Mobilkamerorna täcks över innan festen kan börja. När vännerna lämnar Georgien stannar Matt Shally kvar på scenen. Flamman möter dragartisterna som håller Tbilisis queera nattliv vid liv – och ryssarna som inte släpps in.
Under de brutalistiska, katedrallika betongvalven på Dinamostadion i Tbilisi gör sig dragqueensen redo för Drag Ball. En stor folkmassa samlas utanför konsertlokalen Spacehall. Rosa klistermärken täcker varje mobilkamera. Klädkoden verkar vara svart. Mannen som avgör vem som släpps in ger ett strängt intryck. Ryssar är inte välkomna här.
– Inga bilder på tjejerna. Om jag ser någon som tar bilder ska jag personligen spöa skiten ur dem!
Tamta, en av Georgiens mest hyllade artister, öppnar kvällen med aggressiv koreografi. Det är hennes första framträdande i landet på tolv år. Publiken kokar.
Mångfalden i folkmassan skvallrar om vilken inverkan dragscenen har haft på Tbilisis världsberömda nattliv. Gräsrotsrörelsen Queer Initiative har arrangerat Drag Ball sedan 2022. Matt Shally, en av scenens pionjärer, har sett flera av sina vänner lämna landet.
I valkampanjen 2024 använde det styrande högerpartiet Georgisk dröm sloganen: ”Om du inte vill att din man ska vara en annan mans make, rösta på oss.” Samma år kom lagen ”Skydd av familjevärderingar och minderåriga”, inspirerad av Rysslands anti-hbtq-lagar. Den nya lagen begränsade queeras och transpersoners rättigheter och gjorde i praktiken evenemang som Drag Ball olagliga.
– Så många av mina vänner flydde, de som fostrade mig, till och med min dragmamma, säger Matt Shally.
– De såg ingen framtid för queer konst här, eller för någon annan konst heller för den delen. Jag klandrar ingen för att de lämnar, men det känns som att allt jag har gjort här skulle vara förgäves om jag också åkte. Så jag har bestämt mig för att stanna, åtminstone tills vidare.
Matt Shally har hållit på med drag sedan 17-årsåldern. Han har varit konstnärlig ledare för många upplagor av Drag Ball, men i kväll är han här för att stötta vänner från sitt kollektiv House of Shally.
Som homosexuell säger han att han är van vid våld och otrygghet, men att situationen snabbt förvärrades efter valet.
– Det känns som att jag står på en väntelista. Det skapar stor paranoia att veta att systemet inte längre är på din sida. Varje dag väntar vi på att något drastiskt ska hända. Känslan av att inte vara skyddad är värre än själva slagen. De har all makt att göra vad de vill och komma undan med det.
Matt Shally arbetar också som skådespelare inom den fria teatern. I maj 2025 sände regeringskontrollerade medier filmklipp från föreställningen Liberté [Trigger Warning] som spelades på Royal District Theatre i Tbilisi.
Pjäsen var ett direkt svar på anti-hbtq-lagstiftningen och en bearbetning av markis de Sades Filosofin i sängkammaren från 1795, med teman som samkönade relationer och sexuellt maktspel.
En smygfilmning med en halvnaken skådespelare och repliker ur föreställningen sändes varje timme under fyra dagar i rad på flera statskontrollerade mediekanaler. Pjäsen kallades ”hädisk” och ”hbtq-propaganda”. Det georgiska patriarkatet hotade teatergruppen med bannlysning
Jag har bara två vänner kvar, alla andra har lämnat landet.
– När vi kom ut från teatern stod en mobb utanför och skrek att det här var gaypropaganda. Bland dem fanns präster och ”titusjki”, inhyrda civila huliganer. De kastade ägg och slog oss, säger Matt Shally.
