Richard Jomshof kallar sig stolt islamofob en månad före valet, medan högern oavbrutet gapar om extremism inom Vänsterpartiet. Det visar att man har lärt sig att acceptera rasismen, så länge den riktas mot rätt grupp.
Richard Jomshof inleder sin nya bok Kafir med att ”tacka Jimmie Åkesson för möjligheten att ge ut denna bok samt alla islamofober för er kamp mot den pågående islamiseringen.”
Där är vi nu. Islamofob har blivit en politisk identitet att stoltsera med.
Jag föreställer mig hur det låtit inom högern om Ida Gabrielsson gett ut en bok som inledningsvis tackade ”alla antisemiter” för deras kamp. Det är naturligtvis otänkbart. Vilket gör den borgerliga upprördheten över lokala V-företrädares förvisso rekordklantiga brevskrivande till palestinska fångar så genomskinlig.
Här kommer ren rasism från högsta ort. Den är dessutom helt avsiktlig. Vad sägs om att börja där när ni ska ta brösttoner mot extremism, Ebba Busch, Simona Mohamsson och Ulf Kristersson.
Men nu handlar det om muslimer. Och dem har vår tids borgerlighet lärt sig att rycka på axlarna åt. Därför är sverigedemokratiska ministrar, som Håkan Boström skriver i Göteborgs-Posten, ”det enda rimliga” (13 mars) – då Sverigedemokraterna blott varit ”inriktade på att ta itu med konkreta samhällsproblem.” Boström har också länge argumenterat för att partiet avradikaliserats av sitt intåg i den institutionella värmen.
Sverigedemokraterna ser islam inte bara som en religion. När det passar dem är det också en etnicitet.
Men Sverigedemokraterna har inte alls växt upp. Det är den övriga borgerligheten som har anpassat sig. Så pass att Jomshof är trygg med att stolt kalla sig islamofob en månad före valet.
Hans försvar är självskrivet. Han kommer att påstå att han kritiserar en religion och inte människor. Men hans kritik mot ”islam” handlar inte om Koranen eller tron på Gud. Den går ut på att framställa människor från muslimska länder som ett hot mot den kristna civilisationen, oavsett om de någonsin satt sin fot i en moské.
Enligt den nationella Som-undersökningen 2019 identifierade sig 200 000 svenskar som muslimer. Av dem hade 90 000 deltagit i en muslimsk gudstjänst eller religiöst möte under det senaste året. Samtidigt uppskattades antalet svenskar med muslimsk bakgrund till 700 000–800 000. De allra flesta med muslimsk bakgrund är alltså redan sekulära.
Att då, som Jomshof i Kafir, skylla ”importerad gängkriminalitet och organiserad brottslighet” på islamiseringen framstår som absurt – som om Jordgubben och Räven drevs av en helig mission och inte gammal hederlig kåthet på pengar och makt. Tills man kommer ihåg att Sverigedemokraterna inte bara ser islam som en religion. När det passar dem är det också en etnicitet.
När Dagens Nyheter frågar om Jomshofs budskap till de muslimer i Sverige som lever fredligt och inte omfattas av terror, hederskultur eller den ”smygande islamisering” han just räknat upp svarar han: ”De kan ju sluta vara muslimer för det första.”
Förutom den uppenbara rasismen i att dra alla muslimer över en kam, visar det här också hur bekvämt suddig gränsen mellan religion och etnicitet är i den sverigedemokratiska retoriken. Den sekulära iraniern, den bosniska ateisten och den troende somaliern blir alla delar av samma ”islamisering”. När Jomshof behöver försvara sig mot anklagelser om rasism är islam en religion. Men när han beskriver hotet mot Europa klumpar han ihop alla med muslimsk bakgrund till ett enda väsen.
Det är också därför Jimmie Åkesson i Sveriges Radios utfrågning säger att Sverige borde lägga ”exakt noll kronor” på integration.
Människor som är som vi går nämligen att integrera. Människor som är väsensskilda från oss gör det inte. Jimmie Åkessons parti har alltså inte alls lärt sig att ta ansvar, eller blivit ”socialkonservativa”. De är samma gamla etnonationalister som på 90-talet.
