Magdalena Andersson vill vinna med vänsterns röster och göra upp med högerns partier. Det är svårt att bli entusiastisk över ett maktskifte som lovar att så mycket ska vara kvar.
Vilken vecka! (Kapten, det är bara måndag.)
För två veckor sedan ledde de rödgröna med tio procentenheter.
Nu är försprånget nere på ett par procent, och det uträknade liket Liberalerna kravlar sig upp över spärren. Expressen har hittat ytterligare några vänsterknasbollar som sprider antisemitism (källan verkar osinlig), vilket får Centerpartiet att än en gång avfärda V i regering. Och nästan var fjärde väljare kan tänka sig att byta block.
Så här brukar det bli. Den som leder blir mätt och mallig. Som Magdalena Andersson själv konstaterade har många ”tagit för givet att jag blir statsminister”. Utmanaren blir desto hungrigare och börjar kasta löften omkring sig. Från höger kommer nu allt från billigare kollektivtrafik till sänkt skatt för barnfamiljer och gratis förskola och fritids. Allt för att hitta in i mittenväljarnas plånböcker.
Varför fungerar det så bra?
För att vänstersidan inte har gjort klart vad ett maktskifte ska vara bra för.
Medan högern kastar valfläsk omkring sig som en hajmatare på Bahamas försöker oppositionens största parti lugna alla som oroar sig för att något ska förändras.
Magdalena Andersson har utlovat en en ”stram migrationspolitik i linje med EU:s miniminivåer”, med språkkrav för permanent uppehållstillstånd och effektivare återvändande. Och den rättspolitiska talespersonen Teresa Carvalho räknar stolt upp vilka regeringsförslag partiet stött: dubbla straff för gängkriminella, tidsobestämda straff för återfallsvåldtäktsmän. ”När regeringen nyligen skärpte nästan 50 straff röstade vi också ja.”
Medan högern kastar valfläsk omkring sig som en hajmatare på Bahamas försöker oppositionens största parti lugna alla som oroar sig för att något ska förändras.
Inte ens Nooshi Dadgostar har särskilt bråttom att riva upp det som Vänsterpartiet röstat emot. ”Nu har vi landat i att vi får utvärdera de lagförändringar som har genomförts”, säger hon till Sydsvenskan. Så varför sade ni nej från första början då?
Det här hade man kunnat svälja om det var en strategi för att förverkliga stora reformer. Men icke.
I ekonomin angriper Andersson i stället regeringen från höger. Hon varnar för underskotten och påminner stolt om sin medverkan i 1990-talets budgetsanering, när hon lärde sig ”baksidorna av för stora lån.” Hon kritiserar också skattesänkningarna för de rika, men låter som mest upprörd över att Moderaterna tappat greppet om spargrisen.
Och skulle väljarna trots allt rösta fram en annan majoritet ska högern ändå få vara med. Andersson vill sluta blocköverskridande överenskommelser om energi, infrastruktur, skatter, public service och kriminalpolitik – även om hon kan samla en egen majoritet. Inviterna till Centerpartiet, Kristdemokraterna och till och med Moderaterna avlöser varandra. Samtidigt går Lawen Redar, bara en vecka före valet, ut och skäller ut sitt röda samarbetsparti.
Det får mig att undra om man ens vill genomföra något av de vallöften som man faktiskt värkt ur sig. Varför verkar man annars känna störst samhörighet med de främsta motståndarna till socialdemokratisk politik?
Inte minst gäller det Centerpartiet, som nu verkar fast bestämt att sabotera allt samarbete vänsterut. Om de ingår i en vinnande koalition kommer de garanterat att stoppa alla försök att sparka ut aktiebolagen från skolan och vården, ta itu med ojämlikheten, eller investeringar i industri och infrastruktur. En verkligt rödgrön regering ter sig allt mer avlägsen.
Desto större anledning att rösta med hjärtat. Hur lätt ska Magdalena Andersson få det att vinna valet med socialisters röster och sedan styra med borgarnas politik?
Även det avgörs på söndag.
