I Kirkenes handlade man i Murmansk, spelade fotboll med ryssar och såg gränsen som en bro mellan öst och väst. Sedan kom invasionen av Ukraina. Gabriel Kuhn besöker en stad där grannen har blivit ett säkerhetshot – men där många vägrar tro att fred byggs genom att kapa alla band.
Framför monumentet över Röda arméns befrielse av Kirkenes står en ensam skåpbil. Den är målad i Ukrainas blå och gula färger och täckt av orden ”Stop War” och ”Stop Putin”. Alla i Kirkenes tycks veta vem den tillhör.
Bilen tillhör en rysk oppositionell som har bott i Norge i över 20 år. Efter Rysslands invasion av Ukraina målade han den i de ukrainska färgerna och började använda den vid protester mot kriget. Bilen har vandaliserats flera gånger.
Vid mitt besök ligger också en krans vid monumentet till minne av de ukrainska offren i det pågående kriget.
Kirkenes har 3 500 invånare och ligger längst uppe i Norges nordöstra hörn, där Hurtigrutens färjelinje tar slut. Till Oslo är det omkring 2 000 kilometer. Till den ryska gränsen är det en mil.
– Regionen runt Kirkenes är ett laboratorium för rysk utrikespolitik, säger Thomas Nilsen.
Han är redaktör för nättidningen Barents Observer, som grundades i Kirkenes 2002 och rapporterar om Nordkalotten på engelska och ryska. Tidningens grundare Atle Staalesen är också med i samtalet.
– Vår uppgift är att bevaka Rysslands agerande i regionen, säger han.
För Nilsen och Staalesen utgör Ryssland ett säkerhetspolitiskt hot. De pratar om att ”försvara Europa” och om ett värn ”som börjar vid gränsen”.
I Kirkenes är avstånden små. Det ryska generalkonsulatet ligger mitt i staden.
Barents Observer har själv fått känna av den ryska statens intresse. År 2019 blockerades tidningens sajt i Ryssland. 2025 klassades den av det ryska myndigheter som en ”oönskad organisation”.
Trots det är tidningens kontor fritt tillgängligt. Enligt Nilsen är det ett medvetet val.
– Vi har inte tillräckligt med resurser för högutvecklade säkerhetssystem. Vi står för öppenhet och transparens. Om den ryska underrättelsetjänsten FSB vill komma åt oss så kommer den åt oss. Då spelar det ingen roll om dörren vi sitter bakom är låst eller inte.
En av tidningens ryska redaktörer, Farida Kurbangaleeva (bilden), har bott i exil i flera år. Förra året dömdes hon i sin frånvaro till åtta års fängelse av en rysk militärdomstol efter att ha intervjuat en medlem av Free Russia Legion, en paramilitär enhet av ryska soldater som kämpar för Ukraina. Enligt domen hade hon gjort sig skyldig till ”spridning av falska uppgifter” och ”försvar av terrorism”.
När hon först flyttade till Kirkenes var närheten till Ryssland påtaglig.
– Jag kände att det var obehagligt att bo så nära gränsen. Men jag är tacksam för att kunna jobba för tidningen.
Röda armén befriade Kirkenes från nazisterna 1944. Den retirerande tyska armén brände ned nästan hela Kirkenes och stora delar av Finnmark. När staden byggdes upp igen gick järnridån rakt ut i Varangerfjorden. Sovjetunionen var en mil bort och samtidigt en annan värld.
Efter kalla krigets slut förändrades det.
Det blev lättare att skaffa turistvisum åt båda håll, och lokalbor fick möjlighet att göra dagsutflykter över gränsen. Många norrmän gjorde affärer i Ryssland, en del köpte övernattningslägenheter i Murmansk. Från 2012 gjorde ett särskilt gränsboendeavtal det ännu enklare för människor i närområdet att röra sig mellan länderna.
I Kirkenes växte en rysk befolkning på flera hundra personer fram. Många skyltar är fortfarande tvåspråkiga.
Sedan invaderade Ryssland Ukraina.
Sanktionerna som följde 2022 satte stopp för stora delar av utbytet. I dag är det framför allt människor med dubbelt medborgarskap som passerar gränsen. Mer än omkring hundra gränspassager om dagen blir det inte.
Till Oslo är det omkring 2 000 kilometer. Till den ryska gränsen är det en mil.
Den ryska befolkningen i Kirkenes beskrivs som splittrad. Vissa stöttar Putins regim, andra bekämpar den. Även bland norrmännen går åsikterna om Ryssland i sär. Det finns få som öppet ifrågasätter sanktionerna, men ingen är glad över att gränsen i praktiken har stängts. Intellektuellt och kulturellt utbyte, gränsöverskridande idrottsevenemang och shoppingturer har försvunnit.
