30-talets tyska konservativa och liberala högerpolitiker hatade vänstern mer än de oroade sig för nazisterna. I De oansvariga visar den franske naziexperten Johann Chapoutot hur en historia både rimmar och upprepar sig på samma gång.
En konstant åtstramningspolitik, en höger som gör allt mer gemensam sak med extremhögern, en allt mer auktoritär mittenregering som rundar parlamentet och genomdriver antisociala lagar med hjälp av en specialklausul i grundlagen, en pressbaron som tar över en allt större del av medielandskapet och ständigt befäster extremhögerns verklighetsbeskrivning.
För den som följt den politiska situationen i Europa det senaste årtiondet är det uppenbart att landet som avses är Frankrike.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Men listan ovan, som historikern Johann Chapoutot räknar upp i epilogen till den till svenska nyligen översatta De oansvariga (Fri tanke, 2026), beskriver i själva verket Tyskland i början av 1930-talet. Detta är också bokens röda tråd: de kusliga beröringspunkterna mellan dagens Frankrike och Weimartyskland. Men trots dessa jämförelser ligger bokens styrka i beskrivningen av det historiska förloppet. Chapoutot är nämligen en ledande specialist på nazismen och det är på tiden att han översätts till svenska.
Frågan i undertiteln – vilka förde Hitler till makten? – är knappast ny, men samtidigt märkligt outforskad. Det är allmänt känt att nazisterna kom till makten genom de politiska institutionerna.
Men vilka var de icke-nazister som lierade sig med dem och gjorde det möjligt för Hitler att avskaffa demokratin?
”De oansvariga” är de högerpolitiker som Chapoutot också kallar ”auktoritära liberaler”. Det är rikskanslererna Franz von Papen, Kurt von Schleicher och Heinrich Brüning, pressbaronen Alfred Hugenberg – Weimartysklands Rupert Murdoch eller kanske snarare Vincent Bolloré – och den gamle halvsenile rikspresidenten Paul Hindenburg.
Dessa aristokratiska eller högborgerliga herrar var ekonomiskt liberala men stockkonservativa i övrigt. Deras hat mot vänstern var minst lika starkt som nazisternas, om inte starkare. I sina dagböcker oroade sig Joseph Goebbels över att de konservativas auktoritära minoritetsregeringar låg för nära den nazistiska politik han själv stod för: ”Vi är många som befarar att den här regeringen går så långt att inget mer finns kvar för oss att göra”. Det enda som hindrade liberalerna från att göra gemensam sak med Hitlers parti redan 1930 var de oborstade nazisternas våldsamma fotsoldater – och flirtande med socialism.
Den antikapitalistiska flygeln av NSDAP var dock alltid i minoritet. Den vänsterpopulistiska retoriken aktiverades bara under valkampanjer för att locka väljare från arbetarklassen som annars hade gått till de marxistiska vänsterpartierna. I ledningen var det bara Goebbels som stödde linjen. De högerextrema galaxhjärnor som man då och då hör påstå att nazisterna egentligen var socialister bara för att de hade ordet socialism i namnet, kan med fördel läsa det tal Hitler höll för en grupp industrimagnater i Düsseldorf 1932 och som Chapoutot ägnar flera sidor åt. Där förklarar han att precis som det finns oöverstigliga skillnader mellan raser, finns det en naturlig hierarki inom varje folk. Att vilja utjämna dessa skillnader genom ekonomisk omfördelning är därför att göra våld på naturen; för att respektera de naturgivna lagarna måste politiken underkastas ekonomin. Ett tydligare kvitto på den ekonomiska samsynen mellan nazister och liberaler får man leta efter.
De oansvariga må vara riktad till en fransk läsekrets, inte minst som författarna av femte republikens konstitution hämtade stor inspiration från Weimartysklands på en gång demokratiska och auktoritära grundlag. Men det är ingen slump att den översätts till svenska lagom till valrörelsen: även för dagens svenska läsare är det hög igenkänningsgrad. Till exempel i beskrivningarna av hur nazisterna först nådde makt på lokal nivå och grundlade samarbeten som senare upprepades på riksplanet. En särskild shout-out går till de socialdemokrater som ville låta nazisterna få makten så att de kunde visa hur inkompetenta de är.
Chapoutot håller en bra balans mellan akademisk precision och läsvänlig bladvändarprosa. Mot slutet får man nästan dag för dag följa förhandlingarna mellan Hitler och de auktoritära liberalerna som utmynnar i maktövertagandet. Chapoutot är också intelligent nog att framhålla likheterna mellan 30-talet och i dag utan att slå fast att vi befinner oss i exakt samma situation som dåtidens tyskar.
Desto märkligare är i det sammanhanget hans övertygelse att nazisterna var på väg att försvinna som politisk kraft på hösten 1932, eftersom de förlorade några procentenheter i det sista valet, och att de hade kollapsat om det inte vore för ”de oansvariga”. Enligt den logiken borde Nationell samling i Chapoutots hemland vara på utdöende för att de backade något i det senaste valet. Om han trodde det skulle han inte ha skrivit den här boken.