Därefter stängde regeringen Georgiens enda akademi för dramatiker, som drevs bland annat av Data Tavadze, regissören bakom Liberté [Trigger Warning]. Den högerextrema grupp som hade hetsat till våld publicerade också regissörens hemadress på nätet och uppmanade allmänheten att skada honom.
Matt Shally säger att det har blivit ”praktiskt taget omöjligt” att försörja sig som konstnär i Tbilisi.
– På grund av situationen är jag helt pank. Jag måste åka till Bryssel om jag vill träffa mina vänner, och det har jag ingen möjlighet till. Allt jag tjänar går till att överleva.
Tbilisi har i många år varit en liberal enklav i den postsovjetiska världen och har erbjudit en trygg hamn för queera i regionen. Trots den pulserande scenens högljudda närvaro i staden har dess status inte kommit gratis. Homosexualitet har alltid varit en omstridd fråga i Georgien.
För Matt Shally är nattklubbarna några av de få platser där han känner sig trygg.
– Undergroundklubbar som Bassiani och Mtkvarze är skyddsrum för queera och har varit helt nödvändiga för oss. Det är bara klubbscenen som fortfarande anställer queera personer. Det är bara här vi kan kyssa vem vi vill och uttrycka oss som vi vill. Vi festade med de hårda killarna och det förändrade deras syn på oss, säger Matt Shally.
– Valet och den kraft det gav de konservativa stärkte dem i hela landet. Det märks på gatorna. Om du inte passerar som heteronormativ kommer du att märka att det blir värre. Här i Georgien är att vara ”passing” allt, och det utsätter särskilt transpersoner för fara.
Jag undrar över patriarken Ilia II.
– Det vill jag inte prata om.
Men jag har hört att den nya patriarken Shio är mer…
– Ja, jag pratar inte om det där, det är på en helt annan nivå. Inte ens Drag Ball kan få mig på gott humör om jag börjar prata om det, så det låter jag bli.
I perioder av ockupation och politiskt kaos har den georgisk-ortodoxa kyrkan varit en symbol för georgisk identitet och har enligt opinionsmätningar högre förtroende än parlamentet, regeringen och rättsväsendet. Patriarken Ilia II, som dog i mars 2026, hade i vissa mätningar förtroendesiffror på 90 procent.
I en annan del av staden, i en helt annan sorts lokal, befinner sig Archprincess/Koko bakom scenen efter sitt framträdande. Det är första gången hen uppträder på den här nattklubben. Med hen är vännerna KY och Bambi – också dragartister.
– I dag skrek en mamma med sitt barn i famnen åt mig: ”Du är så jävla ful!” Jag förstår inte det där. Du är kvinna, vi ska ju stötta varandra. Jag får inte ihop det, säger hen.
Den nye patriarken Shio III tog över ledningen för den ortodoxa kyrkan i maj 2026 och har länge knutits till kyrkans mer konservativa falang. Koko upplever att tonen mot hbtq-personer har skärpts.
Det är bara klubbscenen som fortfarande anställer queera personer. Det är bara här vi kan kyssa vem vi vill och uttrycka oss som vi vill.
– Ilia pratade inte öppet om de här frågorna. Han uppmuntrade inte till hat. Den nye ledaren gör det aktivt. I det här samhället är det verkligen farligt, eftersom han styr så många människors moraliska kompass. Det han säger kan påverka hur människor behandlas på gatan och till och med av sina egna familjer. Även om folk inte håller med honom fullt ut kommer de ändå följa hans ord, eftersom de har så stor respekt för hans auktoritet.
Koko beskriver sin chock över regeringens politiska omsvängning. Men hen berättar också om hot och våld inom protesterna mot regeringen.
– Protesterna var så splittrade. Ingen där ville prata om transpersoners och queeras rättigheter, de ville bara inte styras av Ryssland. När vi tog med en transflagga eller började prata om de här frågorna blev folk fysiskt våldsamma mot oss, så vi slutade gå dit. De verkar inte förstå att för att kunna gå med i EU behöver ett land värna om minoriteters rättigheter.
