Vänstern kräver regleringar och Silicon Valley säljer drömmar om frihet. Men artificiell intelligens är människans samlade kunskap. Tänk om vi gjorde som den svenska fackföreningsrörelsen och tog den i egna händer?
Tidigare frigörelser vanns på barrikadernas blodiga gatstenar. I dag inleds de på köpcentrumens dunkla parkeringsplatser.
I juli 2024 fick Loren Cole en parkeringsbot på 60 pund av det brittiska parkeringsbolaget Parkingeye i den lilla staden Ormskirk i Lancashire. Beväpnad med ChatGPT bestred den 37-årige kocken avgiften. Han vann mot företaget i domstol, fakturerade det för sin tid – och gick därifrån med 462 pund, inklusive ränta och avgifter.
Lancashire var Marx bomullsdistrikt, där arbetarna först ”deponerade” sitt yrkeskunnande i maskinerna, bara för att få se det återvända som en främmande makt. Två århundraden senare hjälpte en AI-modell – en maskin tränad på mänsklighetens samlade kunskap – en man att återta en bit av sitt liv från ännu en småskalig Leviatan.
Cole ingår i en armé i det fördolda: hyresgäster som kämpar mot frånvarande hyresvärdar, migranter som försvarar sig mot myndigheterna, patienter som utmanar försäkringsbolagen. Revolutionär politik är det inte. Men det vore ett misstag att avfärda det helt.
Många inom vänstern har redan fällt sin dom: AI innebär plagiat på planetär nivå, en klimatkatastrof, en spekulationsbubbla – något som måste bekämpas, pausas och socialiseras.
De missar att AI också är den största möjlighet vänstern har fått på ett sekel.
Hotet är uppenbart: AI erbjuder en friktionsfri, syntetisk handlingsförmåga som neutraliserar varje revolutionär impuls med frågan ”Vad mer kan jag göra för dig i dag?” Men en vänster som avfärdar AI:s dragningskraft som falskt medvetande skriver sin egen dödsruna. Om förtryck kan bekämpas en prompt i taget, vad ska man då med vänstern till?
Dessvärre är kamrat Chat GPT också en tjallare. Coles seger över Parkingeye blev nästan säkert träningsmaterial för AI-modeller: en insättning, enligt gammal Lancashiremodell. Modellen ärver Coles uppfinningsrikedom och bygger vidare på den. Hans grannar ärver ingenting: deras promptuppror måste börja om från noll.
Den nya socialistiska frågan är: kan kunskapen som deponeras i generativ AI omvandlas till gemensam handlingsförmåga, i stället för att försvinna in i ett privat valv?
Socialismen efter AI måste återförena det som den har ägnat ett århundrade åt att skilja åt.
Socialismen har traditionellt framställt sig som kapitalismens skarpaste uttolkare och tagit det borgerliga frihetslöftet på stort allvar.
För 1800-talets socialister dukade kapitalismen upp en bankett bakom låsta dörrar. Uppgiften var, som de såg det, att slå in dörrarna snarare än att bojkotta festen. Och väl där inne visa att kapitalismen inte kunde servera så många måltider som den påstod. Detta förhållningssätt vilade på en viktig, numera bortglömd förutsättning: man måste konfrontera kapitalismen med luckorna i dagens meny, inte i mor- och farföräldrarnas.
Dagens vänster håller fortfarande fast vid äldre löften – frihet, broderskap, rättvisa – men på kapitalismens aktuella meny står en helt annan rätt i centrum: förmågan att handla, skapa och lära. Den gamla protestantiska uppgörelsen lovade frihet senare, i utbyte mot att man underkastade sig maskinen nu. AI lovar frihet genom maskinen, med början nu.
Vänstern förbiser denna möjlighet eftersom den har en alltför snäv syn på arbete. Fixerad vid jobb, löner, förlust av yrkeskunnande och förhandlingsstyrka behandlar den främst AI som ännu ett kapitel i de gamla arbetsmarknadskonflikterna. Ändå rymmer dess egen tradition ett bredare arbetsbegrepp: utöver att arbeta åt en kapitalist betecknar det också mänsklig verksamhet som skapande förmåga, nedlagd i verktyg, ord, regler och maskiner.
Dessa två begrepp är utgångspunkter för två vägar till frigörelse.
Den ena frågar vem som får vad – fördelningens politik. Den andra frågar vad människor får möjlighet att bli – arvets politik.
