Längst ut i Stockholms skärgård ligger ön som varit den seglande samhällselitens oas i över 100 år. Flammans reporter går i land för att spana på superyachter och röda byxor.
– Du körde helt vårdslöst! Du kunde ha kört på mig.
– Det ger dig ingen rätt att slå på min bil! INGEN! Fattar du?
Det är dryga fem minuter tills Cinderella-färjan avgår. Vi hinner, men knappt. Att börja morgonen med att fastna i trafikstockning bakom en spårvagn, och från baksätet få se ens Uber-förare hamna i ursinnigt bråk med en Voi-åkare över vem som varit störst idiot, gör det inte svårt att redan romantisera båtlivet som lite överlägset. Folk ska nog fan inte ha fordon på land. De klarar det uppenbarligen inte.
Min flickvän, betydligt mer bekväm i (eller åtminstone bekant med) både segel- och överklassmiljöer, har följt med som skärgårdsguide. Hon har övertygat mig om att en färgglad North Face- eller Helly Hansen-jacka räcker fullgott för att smälta in.
Visst känns det snabbt så när vi sätter oss på hårda plaststolar i färjans för, och låter snabbkaffe gifta sig med motorbrum och saltbris. Det här är nog bara friluftsliv, med viss guldkant och silversked. Jag kan ha blivit lite avskräckt av att sandhamn.com, som tillhör öns seglarhotell, rekommenderade mig att ta helikoptern om jag kände för att anlända ”ikoniskt och stilfullt”.
Väl framme äter vi varsin skagenwrap på strandpromenaden, och hör förbipasserande föräldrar fråga sina barn på både norska och spanska om de behöver gå på toa. Varken bilar eller gator finns här – på land gäller cykel, fyrhjuling, eller flakmoppe. Upp till 300 000 turister kan komma och gå på ett år, medan de bofasta inte är fler än 200 personer.
Huvudön, Sandön, är bara drygt 2,2 kvadratkilometer stor. En av dess stränder heter ”Fläskberget”, av oklara skäl. Precis som i öns Tempo-butik måste gräddglasshyllan samsas på liten yta, med fiskdisken, barnmatsburkarna och lantchipsen, och jag börjar känna att det kanske ändå finns något folkligt i att Nooshi Dadgostar lade upp en selfie i solbrillor härifrån bara dagar innan jag själv åkte ut. Som i att vejpa på Riksdagens balkong.
På vattnet spelar det ingen större roll vilket kön man har.
”Ta några fler andetag här i sensommaren”, skrev hon. ”För att njuta av solen, ta ett glas kallt och snacka några kvällar till.” Kanske var det just hennes inlägg som lockade ut gubben som spatserade förbi med stora hörlurar och en ”Kurdistan for life”-tröja.
”Det är vattenbrist på Sandhamn”, informerar flera skyltar precis vid vattenkanten. Kanske är det därför alla bara dricker bubbel här. Samma skyltar berättar om KSSS samarbete med den svenska vattenreningsinnovatören Bluewater, vars ”Super Osmosis”-filter gör att hamngästerna kan fylla på tanken direkt från Östersjön.
Renhållningskampanjen ”I skärgården hjälps vi åt – tack för att du pantar!” sponsras av Coca-Cola, i ett kretslopp lika naturligt som vattnets. På de ljusrosa kuddarna inne på det lojt tomma regattakontoret står det ”Champagne Pommery”, men kylen mittemot är retroröd med ”Have a Coke” på.
Utöver Moët och skagen kan man också avnjuta döden här. Självklart hålls turer i Viveca Stens fotspår, deckarförfattaren vars Morden i Sandhamn-serie blivit tolv säsonger tv.
Just denna vecka känns mordundret som lite väl morbid underhållning, när kroppen knappt hunnit kallna i det verkliga mord som ägt rum några dagar tidigare på Sollenkroka, en ö längre norrut i ytterskärgården. Den misstänkte pojkvännen, som paddlat iväg i sin döda flickväns kajak, pratar i förhör om ett bråk som ska ha handlat om ifall han skulle vara kvar på ön eller åka hem. Men nog om mörkret: solen skiner, och havet glittrar.