Det har också inkomster.
Själva gränsövergången vid Storskog är inte särskilt anmärkningsvärd. En korridor går från den norska till den ryska sidan och får bara passeras med fordon. När jag kommer dit är den lilla souvenirbutiken stängd. Det ser ut som att den inte har varit öppen på länge.
För tio år sedan väckte trafiken över gränsen internationell uppmärksamhet.
2015 började migranter ta sig till Schengenområdet via Ryssland sedan Balkanrutten blivit allt osäkrare. Ryssarna hindrade dem inte från att nå Norge. Eftersom gränskorridoren inte fick passeras till fots använde migranterna cyklar för att kunna ta sig igenom den lagligt. När de hade nått Norge lämnade de cyklarna vid vägkanten.
Några av dem står i dag utställda på Grenselandmuseet i Kirkenes.
På Rådhusplatsen finns ett annat monument. Det föreställer inte soldater utan en fackförening.
Nordens Klippe bildades av gruvarbetare 1906 och blev en av Norges äldsta och mest stridslystna fackföreningar. Järnmalmsgruvan i Bjørnevatn söder om Kirkenes gav inte bara staden ekonomisk trygghet utan också ett namn i norsk arbetarhistoria.
Vid monumentet träffar jag Charles Mortensen (bilden), som en gång var Nordens Klippes ordförande. Han tar aldrig av sig solglasögonen fast hela torget ligger i skuggan och håller en halvtimmes föreläsning om fackets historia. När jag vågar slänga in en fråga säger han:
– Vänta. Jag ska komma dit!
Mortensen framstår som en traditionell facklig aktivist. Att säkra arbetsplatser har högst prioritet. När jag frågar om han har ett budskap till svenska läsare tvekar han inte en sekund.
– Jag önskar att det svenska företaget Grangex kommer öppna gruvan igen.
Gruvan stängdes 1996 och det målades upp mörka scenarier för Kirkenes framtid. Men när en gammal näring försvann växte en annan ekonomisk relation: den med Ryssland.
Handel och affärer på andra sidan gränsen blev allt viktigare för den lokala ekonomin. Det är en av anledningarna till att brytningen efter 2022 känns så hårt här.
Många av medlemmarna i Nordens Klippe var också medlemmar i Kommunistiska partiet, som länge var starkt i Kirkenes. Senare fick även maoisterna i Arbeidernes kommunistparti fäste. Partiet gick 2007 ihop med andra på vänsterkanten och bildade Rødt.
Dagens partiledare Marie Sneve Martinussen är uppvuxen i Kirkenes. Här får partiet omkring tio procent av rösterna.
Jag träffar två medlemmar ur lokalavdelningen, Ellen Rygg och Merete Eriksson. Vi har stämt möte klockan sex på kvällen utanför stadsbiblioteket. Biblioteket är stängt, men Rygg och Eriksson har nycklar. Vårt samtal i foajén avbryts flera gånger eftersom Eriksson hälsar på deltagare i en språkkurs. Hon har länge engagerat sig för nyanlända.
Rygg och Eriksson kopplar sitt engagemang i Rødt till ett försvar av landsbygden.
– Politikerna i Oslo bryr sig inte om folk i norr, de vet ingenting om lokalbefolkningens behov, säger Rygg.
Eriksson flikar in:
– De pratar om hur viktig Kirkenes strategiska roll är utan att göra någonting för de människor som bor i staden. Massor med pengar går till försvaret men nästan ingenting till det civila samhället.
Människor kan bara närma sig varandra när de får mötas. Det finns inget annat sätt att säkra fred.
Eriksson betonar att Rødt stöder sanktionerna mot Ryssland. Det hon saknar är de självklara kontakterna över gränsen som präglade livet i Kirkenes under årtiondena efter kalla kriget.
– Människor kan bara närma sig varandra när de får mötas. Det finns inget annat sätt att säkra fred.
Rygg och Eriksson oroar sig för att varje kontakt med den ryska sidan numera blir misstänkliggjord.
Även här tränger historien in i dagens konflikt.
Under den tyska ockupationen samarbetade partisaner i Finnmark med Sovjetunionen i motståndet mot nazisterna. Rygg och Eriksson tycker att deras historia uppmärksammas för lite.
– Ofta ses de enbart som sovjetiska agenter, säger Eriksson.
En bit utanför staden, i ett litet skogsparti vid sjukhuset, finns ett monument över elva partisanhjälpare som avrättades av tyskarna 1943. Det är svårt att hitta. Människor som bor 50 meter därifrån vet inte att det finns.
Gruvan är inte bara en fråga om arbetstillfällen.
