Någon har nätstrumpor, en annan bar överkropp. Mitt under den hypersexuella låten ”Suck” får jag min mens. ”Babe, eat my clit, you’ll love it. Give it a spit. I insist.” Cobrah sjunger upp och ner på en stol i en hudfärgad korsett, basen pulserar skoningslöst. Framför mig hånglar ett äldre lesbiskt par. Jag tänker att det här är vad som gör en festival, människor som förändrar hur ett rum känns. Bögarna syns inte till just i dag, men alla andra.

Här, på Way out west, finns något för alla. En mångfald som festivalen ofta hyllas för, åtminstone under en dag. Men efter det är den kvoterade queerdagen över. 

The Hives, The Cure, Gorillaz, Lorde, Moby, Lily Allen, The XX, Nick Cave and the Bad Seeds, Veronica Maggio. Nu återstår två dagar av musikaliska matrester.  Jag hade lika gärna kunnat vakna ur en tjugo år lång koma. 

Men sluta gnäll då, Ebba.

Artisterna är toppklass. Men jag kan inte skaka av mig känslan av att något saknas. Att festivalen blivit en plats för dem som redan känner sig hemma där. Och de som har råd att betala. 

Kändisarna och de dödliga. Vipen och resten. Över 10 000 kronor kostar en vipbiljett på andrahandsmarknaden. Samtidigt står någon bredvid och har sparat i månader för att komma hit.

Jag ligger som en klubbad säl i gräset utanför Lykke Lis spelning. Nynnar till ”a little bit, a little bit, a little bit in love with you” och tittar upp mot stjärnorna. En dos av tequila och vemod tar över kroppen. Gräset är blött, jag har druckit bort min förmåga att stå på benen i publikhavet. Då hör jag min vän prata med sig själv, jag fyllemessar med en flirt.

Det är dags att gå hem. 

För där, någonstans mellan fyllan och Lykke Lis röst, finns den festival som jag alltid har älskat. Det melankoliska, trötta, och i stunden mänskliga. 

Dagen efter sitter jag på en bänk med Nooshi Dadgostar. Passar på att intervjua henne för Flamman. ”Jag är ju lite bakis, därför är mina frågor så himla dåliga”, säger jag.

”Jag förstår”, svarar hon tonlöst. 

Jag har surrat fast mikrofonen på min ljusblå hårborste och några intrasslade hårstrån hamnar i hennes mun. Jag skakar. Bakfyllan pulserar medan jag ser ett par solbrända influerare strutta fram på kitten heels och glansiga läppar. 

”Vad är ditt bästa bakfylletips?” hör jag mig själv säga till en partiledare mitt under en valrörelse präglad av skandaler och försök till regeringsbildning. Mina ögonpåsar ligger som svullna blåmärken under ögonen. 

Kanske söker jag medlidande, att jag är den sista blödande partytjejen på den välpolerade festivalen. 

Under naglarna sitter efterfesten kvar. Grus, aska, öl som torkat fast och något väldigt svart. Det skrikrosa nagellacket har börjat flagna längst ut på fingertopparna. Jag pillar bort en bit med tänderna utanför Oral B-tältet. 

Caia, YSL, Kicks och Calvin Klein. Skönhetsmogulerna har brett ut sig på sponsområdet. Oatly och låtsasköttet från snabbmatskedjorna som tidigare ville haka på en mer vänsterradikal trend hos unga har fått kalla fötter. Nu är det dags för en annan sorts folkbildning: hur man får till en blank yta. 

Och kanske är det därför festivalen känns så vit. Inte bara i hudfärg, utan även i sin iver att ge den en piffad backdrop för annonsörerna. En idé om vad som är attraktivt och norm. 

Samtidigt som Bad Bunny och Karol G tillhör världens mest spelade artister känns Way out west märkbart försiktig. Världen har blivit större, men Way out west känns mindre. 

Så jag gör det man inte får göra. Utanför området ger jag mitt festivalband till en ung kille innan Gorillaz spelar. ”Du behöver inte betala för den”, säger jag.

”Kulturen ska vara gratis. Det finns läsk i vipen”.