– I grunden är jag en ödmjuk person, men brukar säga att så fort KSSS kommer på tal blir jag väldigt skrytsam.
19 samlade OS-medaljer i segling får man skryta om. Patrik Salén, ordförande för KSSS – Kungliga svenska segel sällskapet, som praktiskt taget äger halva Sandhamn – tycker att han förvaltar en ”ungdomlig och sportig” organisation. Detta trots att den inte bara är Sveriges äldsta seglingsklubb med snart 200 år på nacken, utan en av Sveriges äldsta idrottsföreningar, punkt.
– Men vi håller också sommarläger för sjuåringar. Det här är också första regattan där vi har en ungdomsklass, under 30. Magnus Adlercreutz påminner oss varje morgon om de underbara kulturskatterna alla de här människorna underhåller, och varje skepparmöte om hur vi ska föra över kunskapen i nästa generation, säger en stolt Patrik Salén.
Vi är här för Sandhamnsregattan, en båthögtid KSSS anordnat sedan 1897. ”Regatta” är en slags kappsegling, men ”kapp” läses här på ungefär samma sätt som vissa veteranbils-evenemang kallas ”rally”.
Segelyachterna här är slanka släktklenoder i polerat trä med perfekt putsade kromaccenter, och somliga är 100 år gamla. Vissa team fixar och donar med sina båtar i hamn; vissa sitter välstruket uppklädda i mörkblått och kritvitt, och äter familjemiddag med dukat bord. Efternamnen går i stil med ”Adlercreutz”, ofta med flera generationer närvarande.
Till sjöss är det konkurrens, så klart. Men det blir vänskap igen, så fort man kliver av båten och äter regattamiddag ihop.
Patrik Salén har svårt att svara på vad han gör när han inte seglar:
– Oj. Det är en hobby, men också hela mitt liv. På jobbet har jag investerat i onoterade entreprenöriella bolag i 25 år. Private equity. Men det är ju mitt arbete.
Sina första åtta arbetsår tillbringade han dock på ett rederi i Stockholm – dock inte på familjen Saléns börsnoterade jätterederi, som ”tragiskt nog” gick i konkurs 1984. Farfar hade gått bort redan 1969, berättar Patrik, ”som tur var”. Man fick diversifiera, till sådant som privatflyg mellan skatteparadisen Jersey och Guernsey.
Lågkonjunkturen i kölvattnet av 1970-talets globala oljekris, som USA:s pågående kappsegling i Hormuzsundet påmint världen om, var den största anledningen till att bolaget gick på grund – samt det Patrik Salén beskriver som ”spännande incitament” i den svenska statens ekonomiska planering.
– Man ville verkligen behålla många jobb på de stora varven, och på så vis ”få rabatt” på att beställa massa nya fartyg. Men i och med att man gjorde det just under oljekrisen slutade det inte så bra.
KSSS tog själva till en del spännande metoder för att klara ekonomin på 70-talet, vilket ledde till den kanske näst mest kända kriminalhistorien kopplad till ön efter Viveca Stens mord: Sandhamnsligan. Fleming Broman, dåvarande ägare till seglarhotellet och restaurangen i Sandhamn, greps 1975 tillsammans med sina kumpaner för att ha använt KSSS lokaler ute på ön till att både koka och distribuera kilovis med amfetamin till Stockholm. Himlen har aldrig varit skyldigare blå.
– Den där båten vill jag ha. Hur mycket kostar den?
– 300 mille typ.
– Oh my god. Jag trodde det bara var typ en miljon.
De två tonårstjejerna jag tjuvlyssnar på, på väg tillbaks till Sandön från Lökholmen med den öppna plastfärjan ”M/S Häftig” (även kallad ”Baljan”), diskuterar samma båt jag och min flickvän också lagt märke till. Den är svår att missa.