Eftersom Norges miljöparti inte har någon närvaro i Kirkenes har Rødt också tagit sig an lokala miljöfrågor. Partiet är inte emot att öppna gruvan igen men kräver en miljövänligare produktion. Framför allt oroar föroreningarna av Varangerfjorden.
På Grenselandmuseets kafé träffar jag miljöaktivisten Anne Greve (bilden), som länge varit aktiv i Naturvernforbundet, systerorganisation till svenska Naturskyddsföreningen.
Jag frågar om det kan bli otrevlig stämning när människor i staden tror att hon och hennes kamrater står i vägen för ett återöppnande av gruvan.
– Nej, säger hon efter en kort stund.
– Alla här känner varandra, du har inte råd med en personlig konflikt på grund av politiken.
Hon tycker dessutom att gruvans ekonomiska betydelse har överdrivits.
– Gruvan är inte avgörande för byns överlevnad. Det målades upp stora skräckscenarier när den stängdes år 1996. Men inget av det inträffade. Folk hittade andra jobb och sysselsättningar.
En del av dem hittade jobben i Ryssland.
På en fotbollsmatch träffar jag en av dem som byggde sin försörjning på den öppna gränsen. Det är derby. Herrarnas B-lag i Kirkenes IF möter B-laget från gruvorten Bjørnevatn.
En man i publiken berättar att han äger ett installationsföretag som främst arbetade i Ryssland. Efter sanktionerna har det blivit omöjligt.
– Vi håller oss vid liv genom mycket improvisation. Men jag vet inte hur mycket längre vi kan fortsätta så.
Många småföretagare i Kirkenes befinner sig i samma situation. Samtidigt upplever de att sanktionspolitiken slår olika mot olika branscher. För den som har förlorat nästan hela sin marknad på andra sidan gränsen kan det vara svårt att acceptera.
Den målrika matchen slutar oavgjort. Jag pratar med Kirkenes IF:s ordförande Nina Greiner Iversen (bilden) och blir bjuden på en norsk specialitet: en våffla med brunost och sylt. Den är förvånansvärt god.
Greiner Iversen är stolt över att många ungdomar stannar kvar i föreningen. Topplagen för både damer och herrar spelar i division 4. Att spela högre upp är ekonomiskt omöjligt.
– Resorna till bortamatcherna skulle bli för dyra. Redan nu kräver matcher i Alta eller Hammerfest en tur och retur-resa på 100 mil.
Förr låg några av motståndarna betydligt närmare.
Hon saknar tiden när föreningens ungdomslag kunde åka över gränsen och spela mot ryska lag inom ett par mil.
Den nya gränsen mellan Ryssland och Norge går alltså inte bara mellan Nato och en kärnvapenmakt. Den går mellan småföretag och kunder, mellan vänner och släktingar – och mellan barn som tidigare spelade fotboll mot varandra.
Kirkenes är ingen fin stad. Men bostadshusen i olika färger på de kala bergskullarna som omringar centrum är vackra på sitt sätt. Särskilt när solen lyser 24 timmar per dygn, som den gör när jag är där.
Kulturnördar kan uppskatta att ett av Norges mest spännande hardcoreband kommer härifrån: Ondt blod. Bandets sångare Aslak Heika Hætta Bjørn är också medlem i Rødt och arbetar som politisk rådgivare i Oslo.
Hætta Bjørn är även känd för att vara klädd i kolt. Samer har alltid funnits i området, som långt före den moderna ryska invandringen varit en mötesplats mellan olika språk och kulturer.
Innan fotbollsderbyt börjar bär spelarna en banderoll ut på planen med orden ”Mii – Met – Vi”: ”vi” på samiska, kvänska och norska. Liknande banderoller finns på idrottsanläggningar över hela Finnmark. De ska skapa en starkare känsla av samhörighet.
Det finns också många nyanlända i regionen. Lokalbor hävdar att integrationen fungerar bättre i Finnmark än i andra delar av Norge. Liknande historier hörs från Norrbotten. Förklaringen är densamma: är man van vid olika kulturer och språk är det inget konstigt med ännu fler.
Det finns säkert en sanning i det.
Men i dagens Kirkenes finns också en märklig motsägelse. Samtidigt som staden gärna ser sig som en mötesplats har kontakten med den närmaste grannen nästan upphört.
Ryssland finns ändå överallt.
Det hörs i språket på gatan och syns på de tvåspråkiga skyltarna. Det finns i minnesmärkena över Röda armén och partisanerna. Det märks hos småföretagarna som har förlorat sina kunder och fotbollslagen som har förlorat sina motståndare.
Framför monumentet över stadens befrielse står fortfarande den gulblåa skåpbilen.
På andra sidan gränsen ligger Ryssland, en mil bort.
