Varje kort i kortleken skulle prydas av en svensk dollarmiljardär. Av en nästan ironisk slump råkar de faktiskt vara exakt 52 stycken det vill säga lika många som korten i en kortlek. Uppdraget var alltså att göra karikatyrer. En stundtals osmaklig konstform för gatuartister. En konstform präglad rasism, sexism och alla andra onda ismer. Krokiga näsor och sneda ögon, listan är lång. Jag är osäker på om detta är en tradition vi bör upprätthålla.

Ändå var det självklart för mig att tacka ja.

När man gör porträtt av en människa, oavsett intention, får man en sorts relation till denne. Man studerar anletsdragen, kroppshållningen och lär känna. Gör om och gör om, slänger och suddar tills man blir galen. Jag kommer på mig själv med att grimasera mot min teckning som om jag vore dess spegel. Ibland har jag fått skuldkänslor.

Som till exempel när jag gav Sveriges rikaste man, Stefan Persson, endast fem hårstrån långt bak på hans groteskt stora panna. Min kompis Isolde påminde mig då om att han alltid kunde torka tårarna med sina 223,6 miljarder kronor. Hon har såklart rätt. 

Det är faktiskt overkligt hur mycket pengar dessa människor har. Jag kan själv inte greppa det. 

Är det därför jag har gått med på att göra den här kortleken? Kanske är det omodernt med karikatyrer. Men än mindre modernt är det att vi har miljardärer i Sverige. Rättfärdigar det fula grepp och elaka teckningar? Inte vet jag

Karikatyrerna har gett mig anledning att lägga fokus på dessa doldisar som jag tidigare inte visste någonting om. Det är ambitionen med kortleken. 

Det är dags att vi får ett ansikte på miljardärerna vars fickor vi fyller när vi handlar mat och kläder. Att vi lär oss deras namn över ett parti vänd-tia eller en patiens.

Jag hoppas ändå att ingen blir ledsen. Det här är folkbildning.