Volpe, som lyxkolossen heter, är grafitgrå, byggd i Italien och har fyra våningar. Strax över 40 meters längd är precis över strecket för vad som räknas som en ”superyacht”, snarare än en simpel yacht. Segelbåtarna i trä, som inte precis är små själva, ser ut som tilltugg i jämförelse.
När båten tidigare i sommar kryssade längs halva Norges kust försökte flera lokaltidningar lista ut vilken förmögen amerikan som ägde den, utan större framgång.
– Princess var fin, den kostade ju bara typ 20 000. Varför kostar den där flera miljoner?
– Va? Jaha, nej, inte själva båten. Det kostade 20 000 att bara ha den i hamnen.
– Aha. Wow.
Jag frågar senare Patrik Salén, lite fiskande, om han sett Volpe. Ja, visst, en ”imponerande pjäs”. Vet han det som fem lokale aviser inte lyckades lista ut? Självfallet.
– Det är familjen DeVos, från Amerika. Jag hälsade på frun.
Betsy, alltså?
– Ja. Det finns en här, Kristoffer Melinder, som deltar med två båtar. Familjen DeVos är goda vänner med honom.
Betsy DeVos är dollarmiljardär, Donald Trumps tidigare utbildningsminister, och syster till legosoldatsentreprenören Erik Prince – mannen bakom den ökända firman Blackwater.
Relationen som lett en av USA:s 100 rikaste familjer till Stockholms skärgård syns bland annat i deras investeringar i det svenska private equity-bolaget Nordic Capital, där riskkapitalisten Melinder är ”managing partner”.
Kristoffer Melinder är ingen liten spelare med svenska mått. Han beskrevs tidigare i år som ”M:s välgörare” av Expressen, i samband med skandalen kring ökade bidrag till den M-kopplade friskolestiftelsen Teach for Sweden. På tre år har han gett över 600 000 kronor till Moderaterna, vilket gör honom till en av partiets tyngsta donatorer.
Men det finns alltid en större fisk. Med en större båt.
– Den är som ett hus. Hur mycket kostar ett hus ens?
Tjej nummer två svarar inte högt, utan börjar direkt tumma på sin telefon för att fråga AI.
– Tre, fyra miljoner kronor. Om du i stället vill bygga ett nytt kan det vara… tio gånger så mycket. Sex miljoner i storstockholm. It’s expensive.
Bonk. I hamn igen. Tack, Baljan.
– Åh, vi är framme! Det gick ju jättesnabbt. Kul.
– Tyckte du det var kul?
– Kanske inte kul. Eller, det är najs att man kan hoppa av, liksom mitt i. Och sedan bara hoppa på igen.
Strandbarens DJ spelar modernt upphousade versioner av musiken från tidigt 80-tal som kallas just ”yacht rock” – lyxigt, segt dunk i Lionel Richie-tempo, perfekt för bekymmersfria dagar. Någon sätter ned en Louis Vuitton-liknande väska i knallblå galon, och hälsar på en vän i Sail Racing-väst med ett glatt ryggdunk.
Albin, min gode vän från Öckerö som lärt mig allt om hur konstiga folk blir av att bo på öar, ringer mig och jag måste flytta mig från musiken. Vi kör ombytta roller i dag: han ska, som lokalreporter på Torslandatidningen, få intervjua infrastrukturminister Andreas Carlsson. Själv är jag i miljardärernas mord-Smögen, och spanar efter gubbar i röda shorts.
Jag hittar i stället 56-åriga Amelie Silfverstolpe i röd jacka, som tävlar i ett lag tillsammans med åtta andra tjejer. Till vardags jobbar hon med hållbarhetsfrågor på Axfoundation.
– Vi exkluderar inte manlig besättning, men det blev så av en slump. Våra döttrar åkte också med, och nästa år kanske sönerna också vill. Vissa av oss är helt nya, vissa har seglat sedan de var barn.
