Storbritanniens och Labours nya ledare Andy Burnham har lovat att göra upp med nyliberalismen. Men ännu vet ingen riktigt vad som menas med hans ”manchesterism”. Tankesmedjan Commonwealth är en av flera aktörer som vill ge det ett radikalt innehåll.
När det brittiska Labourpartiets nya ledare Andy Burnham anlände till London den 22 juni för att inta sin nya roll som premiärminister följdes hans tåg av ett stort medieuppbåd. Helikoptrar svävade ovanför det långsamt inrullande tåget, tv-team sände direkt från plattformen på Euston-stationen och vinkande anhängare ropade som om det vore en Beatles-konsert 1964.
Inte sedan Lenin rullade in på Finland-stationen i Petersburg 1917 har så mycket politisk uppmärksamhet riktats mot ett tåg. Burnham förde visserligen inte med sig riktigt lika revolutionärt sprängstoff som Lenin. Men av många av hans anhängares förhoppningar att döma är det en mikrorevolution som Storbritanniens står inför. Burnham har nämligen lovat att sätta stopp för nyliberalismen.
I slutet av juni höll han sitt första linjetal sedan tillträdet. På sin breda nordengelska dialekt, som sticker ut mot samtliga företrädares, förklarade han att hans projekt kommer att innebära ”den största maktomfördelningen detta land har sett.”
I det ingår att flytta en del av regeringskansliet till Manchester för att reducera Londons administrativa grepp om landet. Politiskt vill Burnham införa på nationell nivå den modell han nådde framgång med lokalt som borgmästare i Manchester – det han kallar ”manchesterism”. Exakt vad begreppet innebär är inte helt tydligt, men bland exemplen nämns ofta det så kallade Bee Network – stadens återkommunaliserade kollektivtrafik – och en fond för regionala investeringar.
Staten ska alltså ta tillbaka kontrollen över många bolag som privatiserades under Margaret Thatcher, samt stärka lokalpolitikernas makt. Burnham har särskilt pekat ut vatten- och energiförsörjningen och järnvägen som relevanta sektorer. Detta program har han kallat ”näringslivsvänlig socialism”.
Men nationaliseringar och regionalisering är knappast nya idéer inom den brittiska vänstern. Det har länge varit populärt att kritisera nyliberalismen, och många grupper inom den breda vänstern kan i dag ställa sig bakom Burnhams retorik.
Inför hösten pågår därför nu ett hårt lobbyarbete bakom kulisserna för att fylla manchesterismen med politiskt innehåll.
Några som försöker göra det är tankesmedjan Commonwealth, som grundades för att stödja den tidigare Labour-ledaren Jeremy Corbyn.
I en ny rapport har de lagt fram ett ambitiöst förslag på vad manchesterism skulle kunna betyda. Makroekonomen Alex Williams (bilden), som är medförfattare, menar att ingen vet exakt vad Burnham vill åstadkomma än.
– Det är ett mysterium just nu. Vårt mål är att påverka honom. Vi ville säga: ”Om ni vill göra det ni säger att ni vill göra, så här det här hur ni skulle kunna göra det.”
– Vi har pratat en del med hans läger. Men vi väntar med lika andlös spänning som alla andra på hur han tillsätter sitt kabinett, säger han till Flamman.
Rapporten The productive state grundar sig på idén att en modern progressiv regeringspolitik behöver fokusera på utbudssidan snarare än efterfrågan, som den gjort historiskt.
Konkret innebär det att man gör upp med den nyliberala modellen som främjade privatiseringar, men också med den traditionella socialdemokratiska politiken som nöjde sig med att omfördela resurser.
I stället ska det offentliga ta över styret i en rad sektorer, från vatten och el till transport, sjukvård och utbildning, antingen genom monopol eller genom att tvinga privata aktörer att upprätthålla hög kvalitet genom att införa ett statligt alternativ där det inte finns, för att sänka konsumentpriser och väntetider.
Det vi argumenterar för är: vad händer om vi privatiserar dem in i staten, snarare än att förstatliga dem?
På många sätt påminner det om Corbyns plattform, som utlovade stora nationaliseringar. Men Alex Williams menar att det finns viktiga skillnader.
– Många av de förstatliganden som Corbyn föreslog var underspecificerade vad gäller vilken administrativ struktur det skulle ha. Vi förespråkar oberoende finansierade offentliga bolag ”på armlängds avstånd”.
