Fyra timmar efter vår debatt började våldshoten komma. Det är ingen olyckshändelse. När varje ny populist måste skrika högre än den förra blir hatet inte en bieffekt – utan själva metoden.
Jag hoppas att du blir sönderslagen och sönderskuren i ansiktet din jävla fitta.
Så skrev David_the_truth_78 efter att jag mött Markus Allard i en debatt i Youtubekanalen Studio 3.
Markus Allard. Örebroaren som efter många års kamp att slå igenom politiskt äntligen har nått rampljuset genom att kalla människor för ”asociala invandrare”, ”babbejävlar” och ”idioter”.
Strategin är att ”våga säga det som ingen annan vågar säga” – samma som Jimmie Åkesson och gänget valde när de stöpte om Sverigedemokraterna och tog sikte på riksdagen. Men eftersom de redan har gjort det måste nästa populist gå ännu längre. Varje ny uppstickare måste flytta gränsen ytterligare.
Idén om att tillskansa sig makt genom att skrämma väljarna får aldrig sätta ramarna för politiken – hur högt Markus Allard än skriker.
Tidigare kunde partier gömma de grövsta utspelen hos någon perifer kommunpolitiker som föreslår att ”ställa sig på Öresundsbron med en kulspruta” eller ”varför inte spränga varenda [moské]”. Nu är det partiledaren själv som skriker ”tortyrblatte” och ”sossejävel”.
Och som han skriker.
Fyra timmar efter att debatten ser min inkorg ut så här:
Jag önskar att du nån gång blir så grovt misshandlad så att du får äta med sugrör resten av ditt liv.
Din vidriga lilla hora.
Du är så vidrig så det finns inget straff som är hårt nog för dig.
Dö för fan, dö ditt skräp.
Jag och Markus tog båda studenten i Örebro 2009. Han från det praktiska gymnasiet Tullängsskolan, jag från musikestet på Risbergska.
16 år efter att vi sprang ut från våra gymnasieskolor går Rickard Andersson in på min och mördar tio personer. Åtta av dem med invandrarbakgrund. Knappt två veckor före min och Allards debatt går en 18-årig kille in på en skola 10 mil från vår gemensamma hemstad med ett svärd. Timmar före dådet har han enligt en internetvän frågat sina följare i sociala medier om han ska mörda invandrare eller kvinnor.
Allard älskar att hata politiker. Bara hälften av hans retorik bygger på att angripa invandrare – den andra hälften riktas mot det berömda ”etablissemanget”. Han ska sparka alla kommunala tjänstemän, sluta med hbtq-certifieringar och sänka politikerarvodena. Han utger sig för att vara arbetarnas företrädare – en man av det riktiga folket.
Eftersom jag varken hatar invandrare, bögar, kvinnor eller det faktum att skattepengar finansierar både välfärd och kultur, kan jag förstås aldrig göra anspråk på detsamma.
I hans värld spelar det ingen roll att jag växte upp med frånskilda lärarföräldrar som slet under 90-talskrisen, att jag började jobba som städerska när jag var 14 och i butik när jag var 16 eller att jag och min dåvarande man levde på varsin bruttoinkomst under 20 000 kronor i månaden när jag som 19-åring fick min första dotter.
Jag hatar ju inte invandrare. I Allards Sverige kan jag därför aldrig stå på knegarnas sida.
Själv växte han upp på en prästgård i välmående Adolfsberg – ja, det heter så – och är barnbarn till den socialdemokratiska talmannen Henry Allard. Han om någon är infödd i det politiska etablissemanget – eller ”transferiatet” som han själv kallar det. Ändå avgörs tillhörigheten till ”folket” inte av klass eller livserfarenhet, utan av vilka människor man är beredd att angripa.
Det är alldeles uppenbart att politiken gjort alldeles för lite för alldeles för många. Vi måste göra mer för att göra livet gott för människor.
Men jag vägrar acceptera att vår tids stora politiska uppgift är att lära människor vilka andra människor de ska hata.
Vi ska möta populisterna med hård debatt, sakliga argument och en envis tro på politiken som det möjligas konst. Idén om att tillskansa sig makt genom att skrämma väljarna får aldrig sätta ramarna för politiken – hur högt Markus Allard än skriker.