Den första vill befria arbetet från kapitalet på välbekant mark: löner, arbetstid och förhandlingar. Den andra vill befria mänsklig verksamhet från värdelagens diktat genom att utöka vår handlingsförmåga, särskilt med teknikens och tingens hjälp. Det handlar om arv eftersom de förmågor som lagts ned i tingen överlever dem som skapade dem. De samlas som en kvarlåtenskap, och politiken avgör vem som skrivs in i testamentet.
Under ett sekel prioriterade vänstern fördelningen och gav Kommunistiska manifestets ”var och ens fria utveckling” en undanskymd roll. Med AI återkommer den i förvrängd form: den gamla drömmen om vidgad mänsklig förmåga, levererad i stor skala och på kapitalets villkor.
Oväntat nog väcker AI gamla marxistiska frågor till liv. Vad händer med våra förmågor när de väl har lagts ned i ting? Och vem ska organisera dem och föra dem tillbaka till oss?
I Hegels efterföljd kallade Marx resans utåtgående del för objektivering. Att arbeta är att göra sig själv yttre: mänskliga förmågor förkroppsligas i ting, samtidigt som människor formar sig själva genom det de skapar. Dessa förmågor kan få materiell självständighet genom att bli verktyg, kunskap och kultur. Men de kan också få formell självständighet, så att deras skapare tvingas möta dem som främmande makter. Skillnaden ligger i det som skulle kunna kallas återresan: de relationer som för samma förmågor tillbaka till deras skapare.
De stannar aldrig där de lagts. Det som förs in i tingen återvänder till samhällslivet. Problemet är att det under kapitalet återvänder i förvanskad form. På marknaden kommer mänskliga förmågor tillbaka som varor. I produktionen återkommer de som order att verkställa. Så sög stoppuret under taylorismen ut arbetarnas tysta kunskap och återlämnade den i form av instruktionskort.
AI är den senaste variationen på denna historia. Det som AI återför är varken varor eller instruktioner, utan förmågorna själva: råd, språk, strategi, omdöme, initiativkraft.
Under kapitalet är dock dessa utökade förmågor missbildade från födseln. De inhägnas som egendom, skiljs från sina upphovspersoner, sammanhang och förpliktelser, och hyrs tillbaka ut till sina producenter månadsvis.
Men hur skulle det som lagts ned kunna återföras till sina skapare på något annat sätt? Marx är inte till mycket hjälp. Hans kartläggning av utresan – hur levande verksamhet pumpas in i föremål och maskiner – var felfri, men återresan ägnade han ingen tanke.
Den tog hans arvtagare hand om. Sovjetiska verksamhetsteoretiker som Lev Vygotskij och Aleksej Leontjev gjorde tillägnelsen till utvecklingens motor: varje barn ärver de förmågor som tidigare generationer lämnat efter sig i verktyg och ord. Tyska kritiska psykologer gick längre. För Klaus Holzkamp var lärandets yttersta vinst Handlungsfähigkeit – en utvidgad handlingsförmåga. I Brasilien talade den socialistiska pedagogen Paulo Freire om att hämta ett ”generativt” ordförråd ur böndernas liv och återföra det som politiska verktyg.
Tyvärr lyckades ingen av dem förankra återförandets mekanismer i den politiska ekonomin. Det är vänsterns verkliga uppgift – och hittills vägrar den att ta sig an den. Vänsterns partier och rörelser, som är mer intresserade av att detaljreglera framtiden än att göra anspråk på den, kräver det vanliga: skatter, regleringar och moratorier för AI.
Om förtryck kan bekämpas en prompt i taget, vad ska man då med vänstern till?
De fortsätter att ignorera huvudfrågan: återvänder de förmågor som lagts ned i systemen till sina skapare som gemensamma, varaktiga förmågor som går att ompröva och utveckla? Eller samlas de uppåt, infångade av plattformarna?
Ta förslagen om en AI-utdelning. Det djärvaste är Bernie Sanders förslag om en statlig förmögenhetsfond med ägarandelar i stora AI-företag. Det är väl bra, men relationen mellan medborgare och maskin skulle förbli orörd. Loren Cole skulle kanske bli rikare, men han skulle fortfarande utgöra en enmansarmé.
