När en ny bekantskap frågade mig om jag ville följa med på ”en hedonistisk fest i en bunker på en ö” svarade jag omedelbart ja. Vi hade träffats några gånger, jag är en rätt gränslös och nyfiken person – så varför inte?
Temat för den hedonistiska tillställningen var Berlin, och genom noggrann exeges av inbjudan hade jag fattat att viss porrighet, eventuellt piskor, förväntades av deltagarna. Eftersom jag är mån om att smälta in – klassresenär som jag är – hade jag rustat mig med nätstrumpor, nio centimeter höga klackar och en högt skuren svart body.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Väl på plats insåg jag att min klädsel i jämförelse med övriga gästers var väl pryd. Om jag säger att en kvinna var iklädd sina piercingar samt skyhöga klackar fattar ni nivån. Alltså klädde jag av mig, och tillbringade större delen av den hedonistiska tillställningen iklädd trosor och behå (jag är ju, som sagt, mån om att smälta in).
Jag har ibland undrat vad folk som slutar jobba i medelåldern egentligen pysslar med – här fick jag några svar.
Efter den inledande kakaoritualen, bestående av en varm dryck på rå kakao som stimulerar dopamin och serotonin, spreds ett lugn i min kropp. En kärleksmeditation följde och jag höll länge om en yppig rödhårig skönhet (jag vet att jag borde koncentrerat mig på att känna kärlek, men jag tänkte mest på hennes bröst). Isbad erbjöds, och en tysk, ytterst vältränad ung man höll i en breath work session, alltså frigörande andning, som aldrig ville ta slut, närmare två timmar. De cirka 70 halvnakna människorna som frigjorde inre spänningar genom högljutt stönande orsakade mig lättare ångest, men inget som inte mer kakao kunde lösa.
Uppmjukad av ceremoniella sötsaker och frigörande övningar släppte min instinktiva motvilja mot att mingla och samtalen med övriga gäster flöt finfint. Påfallande många visade sig vara ekonomiskt oberoende och hade ”gått i tidig pension”, företagsledare och Handelskillar, styrelseproffs och lyxfruar. Jag har ibland undrat vad folk som slutar jobba i medelåldern egentligen pysslar med – här fick jag några svar. De pysslar med sin inre utveckling och jagar kickar.
”Begäret begär begäret” som Zygmunt Bauman skriver i Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen. Begäret begär inte tillfredsställelse, utan begär – och en tillvaro där alla begär är tillfredsställda, där allt materiellt man drömt om redan är erövrat, blir en mardröm. De snuskigt rika riktar sitt begär mot annat än prylar: upplevelser, ju extremare desto bättre, av sex, droger, personlig utveckling.
En välbyggd man i 50-årsåldern, med snaggat vitblont hår, iklädd minimala läderkalsonger och svarta vingar på axlarna berättade att han just sålt sitt företag och nu hade pengar nog att göra vad fan han ville resten av livet.
Problemet var bara att han inte tycktes veta vad han ville göra resten av livet. Tomheten jag anade i hans blick gav dock vika då MDMA distribuerades i små plastglas. De stod uppdukade på en buffé, tillsammans med sallader, ostar och oliver och jag var på väg att svepa ett glas till hummusen jag plockat på mig. Jag stoppades av en mild man som meddelade att den orange drycken som jag trodde var morots- och ingefärsshots skulle intas gemensamt, under ceremoniella former, med eller utan LSD, allt efter tycke och smak.
En dj, influgen från Berlin, äntrade scenen och den glada flocken rörde sig som en kropp i den underjordiska byggnaden med spegelväggar och poledancingstänger strategiskt placerade i rummet fram till gryningen. Där och då älskade alla varandra, och det var vackert så.
På flyget hem till min prekära tillvaro som kulturarbetare tänkte jag att hjärtats längtan är densamma, oavsett inkomst: vi vill höra till och vi vill ha mening. Trots min bristfälliga ekonomi kände jag mig rik just då, på mening och syfte, sådant som inte kan köpas för pengar.
