”Med kompromisslös humanism, konstnärlig integritet och politiskt mod har tonsättaren, musikern, konstnären och aktivisten Dror Feiler konsekvent bekämpat krig, fascism, rasism och förtryck”, skriver juryn.

Hur känner du dig?

– Omtumlad och hedrad. Särskilt med tanke på det fina sällskapet jag får ingå i. Jag är vänster och kommer från en kommunistisk familj i Israel som var kritiska till det stelnade socialistiska systemet i Sovjetunionen. Jag önskar att mina föräldrar hade fått uppleva den här dagen, de hade varit stolta och glada.

– Min mamma, som blev 95, sade alltid att hennes kamp visserligen inte hade förändrat så mycket i världen, men att världen i alla fall inte hade förändrat henne. Jag har inte heller lyckats, men jag kämpar vidare.

Dror Feiler föddes 1951 i Tel Aviv och växte delvis upp på kibbutzen Yad Hanna. Han gjorde värnplikt som fallskärmsjägare i den israeliska armén, men vägrade senare att tjänstgöra i de ockuperade palestinska områdena. Sedan 1973 har han bott i Sverige.

Som saxofonist och tonsättare har Feiler gjort sig känd för högljudd och kompromisslös avantgardemusik. Hans verk har framförts av bland andra Ensemble Modern, Klangforum Wien, BBC Scottish Symphony Orchestra och Stavanger symfoniorkester.

Men det är i mötet mellan konsten och politiken som han har blivit mest omtalad utanför musikvärlden.

År 2004 skapade han och hustrun Gunilla Sköld-Feiler installationen ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska museet. Verket bestod bland annat av en liten båt som flöt i en bassäng med blodrött vatten och bar ett porträtt av Hanadi Jaradat, som året före hade dödat 21 människor och sig själv i ett attentat i Haifa.

Israels dåvarande ambassadör Zvi Mazel uppfattade verket som ett försvar av självmordsbombaren. Under vernissagen drog han ur strömmen och kastade en strålkastare i bassängen. Händelsen utvecklades till en diplomatisk konflikt och en internationell diskussion om konstnärlig frihet.

Vad tänker du om verket i dag?

– Verket håller stenhårt än. Det visar att den som inte har något att leva för alltid hittar något att dö för. När man tränger in något i ett hörn vet man inte hur den personen kommer att göra.

– Men jag vet att det är en känslig fråga. Att förklara något är inte detsamma som att ursäkta eller rättfärdiga det. Genom att vandalisera verket visade den israeliske ambassadören, paradoxalt nog, varför yttrandefriheten och den konstnärliga friheten måste värnas – även när det som uttrycks uppfattas som obekvämt eller provocerande. I dag ser vi hur högerkrafter växer sig starkare, hur hoten mot konstens frihet tilltar och hur även åsikter som ryms inom lagens gränser försöker tystas. Därför är försvaret av dessa friheter viktigare än någonsin.

Feiler har också varit en av de drivande personerna bakom Ship to Gaza. År 2010 deltog han i den internationella flottilj som försökte bryta Israels blockad av Gazaremsan. Han skadades när israelisk militär bordade fartygen och belades därefter med ett tioårigt inreseförbud till Israel.

Under de senaste årens protester mot Israels krig i Gaza har Feiler fortsatt att vara en framträdande röst, bland annat med flera debattexter i Flamman.

Vi borde alla tänka på vad som borde göras. Lenin ville göra om världen och det vill jag också.

I sin motivering pekar prisjuryn särskilt på hans försvar av omstridda politiska konstverk, däribland de hängda dockorna i Umeå 2025 och den så kallade Gaza–Auschwitz-porten i Stockholm 2026.

Var det rätt att använda de här starka uttrycken?

– Konstverk handlar om att med konstnärliga medel förmedla en särskild syn och åsikter om sakernas tillstånd. Sedan kan man ha åsikter om det är bra eller dålig konst. Men de bryter inte mot någon lag och skändar inte Förintelsens offer. De påminner om att dessa saker har hänt och inte ska hända någon igen. Syftet var gott.

Leninpriset instiftades 2009 av hotellägaren och vänsterprofilen Lasse Diding. Det går till en författare eller konstnär verksam i Sverige som enligt prisets egna stadgar verkar i en ”samhällskritisk och upprorisk vänstertradition”.

Priset har återkommande väckt debatt genom sin hyllning till Lenin och kopplingen till Jan Myrdal. Priserna skildes formellt från Jan Myrdalsällskapet genom beslut 2017 och 2018, men bär sedan 2022 åter Myrdals namn efter en överenskommelse mellan honom och Diding före Myrdals död.

Vad har du för relation till Lenin?

– För mig är Lenin inte någon ikon. Han ville införa socialismen med sina revolutionära idéer och ingen kunde veta att det skulle leda till Stalin. När jag fick reda på att jag tilldelas priset började jag att tänka på de böcker jag läst av honom, som Vad bör göras? och Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Båda dessa saker har högsta aktualitet. Vi borde alla tänka på vad som borde göras. Lenin ville göra om världen och det vill jag också.

– När det gäller Jan Myrdal så minns jag en roman vi fick läsa på svenska för invandrare, Badrumskranen, om en man som vaknar bakfull och inte minns något från dagen innan. Hans skriftställningar var en bra och viktig introduktion till den svenska vänstern för mig.

Tidigare mottagare är bland andra Sven Lindqvist, Maj Sjöwall, Jan Guillou, Mikael Wiehe, Sven Wollter, Nina Björk, Karl Ove Knausgård, Martin Hägglund och Andreas Malm.

Vad ska du göra med pengarna?

– Det har jag inte hunnit tänka närmare på, men jag drömmer om att skriva en självbiografi. Jag har levt ett händelserikt liv, och kanske finns det något i det som också kan vara intressant för andra. Men än så länge är det bara en dröm – och kanske en som aldrig blir verklighet.