Den andra frigörelsen – grundad i arv men i dag begravd under kultur, utbildning eller rentav välfärd – lever kvar i några avlagringar, vissa ytliga, andra nästan oåtkomliga. För att hitta den måste vi undersöka tre källor: efterkrigstidens Sverige, Turins fabriker och ett oöversatt brasilianskt manuskript. Var och en bidrar med vad de andra saknar: Sverige med institutionen som formade en klass, Turin med metoden som frigjorde det arbetarna visste utan att veta om det, Brasilien med teorin om kretsloppet mellan det som läggs ned och det som återförs.
Under 1990-talet dök ett gammalt socialistiskt problem hastigt upp igen, innan det åter försvann. I sina kväljande debatter om en ”kunskapsekonomi” använde svenska och brittiska förespråkare för ”tredje vägen” två konkurrerande bilder, förklarar historikern Jenny Andersson i The library and the workshop (2009). I biblioteket, Sveriges föredragna metafor, var kunskap en demokratisk nyttighet som växer när den delas. I verkstaden, New Labours bild, var den en vara, inrymd i individer och såld på marknader.
Men bakom rivaliteten finner Andersson ett närmande.
I praktiken övergav båda partierna i det tysta socialdemokratins grundläggande ambition att socialisera kapitalet. I stället lärde de sig den omvända konsten: att ”kapitalisera det sociala”. Nyfikenhet, kreativitet, tillit och själva kulturen definierades om till humankapital. Biblioteket var snart inte mycket mer än ett annex till verkstaden.
De två metaforerna är äldre än partierna som ärvde dem, och de började inte som rivaler. Innan arbetarrörelsen hade en stat att delegera till byggde den sitt eget kulturella maskineri: studiecirklar, arbetarbibliotek, folkets hus – humankapital utan kapital.
Denna kultur blomstrade särskilt i Sverige. Språket hjälpte till: svenskan skiljer mellan utbildning, den praktiska skolningen, och bildning, formandet av ett jag. I århundraden förblev det senare ett aristokratiskt privilegium. Sedan stormade rörelsen portarna under folkbildningens fana. Detta var ingen upphöjd bokklubb. Den lärde arbetare att genomskåda maktens strukturer så att de kunde bryta ned dem. Helt styrd av deltagarna själva placerade den biblioteket och verkstaden under samma jämlika tak.
Gradvis släppte dock rörelsen denna uppgift och lade ut den på staten. Först årtionden senare insåg de svenska socialdemokraterna sitt misstag och medgav i sitt program från 1990 att den växande staten hade ”trängt undan” solidaritetens gamla grundsatser. Bildningen, en gång ett redskap för makt, var nu bara en offentlig tjänst. Sakta försvann frågan om vad människor skulle kunna bli ur politiken.
Om svensk folkbildning lärde en klass att genomskåda makten, lärde Turin den att upptäcka skadorna just där friheten våldsamt kolliderar med nödvändigheten. Traditionens djupare radikalism ligger begravd längre ned. För att hitta den måste vi gräva i obskyra italienska tidskrifter som beskriver förhållandena i Turins fabriker på 1960-talet.
Ivar Oddone, tidigare partisan och förebild för en gestalt i Italo Calvinos uppväxtroman Stigen där spindlarna bygger bon, var företagsläkare på Fiat. Arbetare kom ständigt till honom med en dyster begäran: ”Säg hur jag kan bli sjuk snabbare, så att jag kan fly från det här giftiga stället.” Facken satte helt enkelt ett pris på eländet. Beroende av företagsläkarna förhandlade de om särskilda ”hälsorisktillägg”.
Oddone valde en helt annan väg. Tillsammans med arbetarna kartlade han allt i fabriken som kunde skada hälsan eller orsaka olyckor: ångor, damm, maskiner och så vidare.
Men den svåraste kunskapen att få fram var den som arbetarna bestämt förnekade att de hade. När de fick frågor upprepade de företagets föreskrifter och utelämnade de odokumenterade manövrer som faktiskt gjorde det möjligt att överleva ett skift. Oddones lösning var istruzione al sosia, instruktion till dubbelgångaren. Föreställ er, sade han, att någon annan ska göra ert jobb i morgon. Vad måste ni lära den personen för att arbetet ska utföras så perfekt att ingen upptäcker bytet?
Fackens genialitet låg aldrig i att samla in klagomål, utan i att sammanföra dem.
Med denna utgångspunkt avslöjade arbetarna knep, tajmning och oskrivna regler som aldrig hade stått i någon handbok. När den förste arbetaren som instruerade sin tänkta dubbelgångare fick frågan vad han tyckte om övningen, svarade han att han inte hade lärt sig något nytt – utom möjligen att han visste saker han inte hade vetat att han visste. Och hans förståelse av arbetet hade förändrats därefter.
