I ”Fire in every direction” skildrar Tareq Baconi ett queert uppvaknande och tre generationer palestinsk exil. Det är ömsint, lärorikt och ofta starkt – men historien väger ibland så tungt att personen försvinner.
Hur skriver man om sitt liv på ett annat språk än sitt modersmål, till en publik som inte delar ens erfarenheter? Tareq Baconi – queer, palestinsk, barn till kristna föräldrar – har i den hyllade memoaren Fire in every direction (Hodder & Stoughton, 2026) blandat en form som är lättillgänglig (huvudsakligen en barndom ur barnets perspektiv) med en prosa strösslad med arabiska ord på det arabiska alfabetet. Det känns hemvant men ändå främmande.
Tareq Baconi – numera bosatt i London – har tidigare främst utmärkt sig som forskare, och har bland annat gett ut boken Hamas contained: The rise and pacification of Palestinian resistance på Stanford university press som skildrar Hamas bakgrund och utveckling som organisation och parti.
Att memoarens historiska sidospår hanteras väl är därför inte mycket av en överraskning, att han skulle lyckas med barndomsperspektivet var dock inte givet. Baconi skildrar barndomen med bravur, och framstår ibland som ett slags palestinsk Jonas Gardell när han ömt skildrar ett sexuellt uppvaknande, där vi läsare förstår att han är gay långt innan berättarjaget själv gör det.
När hans homosexualitet uppdagas genom ett kärleksbrev till bästisen Ramzi som Ramzis mamma läser är reaktionen inte den man skulle kunna förvänta sig av en klassisk mellanöstern-baba som Baconis pappa ändå framstår som. Han menar att det är fullständigt normalt: ”Du är ung. Vi har alla sådana drifter i din ålder. Pojkar, flickor – det spelar ingen roll. Oroa dig inte. Det är bara en fas – du växer ifrån det.”
Det riktigt dömande perspektivet får vi av terapeuten som föräldrarna skickar Baconi till: ”Tja, det är inte onaturligt. Det förekommer hos djur. Men saken är att när djur gör det, gör de det inte för att para sig. Det som händer är att en av hanhundarna förnedrar den andra, kränker honom, erövrar honom. Det är en maktdemonstration. För människor är det samma sak. Det är onaturligt för två män att vara tillsammans på det här sättet inom ramen för en sexuell eller känslomässig relation, eftersom det är förnedrande och kränkande. Det är en handling som förstör ens heder.”
Som queer bildningsroman är Fire in every direction toppen, men eftersom Baconi även är palestinier har livet inte endast handlat om att han är gay, utan här skildras även tre generationer i exil, från Haifa till Amman och Beirut och London. Baconi är bra på att skriva om såväl Nakban (tillräckligt precist för att händelsernas brutalitet blir tydliga men utan att uppehålla sig vid detaljerna och frossa i dem) som exilens villkor.
Här ser vi hur klasstillhörighet spelar roll även för den som befinner sig på flykt: när de hamnar i Beirut slipper de bo i flyktingläger eftersom ”deras kristna tro hade, i värdlandets ögon, skilt dem från de ociviliserade massorna av muslimska flyktingar.”
Men det finns annat som Baconi inte är lika bra på: redan på första sidan märker jag ett syftningsfel, klyschor får ibland språket att stelna, och ramberättelsen (där en vuxen Tareq Baconi öppnar en kartong med en massa brev) är som tagen ur en emotionellt manipulativ Hollywoodfilm.
Memoaren använder sig även av ett grepp som känns igen från Jonas Hassen Khemiris Systrarna, där tiden går långsamt under barndomen och sedan allt snabbare ju äldre Baconi blir. Det är visserligen ett korrekt sätt att skildra hur tiden upplevs, men det leder till att Baconis krossade hjärta får väldigt mycket utrymme medan den queera glädjen behandlas hastigt (bokens femte del, när han börjar mejlväxla med sin framtida man, är knappt en sida lång).
Visst känns det som att ett år är evighetslångt när man är barn, men kan en bög inte få vara lite lycklig också?
Bokens främsta problem är dock något som den delar med många memoarer från ickeväst som skrivs för en västerländsk publik: det historiska överskuggar hela tiden det personliga. Detta går att komma ifrån – bara nyligen lyckades Leila Slimani i sin Marockotrilogi sömlöst väva ihop de två – men här är flykten och utanförskapet, hur väl dessa än är skildrade, alltid viktigare än Baconis kärleksproblem.
Det är visserligen något som många med erfarenhet av exil kan känna igen, men just memoarformen lider av denna obalans. den delar med ”viktig” bok, absolut, men ärendets vikt hindrar den i någon mån från att bli riktigt bra.
