Kultur 14 augusti, 2026

Tjejkultur i sin finaste form

Med fjärilsbomber och glitterkaskad visar Zara Larsson att kvinnokultur är det vi behöver. Anna Mosten var på stjärnans framträdande på Way out west.

Det är svårt att tro att någon i Göteborg missade Zara Larssons framträdande på Way out west i helgen. Och publiken kom väl förberedd. Köerna ringlade till sminkföretaget Kicks festivalbås, där besökare erbjöds att få glitterstenar fastklistrade i ansiktet för att likna den sminkning Zara ofta ses med på scen. Glitterkjolarna har åkt fram och cowboyhattarna är på. Bandet som uppträtt innan kliver ned från scenen mitt emot och när Zara väl gör entré är det som att hela Göteborg jublar. Popprinsessan är äntligen hemma.

Showen sprakar av glitter. Är jag i Barbies drömhus? Rosa, rosa, rosa – överallt! I muskorta uppknäppta jeansshorts, en crop top i paljettyg och blå stilettklackar visar Zara upp en imponerande dansrutin fylld med rumpskakningar som får mig att känna mig stelare än någons pappa på Tiktok. Jag måste börja gå till gymmet.

Zara var ju helgens höjdpunkt – trots att två dagar återstår.

En ensam man står och Facetimar konserten med sin dotter. Någonstans mitt i uppmanar Zara från scenen en tjej att komma upp och göra henne sällskap och dansa till ”Lush life”. Tjejens ring fastnar i Zaras långa löshår och publiken exploderar.

Tjejkultur i sin finaste form.

När Zara tar ton och sjunger sin allra första singel ”Uncover” från 2013 ryser jag i hela kroppen. Hon behöver inget mer än ett piano och en mikrofon – hela publikhavet sjunger med.

Feels like paradise.

Kanske allra mest för mig.

För jag tänker inte bara på popstjärnan Zara Larsson, utan också på min gamla klasskompis.

När jag gick i högstadiet hade alla tjejer gummistövlar från märket Hunter och ljusblå skinny jeans från Gina Tricot. Det var året Carly Rae Jepsens plåga till hit ”Call me maybe” dunkades i varenda Ipod och 9gag, William Spetz och Chat Roulette var höjden av underhållning. Jag gick på en musikskola där väggarna var målade i alla regnbågens mest huvudvärksframkallande färger och en stor gul trappa skilde alla småglin i mellanstadiet från oss äldre i högstadiet.

En dag satt jag på en bänk i korridoren med mina Hunters. Bredvid mig satte sig en ny tjej med likadana gummistövlar. Det hade snackats mycket om henne och jag förstod inte riktigt varför. Tydligen hade hon vunnit Talang, eller något, när hon var yngre.

”Jävla skrytmåns” tänkte jag.

Hon hette Zara Larsson.

I nian hade vi en klassresa till äventyrshuset Bodaborg. Vi skulle ta oss igenom hinderbanor i ett försök att förbättra stämningen i klassen. På kvällen skulle vi sova i gamla militärtält och grilla framför en brasa. Plötsligt upptäcker någon att Zara är borta.

”Var är hon?” undrade folk.

I studion, visade det sig.

Hon hade då signat för skivbolaget Ten och inte långt därefter släppte hon sin första singel, ”Uncover”. Resten är historia.

Det var svårt för mig som tonåring att förhålla mig till min tidigare klasskamrat och hennes enorma talang. Det var ju också min dröm att få göra musik.

Mycket har hänt sedan dess.

Ingen svensk kan ha missat Zara Larssons framgångar det här året. Midnight sun blev albumet som äntligen satte en svensk popstjärna på den internationella stjärnhimlen. Som svensk känner man sig lite extra stolt att se henne uppträda på amerikanska Grammy awards. Vår Zara! Vi var ju trots allt där från början.

Att stå i publikhavet på Way out west och blicka upp på min gamla klasskompis, numera superstjärna, kändes både underligt och helande på samma gång. Våra liv tog olika riktningar efter att vi båda bytte skola. Där står och och här står jag. För första gången känns det som att det ena inte behöver betyda det andra.

Jag sjunger med så högt att min såriga förkylda hals bär med och dansar med mina vänner.

Fan vad grym hon är.