Sammanfattad i den tunna fackliga skriften L’ambiente di lavoro blev en fabriks lokala kunskapsbygge en allmänt användbar modell. Kampen gav resultat: hälsoriskerna skrevs in i kollektivavtalen och därefter i den lagstiftning från 1978 som skapade Italiens nationella sjukvårdssystem. Enskilda plågor blev gemensamma fakta. Gemensamma fakta blev lag. Under en lysande period hade arbetsbänken och arkivet samma adress.
Så var det inte överallt. I praktiken var biblioteket och verkstaden aldrig bara kunskapsmetaforer. De stod för de två formerna av frigörelse, under skilda tak. Fördelningen styrde verkstaden, där arbetet förhandlade med nödvändigheten. Arvet förvaltade biblioteket, där människor skolades för frihet. Åtminstone tills alla – även vänstern – föll för kunskapsekonomins sirensång. Som Anderssons historieskrivning visar tycktes denna erbjuda en möjlighet att förena nödvändighet och frihet. Men till vems fördel?
Sveriges svar kom stegvis. Under 1990-talet, samtidigt som Socialdemokraterna hyllade bildningen, urholkade de ordet genom att göra det synonymt med anställningsbarhet och säljbara färdigheter. I Storbritannien gick New Labour brutalare fram: till slut rev man biblioteket och behöll bara verkstaden. Det var logiskt för ett parti som behandlade kunskap som en vara och reducerade människor till humankapital.
I Silicon Valley kläddes rivningen ut till en syntes. Dess motkulturella heliga skrift, Whole earth catalog, presenterade sig som ett bibliotek över verkstadsutrustning. Amazon, den globala verkstaden, började sitt liv förklädd till bokhandel. Garaget i Palo Alto där Steve Jobs drog i gång Apple var bibliotek och verkstad på samma gång. Det hyllade arbetet som självskapande och friheten som finns i nödvändigheten.
Men det som folkbildningen en gång hade stormat underifrån annekterade garaget uppifrån. Och i dag kan alla dra nytta av det, tack vare AI – mot en mindre avgift.
Samtidigt saboterade institutionerna som hade ärvt utbildningsuppgiften för sig själva. Välfärdsstaten skulle låta människor blomstra bortom klassens begränsningar. Förfallen blev en djävulsk labyrint av krav för att få rätt till hjälp. Efter fyra förödande årtionden av gransknings- och kontrollkultur hade AI lätt att framställa sig som räddaren. På något vis har rollerna blivit omvända: kapitalismen träder fram som socialismens skarpaste uttolkare och kritiker och kränger sina privatiserade terapeutiska lösningar på problem som socialismen inte bär skulden för.
Därav vår nuvarande paradox. En förment radikal vänster försvarar ursinnigt skalen av byråkratiska institutioner som förlorade sin själ för årtionden sedan. De påstått konservativa till höger skissar samtidigt på strålande utopier drivna av stora språkmodeller.
Borde vänstern släppa sin tjurskallighet och börja formulera egna AI-utopier?
Det finns en lärdom att dra av de senaste 40 årens rivningar: frihet och nödvändighet, arbete och lek, teknik och kultur är motpoler inom en och samma verksamhet – att vara människa – och bör tänkas tillsammans även när de ännu inte kan upplevas samtidigt. Socialismen efter AI måste återförena det som den har ägnat ett århundrade åt att skilja åt. Annars kommer garaget i Palo Alto att göra det på ett sätt som gynnar kapitalet.
Minns den saknade sidan hos Marx: återresan där de nedlagda förmågorna kommer hem igen. En återresa är i grunden ett kretslopp – vart det nedlagda tar vägen, vad som kommer tillbaka och till vem. Och kretslopp är hemmaplan för cybernetiken, AI:s föregångare.
Där den kapitalistiska utdelningen återför värde skulle ett socialistiskt återförande ge tillbaka förmåga: nedlagda krafter som återvänder.
Cybernetiken är lätt att avpolitisera eftersom dess återkopplingsslingor inte bryr sig om huruvida de styr en robot eller en termostat. Men en tänkare valde att göra tvärtom. Den brasilianske filosofen Álvaro Vieira Pinto var, liksom Oddone, läkare till utbildningen, men hade en böjelse för existentialism och till och med beroendeteori. Och, vilket är ytterst sällsynt inom vänstern, han kunde cybernetik. Det är inte förvånande att Paulo Freire kallade Pinto sin mentor.