– Georgisk dröm brukade vara för hbtq-personers rättigheter men svängde av någon anledning. Jag tror att de försökte göra queera personer till ett fiktivt monster så att väljarna inte skulle tänka på regeringens ekonomiska misslyckande. De har styrt i tolv år och ingenting går framåt.
Georgiens ekonomi har samtidigt vuxit snabbt de senaste åren. Men tillväxten når inte alla: arbetslösheten låg på 13,9 procent 2025, och Världsbanken uppskattar att drygt fyra av tio georgier levde på mindre än 8,30 dollar om dagen, räknat i köpkraft.
Kesaria Abramidze, Georgiens mest framträdande förkämpe för transpersoners rättigheter, hittades mördad dagen efter att anti-hbtq-lagen antogs.
– Det tog väldigt hårt på mig psykiskt. Jag stängde alla mina konton på sociala medier och började gömma mig. Varje gång någon ropade på gatan eller gjorde en hastig rörelse fick jag panik och trodde att någon skulle skada mig. Hela vår omgivning blev så kaotisk. Jag får fortfarande ångestattacker varje gång jag går ut.
– Vi gillar inte att vara ute på stan under dagen, de enda platserna där vi känner oss säkra är varandras lägenheter och undergroundklubbarna, fyller KY i.
Koko jobbade tidigare för Temida, som erbjöd skyddat boende åt hbtq-personer som utsatts för våld eller kastats ut av sina familjer. Där fanns också terapi, könssjukdomstester och en mötesplats. Organisationen var den enda i sitt slag i landet.
– De blev tvungna att stänga på grund av den nya ”ryska lagen”. Regeringen slutade helt enkelt godkänna deras utländska finansiering. Så många av dem som arbetade där lämnade landet. Gud vet var de är nu.
Jag lämnade Ryssland för frihetens skull, men nu håller Georgien på att bli Ryssland.
Lagen om registrering av utländska agenter – i folkmun kallad ”den ryska lagen” på grund av likheterna med rysk lagstiftning – drev bort dussintals frivilligorganisationer från landet. Flera av dem erbjöd nödvändig hjälp till transpersoner och queera.
Av 100 tillfrågade civilsamhällesorganisationer uppgav 96 att de hade ”akuta ekonomiska svårigheter” och hade minskat sin verksamhet till följd av lagstiftningen. Många hade upphört helt med verksamheten, enligt en granskning från Human Rights Watch i juli 2026.
Sedan 2008 är omkring 20 procent av Georgiens territorium ockuperat av Ryssland. Enligt undersökningar vill 71 procent av Georgiens medborgare gå med i EU, men valet förde landet närmare Ryssland, politiskt och kulturellt.
Har det politiska kaoset här gjort att Tbilisis queers kommit varandra närmare?
– Nej, tvärtom, säger KY. Det är mer konflikt än någonsin.
Vissa områden i Tbilisi känns som ryska enklaver, du kan gå flera kvarter utan att se en georgisk skylt eller höra något annat än ryska.
– De ryska migranter som kom hit förändrade också Tbilisi i grunden, säger Koko. Allt blev vansinnigt dyrt, särskilt hyrorna. Ingen av oss har råd att bo i staden längre.
Efter den ryska invasionen av Ukraina 2022 reste 1,2 miljoner ryssar in i Georgien. Omkring 100 000 bosatte sig i Tbilisi, en stad med en miljon invånare. Sedan dess har många lämnat landet på grund av sociala motsättningar och stigande levnadskostnader. Tiotusentals är fortfarande kvar.
Motsättningarna märks också i nattlivet. Ryska medborgare släpps inte in på vissa klubbar och evenemang, däribland världsberömda technoklubben Bassiani. Undergroundklubbarna har alla tagit ställning i det politiska kaoset som rått i landet de senaste åren.