Tanken är att offentligt styrda bolag också ska ha ett visst oberoende från staten. På så vis kommer de att fungera som vanliga företag på en marknad, men utan krav på privat avkastning.
– Man behöver hitta en balans. För om man omedelbart förstatligar tågen, som Corbyn ville, blir det ett aktivt problem för regeringen tills man har fixat det.
– Så det vi argumenterar för är: vad händer om vi privatiserar dem in i staten, snarare än att förstatliga dem? säger Alex Williams.
Likt Burnhams näringslivsvänliga socialism menar Commonwealth att deras projekt kommer att få marknadsekonomin att fungera bättre, efter årtionden av dysfunktionella privatiseringar.
Spänningen mellan ett ökat statligt inflytande på produktionssidan och en mer effektiv marknadsekonomi kan framstå som motsägelsefull. Men Alex Williams menar att den konflikten inte är så stor som den kan verka.
Jag tror att alla nu är överens om att saker som riskkapital i äldreomsorgen, bostäder och allmännyttan är dåligt, men att flytta ägandet över så många delar av samhället är svårt och tar lång tid.
– Vi har problem med det Trotskij kallade ”kombinerad och ojämn utveckling”, där sektorerna längre upp i kedjan skapar problem för sektorerna längre ned. Och det är något som Zohran Mamdani har gjort mycket av: samtidigt som han gör de stora demokratisk-socialistiska reformerna, gör han också bra saker på lägre nivå, som att få bort onödig reglering av småföretag.
– Så på det ideologiska planet är det lite motsägelsefullt. Men jag tror – och det kanske bara är att jag är en konstig amerikan – att det inte nödvändigtvis bara finns konflikt mellan socialism och kapitalism.
Det är alltså ett slags omvänd nyliberalism: staten är den bästa garanten för att marknaden fungerar, samtidigt som förslaget går längre än den klassiska socialdemokratin.
– Det är den typen av saker jag tycker är bra i ”manchesterismen”: idén att staten inte bara behöver diktera ekonomiska utfall – vilket kan gå åt båda hållen – utan snarare att staten behöver kliva in och hjälpa den ekonomiska cirkulationen. För när man flyttar folk runt på bussar är det på sätt och vis som en massage för blodet som strömmar genom muskeln, säger Alex Williams.
Chanserna att den produktiva staten är det som kommer att bli Andy Burnhams politik är dock små, enligt William Davies (bilden) som är professor i politisk ekonomi vid universitetet Goldsmiths i London.
– Jag tror tyvärr att den agendan inte är särskilt realistisk, då den kräver en mycket omfattande omvandling av brittisk kapitalism. Jag tror att alla nu är överens om att saker som riskkapital i äldreomsorgen, bostäder och allmännyttan är dåligt, men att flytta ägandet över så många delar av samhället är svårt och tar lång tid.
Han tror att Burnham därför främst kommer att prioritera vanliga förstatliganden där det finns brett stöd, inskränka privata hyresvärdars makt och försöka bygga fler kommunala bostäder.
Men även om Burnham hade antagit idén om den produktiva staten är hindren stora, enligt William Davies. Det stora problemet i Storbritannien är nämligen det makroekonomiska läget.
– Storbritanniens manöverutrymme är väldigt begränsat sedan räntorna började gå upp 2022. Det har blivit svårt för landet att belåna sig. Storbritannien har inte riktigt samma spelrum som Joe Biden hade från 2020 och framåt.
Nyliberalismen ser alltså ut att överleva Burnham, om man får tro Davies, inte minst som finansmarknaderna lär förbli oberoende. Han håller dock med Alex Williams om att avregleringar på lägre nivå samtidigt är något som blivit accepterat inom stora delar av vänstern.
– En del på vänsterkanten har antagit en utbudssidessyn. Det liknar lite ”abundance”-agendan i USA, som handlar om att vi behöver få bort statlig styrning.
– Jag tror att många nu håller med om det. Det finns en stark känsla av att det finns för många tjänstemän och administratörer, och att för många bra idéer blockeras av reglering, jurister och revisorer. Och det är en syn som, konstigt nog, är ganska liberal eller nyliberal.
För Commonwealth hänger inte allt på Burnham heller. De har större mål än så – att influera Demokraternas nästa valplattform i USA.
– Vi ser främst Burnham som det första steget mot något riktigt coolt. Särskilt eftersom vi kör det här på båda sidor av Atlanten samtidigt. Vi kommer göra en stor satsning på det i USA också, säger Alex Williams.