Freire är delvis berömd för sitt angrepp på undervisningens ”bankmodell”, där kunskap deponeras i passiva elever. Pinto intresserade sig för det omvända: inte det som stoppas in i människor, utan det som utvinns ur dem och aldrig återlämnas. Kuppen 1964 drev Pinto i exil. Han fick återvända till Brasilien endast på villkor att han förblev tyst. Det kan förklara varför hans 1 410 sidor långa Teknikbegreppet, kom ut först 2005, trots att den skrevs på 1970-talet.
Medan kanoniserade tänkare, från Heidegger till Ellul och Mumford, flirtade med totaliserande definitioner av tekniken, menade Pinto att maskiner, liksom intelligensen och själva arbetet, är sociala långt innan de är artificiella.
Denna insikt fick honom att granska de politiska följderna av retorno do efeito, effektens återkomst, eller det som cybernetiken kallar feedback, återkoppling. Det verkliga återkopplingskretsloppet löper mellan maskinens resultat och dess skapare: människan, ”den högsta regulatorn över alla regulatorer”, som avgör om maskinen ska behållas, ändras eller förstöras, och i vilket syfte. Varje gång ett kretslopp tycks slutas inne i systemet, så att maskinen framstår som självständig eller rentav självkorrigerande, har någon i tysthet amputerat dess sista led.
Sådana ingrepp är aldrig oskyldiga. De reducerar användaren till en ”operatör” av en maskin som tjänar främmande syften. Det får ofta arbetare att skylla på själva tekniken, ”medan den verkliga fienden gömmer sig bakom den”.
Botemedlet är tillägnelse: foga tillbaka det amputerade ledet och ställ dig vid dess slut, så att du åter blir den som styr i stället för en relästation. Varje återkopplingsslinga är därför ett förklätt politiskt diagram som väcker flera frågor. I vilken riktning går återflödet? Vem tar emot vid slutpunkten? Och vem bidrar bara till någon annans kretslopp?
Låt oss återvända till parkeringen i Lancashire. Loren Cole fick ett svar, Parkingeye led ett nederlag och plattformen registrerade ännu en användare som lärde sig att kämpa. Marx återresa nådde däremot inte längre än till en mans 462 pund. Återflödet gick uppåt, och Parkingeyes nästa offer fick nästan ingenting.
En AI-socialism skulle börja med att vända flödet: medan AI-kapitalismen erbjuder terapisessioner skulle den bygga gemensamma kunskapsförråd.
Sessionsekonomin är från början också en utträdesekonomi: varje problemlösare bryter sig loss från alla grannar som sliter med samma problem i fönstret intill. Strejkvaktskedjan må ha gjort gemensamma missförhållanden synliga, men promptrutan skingrar dem. Varje stängt webbläsarfönster är bara ett kulturellt överskott som aldrig fick en varaktig form.
Det kapitalistiska kretsloppet är inte helt slutet. Det smalnar bara av till en enda välbevakad port: värdets filter. En Cole av 100 lyckas ta sig igenom. De övriga 99 misslyckas. Och passagen förvanskar den som klarar sig. Det som går in som ett knep kommer ut som en affärsmodell: värdelagen utfärdar bara utresevisum åt varor. I Pintos Brasilien bestrider appen Anula Multa redan böter – mot en avgift på 30 procent av beloppet.
Där den kapitalistiska utdelningen återför värde skulle ett socialistiskt återförande ge tillbaka förmåga: nedlagda krafter som återvänder genom institutioner som vidgar vad människor kan göra. Skolor, fack, bibliotek, hyresgästföreningar och migrantcentrum skulle bli gemensamma insamlingsplatser.
Deras sätt att använda AI skulle samlas, göras allmänt användbara, versionshanteras och återföras. Bra promptar skulle inte längre bli liggande i webbläsarflikar. Vunna överklaganden skulle vara mer än solskenshistorier. Knepen för att ta sig genom byråkratin skulle bli gemensamma verktyg.
Målet är att förkorta två vägar. Den ena går från en enskild oförrätt till att dess strukturella orsaker undanröjs. Den andra förbinder privat uppfinningsrikedom med ett gemensamt arv. Låt oss kalla varje organ som ansvarar för att fånga upp det medlemmarna lär sig i kampen och återföra det till alla som ökad handlingsförmåga för en kunskapsdepå. En sådan börjar med ett register: det gemensamma minne där det medlemmarna lär sig förs in, rättas och byggs ut.