Vad tycker du om att ryssar inte släpps in på vissa ställen i staden?
– Så ska det vara. Lyssna, det här är en krigssituation, hela den här frågan kan omöjligen vara fredlig. Vi queera har vår egen kamp och den är enorm. Alla de här åtgärder som georgier har vidtagit är helt begripliga för mig. Undergroundklubbarna är en trygg zon för queera personer, inget exotiskt för turister att leka med, säger Koko.
– En del ryssar här förstår det, men många gör det inte. Även om de är emot Putin är de fortfarande del av en kolonial och imperialistisk tradition. De ser allt genom rosafärgade glasögon. Att bara säga att man är emot krig räcker inte. Jag såg ingen av dem på protesterna.
– Många har öppnat egna kaféer, barer, dansstudior, frisör- och tatueringssalonger, vilket gör det svårare för georgiska företagare. På så många ställen i staden kan jag inte få service på mitt modersmål.
Frisersalongen Nakama, japanska för vän, har blivit en samlingsplats för ryska expats i Tbilisi.
– Det finns olika åsikter om ryssar här, det kan jag förstå. En del georgier driver narrativet att vi tar deras jobb. Jag köper personligen inte det. Men jag är gäst här, det är inte mitt land, säger ägaren Kiril.
Alla hans anställda är ryssar eller belarusier. Liksom många av sina landsmän flyttade han hit direkt efter den ryska invasionen. Han har inte varit tillbaka sedan dess. Med ryskt pass är möjligheterna att flytta begränsade.
– Mina alternativ var Georgien, Armenien, Kazakstan och Dubai, och Georgien verkade enklast. Det är mer liberalt på ett sätt. Mer europeiskt. Eller var åtminstone det tidigare. När jag kom hit var det första gången jag någonsin kände mig fri.
Kiril säger att han har märkt en förändring i polisens agerande. De senaste tre månaderna har han stoppats och visiterats fyra gånger.
– De kontrollerade min telefon igen igår när jag var på väg till affären vid mitt hus. Man måste visa allt i fickorna och telefonen, bildgalleriet, Instagram, Whatsapp. Om de inte gillar vad de ser kan de stämpla dig som utländsk agent och då är du i princip körd. Du kan inte driva företag eller annonsera på nätet.
– Visitationerna skrämmer mig, så här var det inte förr. Det påminner om Ryssland. Vi kallar det bespredel, det betyder utan gränser och är ett uttryck för att polisen gör vad den vill. Det börjar bli likadant här. Sedan valet är polisen strängare och mer närvarande på gatorna. Det känns som de vill städa upp.
Bara några minuter efter att Kiril berättat om polisens kontroller och visitationer ber en man i en t-shirt med polistryck en annan man att visa sin telefon. Han beordras att följa med runt hörnet.
Kiril och hans ryska vänner deltog inte i protesterna. Risken att utvisas är för stor, säger han.
– Jag skulle inte säga att jag känner mig välkommen här, men inte heller direkt avvisad. Mer neutralt. Jag kan förstå klubbar som Bassiani som inte släpper in ryssar. Det är deras policy. Det är inte dörrvaktens jobb att avgöra vem som är emot Putin och vem som inte är det. Så precis som Europa väljer de att stänga dörren för alla ryssar.
På Drag Ball har vinnaren korats. Efterfesten hålls på Bassiani. Vinnaren kommer dagar senare att få samma residens i Helsingfors som tidigare tilldelats Matt Shally via initiativet Artists at risk.
Matt Shally röker en cigg på klubbens innergård. ”House of Shally” vann inte men han är nöjd med kvällen. Samtidigt märkbart medtagen av omständigheterna.
– När det är kris är det naturligt att tänka på den egna gruppens överlevnad i första hand. Vi queers har haft varandras rygg länge och då är det svårt att släppa in nya människor. Det är min personliga åsikt, det här är vårt hem.