Jag frågar om seglingskulturen känns gubbig. En fördom hon känner igen, men inte riktigt håller med om. Hon nämner She-Captain, en kvinnoseparatistisk seglingsklubb som jobbar för jämställdhet på sjön, där man kan ”värva gastar, eller förbli gast om man inte har en egen båt”.
– Vi har blivit otroligt väl mottagna som team överlag, folk är väldigt generösa med hjälp och goda råd. På vattnet spelar det ingen större roll vilket kön man har. Det vi alla har gemensamt är nog att vi älskar naturupplevelsen, att få möta och använda naturens krafter, säger hon.
– Men det jag märkt när vi seglat Gotland Runt med ”tjejbesättning” är att vi blivit en förebild för unga tjejer. Som kommer fram superglada, och känner att vi visar att man kan ge sig ut på svår kryssning utan killar ombord. Att de också skulle kunna äga och sköta en båt.
Segling måste inte heller vara en dyr sport, påpekar Amelie, om man köper ”en liten plastbåt” – i stället för att återförenas med den anrika familjekryssaren Mallanova från 1957.
– Hon var borta ur familjen i 20 år, innan vi var ett gäng kusiner som upptäckte båten till salu igen, och köpte tillbaka den, berättar Amelie.
På en gammal båt märks det extra tydligt att segling är en lagsport, och ett konstant samarbete där alla måste hjälpas åt.
Totalt delägs nu båten av fyra personer förutom henne, som delar vårdnaden några veckor per sommar. Att hålla den i vackert skick tar några hundra timmars arbete om året.
– Men det är ”trivselsamvaro”, precis som att gå ut och bowla eller ta en promenad. Vi ses kring båten, skrapar, lackar och lyssnar på radio. Pratar om vad som hänt sedan sist.
På en gammal båt märks det extra tydligt att segling är en lagsport, och ett konstant samarbete där alla måste hjälpas åt. Allt är manuellt, tungt, och måste dras i för hand, utan bekväma elknappar i sittbrunnen. I år seglar släkten Silverstolpe Sandhamnsregattan som på pappas tid, fasters tid, och farfars tid.
Vissa släkter tävlar också internt, även de vars efternamn klingar allra längst. På plats i Sandhamn finns inte mindre än två Wallenberg-besättningar. Döttrarna Lovisa och Alice Wallenberg hittas ombord på Regina, från 1939. Fredrik Wallenberg är här med Refanut, årgång 1955.
Jag frågar Amelie Silfverstolpe hur bekant hon är med släkten:
– Alla som har träbåtar är hyggliga med varann, skrattar hon, lite avfärdande.
Vad betyder det efternamnet i den här världen?
– En familj som varit väldigt duktiga på och intresserade av segling i många generationer. De tar väl hand om sina båtar, gjort mycket för sporten. Och säkert sponsrat det här genom flera av sina företag.
På en skylt som listar Sandhamns och KSSS sponsorer hittar jag mycket riktigt Investor. Patrik, från den rivaliserande klanen Salén, väver samman de två familjernas historia för mig:
– Det här går också egentligen tillbaka till min farfar. Han blev god vän med den gamle Jacob Wallenberg, genom seglingsintresset, men det blev snabbt också en väldigt stark affärsrelation.
SEB har alltid varit familjens stora bank, förklarar Patrik, inte minst på farfars tid. Och ”det där har ju spillt över”. Jacob Wallenberg har, precis som Patrik Salén är i dag, varit ordförande för KSSS. Han är fortfarande högst involverad när segelklubben satsar olympiskt.
– Vi seglar mot varandra i klassen ”drake”, vilket Jacob gjort i 25 år, och jag och min bror i 20. Till sjöss är det konkurrens, så klart. Men det blir vänskap igen, så fort man kliver av båten och äter regattamiddag ihop.