Muren mellan bibliotek och verkstad kommer inte att återuppbyggas. Det har garaget sett till.
En sådan institution skulle vara för den oavlönade uppfinningsrikedomen vad facken en gång var för lönearbetet. Fackens genialitet låg aldrig i att samla in klagomål, utan i att sammanföra dem: nästa arbetare ärvde ett avtal i stället för att behöva börja från noll. Föreställ er en hyresgästförening vars modell lär sig av varje överklagande som medlemmarna någonsin har vunnit, så att den tusende hyresgästen börjar med 999 segrar i ryggen.
Att skissa på sådana prototyper är förstås lättare än att förstå varför så många misslyckas. Oddones lilla skrift spreds över världen och sålde imponerande bra. Dessvärre utlöste den ingen revolution.
I Italien delegerades kretsloppet uppåt, till staten: reformen 1978 införlivade rörelsens verktyg och skingrade dess krafter. År 1994 kunde Oddone inte längre avgöra om hans generations segrar fortfarande levde.
Oddone fortsatte sitt arbete i Frankrike. I raffinaderibältet väster om Marseille drev allmänläkare vid två vårdcentraler inom den ömsesidiga försäkringsrörelsen ett system som han ledde från Turin.
Varje gång en patients sjukdom kunde spåras till arbetsplatsen registrerades fallet i ett växande gemensamt minne. Snart samarbetade nio allmänläkare med Oddone och lämnade in lika många anmälningar om arbetssjukdomar som alla övriga läkare i regionen tillsammans, inklusive företagsläkare och specialister. Från 2007 låg minnet öppet på nätet, med röda prickar på en karta över sjukdomsfall som hade kunnat undvikas och en gemensam riskpanel inspirerad av kontrollrummet i Salvador Allendes chilenska planeringsprojekt Cybersyn.
Sedan dog initiativet, trots framgångarna. Oddones finansiär drog ur kontakten, i strid med sina egna utvärderares råd. Oddone hade arbetat under ett ”paradoxalt påbud”: man ber dig göra det institutionerna inte gör och straffar dig sedan för att du blottlägger deras misslyckanden.
Och kartan förblev oläst av just de fack, ömsesidiga försäkringsorganisationer och föreningar för drabbade som den hade skapats för att rusta. Den saknade pusselbiten var aldrig registret. Det som inte kom på plats var mottagarna: institutioner med skyldighet att agera på återkopplingen.
Det är lätt att se var problemet låg: Turins dubbelgångare instruerade varandra över ett bord, och kartan över Marseille omfattade bara ett enda raffinaderibälte. Arvet kunde inte föras vidare till någon som inte var direkt inblandad. Det är just detta villkor som AI faktiskt förändrar. Det som återfördes till en person kan nu förmedlas till alla i liknande situationer – tillägnelse, i Pintos mening, utvidgad från hantverksmässig till global skala.
Muren mellan bibliotek och verkstad kommer inte att återuppbyggas. Det har garaget sett till. Frågan är vem som förvaltar sammansmältningen. Vänsterns nuvarande förslag, inriktade på AI-utdelningar och AI-förmögenhetsfonder, skulle bara återuppta socialiseringen av kapitalet. Den gesten absorberar maskinen utan att blinka: kapitalet har alltid gärna sålt, så länge egendomsprincipen består.
Det nya vore att avkapitalisera det sociala: att helt lyfta bort användarnas uppfunna genvägar, framgångsrika brev och mödosamt vunna kunskaper från tillgångskolumnen och återföra dem som gemensam handlingsförmåga – ingens egendom, allas makt.
Kretsloppets insamlingshalva fungerar redan i global skala: stympad, uppmätt och filtrerad genom värdet. Den återförande halvan byggdes aldrig, och vi kan inte räkna med att Softbank, Qatars statliga förmögenhetsfond eller Sam Altman ska bygga den.
Å andra sidan behöver vi inte deras tillstånd: non delega, delegera inte, som slagordet löd i Turin. Kunskapsdepåer kan byggas med vilken AI-modell som helst, med början i morgon.
Än så länge tillhör epoken dem som skapar den. Alla världens Loren Cole, förena er!
Texten är först publicerad i Le Monde diplomatique, september 2026. Översättning: Leonidas Aretakis.
