Oppositionen hade fyra år på sig att bygga ett alternativ till Tidö. I stället ägnade partierna valrörelsen åt att fälla krokben för varandra. Sällan har en kalldusch varit så väntad – och välförtjänt.
”Väljarna har gett ett tydligt besked”, förklarade Ulf Kristersson i sitt valtal.
Nu undrar vi alla spänt vad det består i.
Enligt den moderata partiledaren består beskedet tydligen i att han ska fortsätta styra, nu med Centerpartiets hjälp. En ”ickesocialistisk majoritet”, som han kallar sin påhittade koalition.
Men det var ju knappast väljarnas besked, med tanke på att Centerpartiet gått till val efter val på att hålla Sverigedemokraterna borta från makten.
Så vad sade de då?
De fick inte två tydliga politiska alternativ att välja mellan, utan två snarlika regeringsprojekt som tävlade om att framstå som mest regeringsdugliga, samtidigt som båda in i det sista gjorde sitt bästa för att sudda ut skillnaderna.
Visst är det sant att en majoritet av partierna står för ekonomisk högerpolitik. Det gör att vi knappast kan vänta oss den vänstersväng som Jacob Wallenberg varnat för – inga stora investeringar i järnvägar, industri och bostäder, inget utkastande av aktiebolagen från skola och vård och inga skattereformer som tar itu med ojämlikheten.
Men valet handlade inte heller främst om det. Det handlade knappt ens om sakpolitik.
I stället tjafsades det om regeringsfrågan i oändlighet. Inte minst av oppositionen själv.
Vänsterpartiet gick till val på att få ministerposter, men fick ständigt svara på frågor om kopplingar till extremism. Under valspurten sade Magdalena Andersson att Vänsterpartiet hade ”en lång resa kvar” innan partiet kunde sitta i en regering, och bara dagar före valet att resan dessutom gick åt fel håll.
Centerpartiet drog samtidigt röda linjer åt alla håll och hade mage att kalla sig lösningsorienterat.
Tidö var i varje fall ett tydligt alternativ. Man visste vad man fick.
Men oppositionens ledarfigur Magdalena Andersson gick tyvärr till val på att inte lova just någonting. Visst fanns där ett trevligt socialdemokratiskt valmanifest i botten. Men när hennes främsta tänkta samarbetspartners verkade finnas högerut blev det allt svårare för väljarna att veta vilka vallöften hon faktiskt menade allvar med.
Och även om man skulle smälta att Tidös politik för migration och kriminalitet får ligga kvar blir det desto svårare när både Magdalena Andersson och hennes tänkta finansminister Mikael Damberg dessutom angriper regeringen från höger i ekonomiska frågor. Han har kallat regeringens ökade upplåning ”oansvarig” och varnat för ”exploderande underskott”.
Detta samtidigt som vi har en offentlig skuld på bara 35 procent, och där ropen efter investeringar knappast kommer från några revolutionärer. LO-ekonomerna har pekat ut offentliga investeringar som det bästa sättet att driva återhämtningen. Svenskt Näringsliv beskriver upprustade vägar och järnvägar som ”klok tillväxtpolitik”. Till och med Mario Draghi, ECB-chef under eurokrisens åtstramningsår, har beräknat Europas behov av ytterligare investeringar till uppemot 800 miljarder euro om året.
Inte minst som arbetslösheten stundtals varit tvåsiffrig borde det därför ha varit en barnlek att göra även regeringen arbetslös.
I stället ser Socialdemokraterna ut att göra sitt sämsta val sedan 1908. De mindre oppositionspartierna, som åtminstone försökt stå för något men saknat kraften att sätta agendan, går samtidigt framåt.
Så nej, väljarna har inte talat särskilt tydligt. Men kanske beror det på att de aldrig fick chansen.
De fick inte två tydliga politiska alternativ att välja mellan, utan två snarlika regeringsprojekt som tävlade om att framstå som mest regeringsdugliga, samtidigt som båda in i det sista gjorde sitt bästa för att sudda ut skillnaderna.
Så nej, Ulf Kristersson, valet har inga tydliga vinnare.
Men de har en tydlig förlorare: väljarna.
