiko för att ta vara på de nya affärsmöjligheterna, samtidigt som de behållit sina bankkonton i utlandet.
Den nya företagsamheten har både vinnare och förlorare.
– Utan mipymes skulle det inte finnas någon mat i Kuba. Men samtidigt håller en ny handelsbourgeoisi på att växa fram, och förr eller senare kommer den att sätta sina egna intressen främst, säger den marxistiske historikern Alexander Hall Lujardo.
I Havannas utkant leder en grusväg fram till en stor egendom vid en sjö.
Under palmerna välkomnar servitriser gästerna till en exklusiv restaurang och bar. En middag kostar omkring 50 dollar. En natt i en bungalow med egen pool går på 450 dollar och inkluderar kajakpaddling, ridning och massage.
Anläggningen heter El Patrón och startades av entreprenören Roberto Carlos Chamizo González.
Men den imponerar inte på alla.
– Det där stället är oanständigt, säger flera bönder jag träffar.
En av Fidel Castros sonsöner hör till stamgästerna. Sandro Castro, som själv lagt upp bilder därifrån på sociala medier, är också mipymero. Redan 2019 öppnade han Efe Bar i Vedado.
Bland gästerna finns också Dioniso Arranz, en välkänd entreprenör inom Havannas lyxsektor och son till en tidigare högt uppsatt tjänsteman på utrikeshandelsministeriet.
Chamizo själv publicerar regelbundet bilder på Instagram från privatjet, lyxrestauranger, Dubai och semestrar i Italien. Han sägs stå regimen nära och har dessutom öppnat den privata restaurangen Mia Culpa inne på det Gaesa-ägda hotellet Iberostar Packard.
Även andra personer med starka band till makten har etablerat privata företag.
Bland dem finns Ángel David Fernández del Valle, sonson till general Sergio del Valle Jiménez, en av Fidel Castros närmaste militära medarbetare.
Hans företag Sil 26 distribuerar varor från Supermercado 23, en nätbutik registrerad i Florida där produkterna köps in i USA och skeppas till Kuba – för dem som har råd.
Ett annat distributionsföretag, Gaïa, leds av Lisa Titolo Castro, ett av Raúl Castros barnbarn.
Den ekonomiska liberaliseringen har däremot inte följts av någon motsvarande politisk öppning. Kritik mot kommunistpartiets vägval tolereras fortfarande inte.
Återkommande gripanden och övervakning skapar ett klimat av rädsla. Inte ens den gryende vänsteroppositionen har skonats.
Vi saknar fortfarande föreningsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet.
Som alternativ till mipymesystemet förespråkar Alexander Hall Lujardo en modell byggd på kooperativ, som han menar är förenlig med en socialistisk vision.
Men även han har förbjudits att lämna landet.
För att få resa krävde den kubanska säkerhetstjänsten att han skulle spela in ett uttalande där han belastade sig själv – ett slags erkännande som senare skulle kunna användas mot honom – och offentligt lova att aldrig mer samarbeta med medier.
Han vägrade.
– Är det verkligen lättare att sätta sig ned och förhandla med revolutionens historiska fiende kapitalismen, än med sina egna medborgare?
Raymar Aguado tillhör en yngre generation vänsterkritiker.
Han är marxist och antiimperialist, utbildad vid kubanska universitet, men samtidigt en skarp kritiker av regimen och vill se slutet på Castroeran.
Som produktiv skribent publicerar han sina texter under ständig övervakning.
– De flesta företagare här vill bli rika. Den ekonomiska öppningen har inte åtföljts av någon politik som stärker fackföreningarnas roll i produktionen eller deltagande från landets gräsrotsrörelser.
Sedan tillägger han:
– Vi saknar fortfarande föreningsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet.
Nu präglas vardagen av osäkerhet.
På ett kafé i Centro Habana sitter två vänner och diskuterar om de ska stanna kvar på ön eller inte.
– Vad ska det bli av det här landet? frågar den ene.
Den andre rycker på axlarna.
– Jag vet inte vart vi är på väg, bror. Men jag tror att de där uppe kommer hitta ett sätt att gynna sig själva.
Kubanerna har länge väntat på rätten att bedriva privat näringsverksamhet.
Men precis som i många andra länder som gått från en statskontrollerad ekonomi till en marknadsekonomi börjar Kuba nu visa de första tecknen på något annat: en inhemsk oligarki håller på att växa fram, med rötter i den nuvarande makteliten.
Samma frågor återkommer i samtal över hela landet. Vad händer i morgon? Kommer det en social explosion? Blir det en amerikansk intervention?
Många undrar om de ekonomiska reformerna verkligen kommer att genomföras eller om den gamla byråkratin kommer att sätta käppar i hjulet. Andra frågar sig om förändringarna inte borde ha genomförts redan för trettio år sedan.
Och många oroar sig för om det samhällssystem som byggt på fri sjukvård och fri utbildning kan överleva. Eller om detta är slutet för den kubanska revolutionen.
Texten är först publicerad i Le Monde diplomatique. Översättning av Leonidas Aretakis.
