Vänstersidan tävlar med Ebba Busch om att stärka barnfamiljernas ekonomi. Toppen så. Men när ska Sveriges röda partier börja bjuda över varandra om socialismens kärna – vem som äger och bestämmer på våra arbetsplatser?
Socialdemokraterna kom nyligen ut med något som de verkar tro är en valvinnare. En flash-
back till Göran Perssons lansering av maxtaxan på dagis i valrörelsen 1998. Denna gång handlar det om extra barn- och studiebidrag inför jul- och sommarlov.
Valrörelsen 2026 går tydligen i barnbidragets tecken. I april gick Vänsterpartiet ut med att höja barnbidraget med 500 kronor, och i Almedalen grävde Ebba Busch så långt ned hon kunde i sin socialkonservativa skattkista och lanserade en höjning med hela 750 kronor.
Jag har inget emot förslagen i sig. Höj gärna barnbidraget, släng in en dubbel dos vid jul och midsommar, när ni ändå håller på. Men vi måste vara klara med en sak: höjda barnbidrag är inte socialism. Om inte annat så har väl Ebba Buschs utspel vittnat om detta.
Vi har två politiska partier i Sveriges riksdag som har socialism inskrivet i partiprogrammet. Hos det stora socialistpartiet kan man läsa: ”Socialdemokratin menar att demokratins ideal ska genomsyra hela samhället i mer än bara det formella och parlamentariska beslutsfattandet”. Hos det mindre socialistpartiet skriver man: ”Överhuvudtaget vill vi gå mot arbetsplatser där de som står för arbetet spelar en större roll i de beslut som fattas […] Vi vill stödja mer demokratiska ägandeformer, som företag som drivs av dem som arbetar där.”
Trots dessa ideologiska befästningar verkar det inte riktigt vara några kullar man är beredda att strida om. Jag har inte i mitt politiskt medvetna liv varit med om en valrörelse där Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet lagt fram konkreta politiska förslag om hur vi ska genomföra en ekonomisk demokratisering av Sverige. Jag har inte ens hört partiföreträdare ta ordet ”ekonomisk demokrati” i sin mun.
Ulf Kristersson har deklarerat att ett regeringsskifte i höst skulle innebära den största vänstersvängen sedan löntagarfonderna. Det vore väl fantastiskt om det var sant.
Den ekonomiska demokratin – socialismens kärna – måste vara något mer än bara plikttrogna fraser i ett partiprogram. Det måste vara en fundamental del av den praktiska politiken.
Jag hade önskat mig en valrörelse där de båda partierna vågade lyfta fram förslag som kan demokratisera den plats där de flesta av oss befinner sig största delen av vår vakna tid. Vad sägs om ett vallöfte om att medbestämmandelagen ska ses över och utvidgas? Eller att SBAB ska kunna ge företagslån med särskild inriktning på löntagarstyrda arbetsplatser? Det hade kunnat öppna upp för en större möjlighet för arbete att hyra kapital, i stället för det system som dominerar samhället i dag – att kapital hyr arbete.
Ulf Kristersson har deklarerat att ett regeringsskifte i höst skulle innebära den största vänstersvängen sedan löntagarfonderna. Det vore väl fantastiskt om det var sant. Eftersom högern redan spelat ut sitt kort om den ”röda faran” så ser jag inte vad vi har att förlora om på att faktiskt lägga fram konkreta förslag för en ekonomisk demokrati.
För ni är väl socialister på riktigt?
